Spårvagnar i Malmö då och nu.

Sydsvenskan hade i helgen en artikel med bilder på spårvagnar. Några bilder var hundra år gamla, men den senast tagna var från 1973, året då den senaste spårvägslinjen 4 lades ner. Tiden sades ha sprungit ifrån spårvagnarna, nätet hade inte byggts ut sedan 1937, utan tvärtom reducerats kraftigt bit för bit tills bara en linje återstod. Om ett spårvägsnät ska vara effektivt så måste det täcka in de stora. bostadsområdena. Hade linje 4 byggts ut till Bunkeflo och linje 1 till Jägersro, så hade spårvägen varit kvar och förmodligen kompletterats med en linje till Rosengård. Men så blev det inte. Malmös spårväg, som till skillnad från Helsingborgs och Stockholms innerstadsnät delvis överlevde högertrafiken, lades ner bara några år innan Frankrikes stora satsning inleddes och vinden vände för spårvagnarna. Nu byggs moderna nät på många håll, integrerat med stadsomvandling. Nu är spårvägen oflexibla struktur det man bygger staden kring.
Att Göteborgs nät överlevde 60/70-talet har att göra med att man byggde linjer på egen banvall till miljonprogramområdena, banor som tänktes konverteras till T-banor, vilket inte blev av. Några sådana planer fanns inte alls i Malmö, så spårvägen dog en långsam och plågsam död. Mitt eget sista minne från Malmös spårvagnar är från en senvinterdag samma år som nedläggningen ägde.rum. Jag var en nioårig spårentusiast som inte alls begrep det smarta i att lägga ner ett miljövänligt trafikslag. Den vackra mustangen från 1946 kryssade tyst och vackert hela vägen från Gustav Adolfs torg till Sibbarp, där den vände i en slinga precis där buss 32 numera vänder.
Den spårväg som nu planeras i stan har inte mycket gemensamt med den som lades ner, men principen är den samma. Hög kapacitet, miljövänlig drift och utrymmessnål. Inte en enda av de politiker som lade ner spårvägen finns kvar i aktivitet. I Malmös kommunfullmäktige är det bara pensionärspartiet som argumenterar som man gjorde då.  Framtiden ser ljus ut för oss som gillar spårvagnar.