Ett handslag gäller (editerad)

Dealen mellan Edvin Ahlqvist och Ingemar Johansson var ett handslag. Ingo fajtades och Edvin fixade matcher och det tog dem hela vägen till Giants stadium den där magiska sommarkvällen 1959. Man kan gilla boxning eller inte, men det är tillsammans med fotboll den stora arbetarsporten och omgiven av tydliga moraliska regler. Några papper behövdes inte, för handslag gäller. I arbetarklassen är domen hård mot den som går bakom ryggen på någon. Malmös självutnämnda arbetarkämpar borde kanske lära sig hur moralen i den klass de hyser en olycklig kärlek till ser ut. Men  V har aldrig varit en del av arbetarrörelsen, hur mycket de än försöker låtsas som det. Det är förstås inte vi gröna heller, men det har vi ju inte heller hävdat. Den svenska arbetarrörelsen blev tidigt närmast socialliberal i sin pragmatism. Vänsterpartiet har alltid kunnat vara tuffare och snällare, för ingen ville ändå ge dom något ansvar.
Nu gjorde vi ändå det efter 2006. Vi kom överens och gav och tog. Och Daniel Sestrajcics förvirrade och djupt okunniga ståndpunkter om länder långt borta spelade ingen roll, eftersom här är här och där där. Men måttet är fanemig rågat när hela deras lokala ledargarnityr sitter och hetsar mot Israel. I en stad svårt plågad av antisemitism är djupt smaklöst att stolt skriva hur man stänger av TV:n när den enda judiska artisten sjunger på vår egen ESC. Och det är en kniv i ryggen på oss samarbetspartier, eftersom vi inget visste. Så vitt vi anade så välkomnade hela stan ESC och så vitt jag trodde så betyder mångfald att även sådana man inte vanligen umgås med är välkomna. Det är inte bara hållningslöst och effektsökande att bete sig som V. Det är inte bara så att vi ser saker olika.
Vänsterpartiet är helt enkelt opålitliga. Långt från den arbetarklassmoral där ett handslag är ett handslag.