02 mars 2013

Det finns inget radikalt i höjda bidrag

Vi går ut från bion på Entré och jag är omtumlad och tårögd efter Les mis. Kärlek, fattigdom och kamp för rättvisa. Och vacker musik. "Äh, sådär blir du alltid", säger sonen och jag svarar och Sara instämmer nickande i att det blödiga inte blir bättre med åren, snarare tvärtom. "Och förresten är du likadan", påminner jag sonen. Sen cyklar vi hem i mörkret längs Kungsgatans vilande träd. Jag tänker på den långa dagen som snart är slut och på fattigdom och orättvisor. I förmiddags presenterade Malmökommissionen sina förslag för att jämna ut stadens orättvisor och det slår mig att få saker provocerar mig som pratet om höjda bidrag. Det skulle väl vara när nån säger att Malmö är bra på ekologisk hållbarhet. Det är vi inte. Men vi kan bli. Men tillbaka till bidragen så handlar det kanske om ursprung och identitet. För mig är det inte solidaritet att slänga åt utsatta grupper, som det kallas, några extra slantar. Det kan jag aldrig applådera. Missförstå inte. Samhället ska finnas när du inte räcker till och när föräldrar till exempel inte gör rätt för sig mot det ex som tar ansvar för de gemensamma barnen. Jag är inte nöjd förrän människor bjuds in att vara med och bygga stan och jämställdhet råder och man som kvinna kan leva på eget arbete. Människor som serveras saker utan krav på egen insats blir rastlösa och självföraktande. Det är hopp och egna verktyg som ger oss livsglädje och som botar fanatism och kriminalitet. Jag föddes bland Biskopsgårdens gula förortslängor. Insprängda bland skogsdungar och kal bohusgranit närde våra föräldrar hoppet om en bättre framtid i sextiotalets solsken. Alla lyckades inte. Några köpte dumma saker för pengar och nu som då slog fyllan sönder vackra hem och drömmar. Men få tvivlade på att vägen ur stavades slit och bildning. Det kanske låter gammalt, men det är radikalt som fan ännu i dessa dagar. Individens hopp och förmåga att samarbeta står emot leda, dumhet och enkla lösningar. Det bygger om världen till en bättre plats. Stigmatiserande tal om fattigdom och höjda bidrag gör det inte. Killen från Biskop kom på märkliga vägar till Möllan i Malmö. Jag är inte Guds bästa barn eller förälder. Tvärtom tvingas jag medge att jag är ofullkomlig gång på gång och be om hjälp. Det stör mig inte så mycket längre. Men när jag går upp på morgonen är det jag själv som måste släpa upp min kropp. Utan bidrag.

Inga kommentarer: