Så ock i förorten

Jag jobbar i förorten, som ni vet. Ständigt får jag höra att allt där är så annorlunda, att man liksom får tänka och handla på ett annat sätt när man kommer dit ut. Men jag vet inte, jag. Folk är åndå rätt lika vart man än kommer. Det är lätt att övertolka klädkoder och andra kulturella uttryck. Och det som är riktigt viktigt i förorten handlar om klass, precis som överallt annars. Och klassamhället övervinns med utbildning och arbetsmarknadspolitik. Jag hade önskat att det var såna saker man pratar om när man pratar om förorten i media och bland den mätta medelklassen, men istället pratar man exotiserande om kryddor och olika namn på gud och så.
Och den hopplöshet som bland annat manifesterar sig genom lågt deltagande i politik och samhällsliv löser partierna genom att bjuda in extremister att sitta med vid bordet. Och dessutom deltar man under stort självberöm i arrangemang tillsammans med djupt konservativa krafter som man inte ens skulle ta i med tång om de klädde sin bigotta skit i europeisk klädedräkt. Det är sant att det i förorten finns mycket dunkla krafter; där som på många andra håll. Två steg bort finns hederskultur, machoskit och antisemitism. Kvonnors ställning är, som alltid i kombination med fattigdom, svag. Men det är inte de gapiga grabbarna vi i stan ska vända oss till. Det är strävsamma morsor, fritidsledare eldsjälar och alla de som står emot och ser allas lika värde. Jag är inte intresserad av dialog med rasister, kvonnohatare och religiösa hatare. Jag vill bygga samhället med andra demokrater. Så som i centrum, så ock i förorten.