"Prata svenska, skånejävlar!"

I Gaisklacken skräder man inte orden när de våra möter ett av de skånska lagen. Ständiga ramsor och sånger om att skåningar inte är riktiga svenskar, att skånska är danska för nybörjare och att skåningar inte kan säga r. Skämtandet om skåningar finns inte bara i tykna ramsor i klacken utan hittas överallt från Markaryd och norrut. Bilden av den dryge Edward Persson-bonden, av proggare och Peps som sjunger på obegriplig rotvälska och Bosse/Henrik Larsson-mumlande fotbollsspelare. Till den bilden läggs nu sen några år: skåning/rasist. Det är dubbelt sorgligt att just de män som hånas som halvdanskar verkligen är överrepresenterade i ledet bland de flaggviftande idioterna i Sverigedemokraterna. Mer psykologiskt bevandrade människor kan säkert förklara fenomenet. De förklaringar jag hittills hört duger inte. Skåne är inte mer mångkulturellt än andra län, skåningar är inte fattigare, inte mindre intelligenta, inga det är särskilt synd om. Skåningar är i allt väsentligt som alla andra svenskar. Det måste vara något annat som triggar männen i Bjuv och Bromölla. Kanske är den skånske mannen en hangaround som vill kvala in i Sverige genom att vara svenskast av alla. Ingen vet.
Själv är jag malmöbo sen 30 år. Den utveckling jag sett i min stad kan sammanfattas i fyra ord: allt är bättre nu. Få saker är jag så stolt över som att jag varit en kugge i det system som förändrat till det bättre. Jag förstår att inte alla delar min syn. Några längtar tillbaka till Kockums och strumpan och den tiden då det inte fanns en enda uteservering i stan och inte ett enda matställe på Möllevångstorget. Men många var ju barn då och förresten är rasismen större på bonnalandet. Jag begriper det inte. Men jag svär att bekämpa det så länge det behövs.