Denna stad är som en människa

Jag vaknar första gången klockan fem. Det är ljust ute men när jag ser mig omkring och upptäcker vilken tid det är så fattar jag att det är utfestade människor på väg hem jag hör och och inte förmiddagsfolket på väg till stranden eller kolonilotten.
Min stad är som en människa,  den har hjärta, den har själ. Den har kallats transitstad, men några av oss kom för att stanna. I augusti kan jag fira att jag bott här i trettio år. Jag behåller min dialekt och jag håller på GAIS, men detta är mitt hem. Här föddes mina barn, här tog jag examen, här jobbar jag. Förutom en sex år lång utflykt i de södra förorterna har jag bott i centrala stan, för jag har privilegiet att kunna välja ungefär var jag vill bo. Mitt bostadsområde är präglat av  rövarkapitalism och radikala åsikter och jag upphör aldrig att fascineras av det. I mångfaldens namn kastas sten genom fönster på matställen som inte anses rymmas här. Sen köper man öl och mat som serveras och lagas av svart arbetskraft. Luften är fri på gott och ont.Sedan ett kvarts sekel är jag dessutom medlem i ett politiskt parti. Jag såg det som min plikt att försöka förändra världen och förändringen behövs ännu och därför är jag kvar. Jag älskar min stad, min jag är inte blind. Jag tycker allt har blivit bättre, men jag inser att vi politiker måste leda och styra, men också mer lyssna och förklara. Malmö som tidigare samförståtts intill tristessens rand bär nu klasskillnader och motsättningar med sig som en tickande bomb. Det är enkla lösningar som föreslås; släng ut dom jävlarna, det är judarnas fel, höj bidragen, sänk bidragen, kräv mer, kräv mindre. Men all min tid i stan och i politiken har lärt mig att de enda förändringar som är värda något tar tid och kräver klassamarbete och gemensamma mål. Malmö behöver byggas om. Vi har en armé av undersysselsatta, samtidigt som miljonprogramområdena ruttnar bort. Vi har överfulla bussar som bullrar och slits ut och vi har bostadsbrist, samtidigt som vi har stora parkeringar som tar plats.
Vi behöver slå an en ton av försoning, samtidigt som vi inte kan vika ner oss en tum när det handlar om rätten att vara malmöbo och delta i stans utveckling.
Så måste de stora orden lyda, men det är från små saker de stora kommer. Från kallt kaffe i alltför varma rum, från nycklar som vrids om och barn som välkomnas till ännu en dag av lek och pedagogik, från grannen som hälsar i trappan och från det nya perset på milen. Det regnar nästan jämt i stan där jag bor. Men ibland skiner solen och är det inte min hemstads näktergal jag just hörde sjunga vackert?