En dag i början av januari 1981 stegade jag in genom en av de tunga portarna till Majornas gymnasium. Det är längesen nu, går man dit nu så ser man att skolgården till hälften är bebyggd med en förskola och nere i bamba är det fina dukar på borden och hela området runt skolan är förändrad. Det är andra människor som hänger i min ungdoms hood nu, affären på hörnan är kafé och nya hus har ersatt de nedgångna landshövdingehusen, men ute på Karl Johansgatan stannar treorna som vanligt, så något känner man igen.
Jag visste inte ett dugg hur mitt liv skulle bli när jag öppnade skolans port den där dagen. Ännu hade jag inga livsplaner och kärleken var något jag bara hört om i sånger och läst om i böcker. Jag var ung, men hade samma bruna ögon och var lika lång som nu och hade ungefär samma vikt. Allt annat är förändrat.
Det var härligt att gå på gymnasiet, men allt är bättre nu. Jag har upplevt kärleken, jag får göra nytta och jag är med och förändrar världen, även om det senare går trögt och kräver mycket av mig.
Ungdomen ska man inte bita sig fast i eller dyrka; det är vuxenlivet som är det riktiga livet. Allt är bättre nu.
Sabbat hela veckan under olika namn since 2005. Sanningar och överdrifter, kärleksförklaringar och en smula avsky
28 oktober 2012
Allt är bättre nu.
24 oktober 2012
Fröken Muhammed, var är du?
22 oktober 2012
In the ghetto
21 oktober 2012
Modiga politiker och försoning
Ni som läst min blogg vet att jag är väldigt förtjust i försoning. Inte minst för att jag måste det själv för att överleva. Det finns människor som gjort mig oerhört illa och jag har själv inte alltid varit så snäll. Att älta läker inga sår; det håller dig vaken om natten och då funkar man inte på dagen. Och tiden läker sår överraskande väl.
Men alternativet är inte att släta över, stryka från historieböckerna eller låtsas glömma. Har jag sagt det där, så har jag. Har jag lagt upp den där bilden, så har jag. Skrev jag den där texten så gjorde jag.
Jag har gjort dumheter på ren impuls och dumheter efter att tänkt noga. Det får jag förhålla mig till.
När Nils Karlsson står på torget och i sitt tal tydligt visar att en lånad kippa inte kompenserar för antisemitiska spyor så är han modig. Ilmar, Adrian och Daniel har aldrig försökt bli förlåtna, tvärtom förklarar man bort, påstår sig missförstådda eller låtsas som det regnar denna soliga dag. Modiga politiker köper inte det.
Förlåtelse och försoning finns. Men först när du står för det du gör. Tills dess konfronteras du.
17 oktober 2012
Hemma hos en svenne.
Jag tar hem dagisungarna till mig. Nån kollega undrar, men när jag berättar att ingen av ungarna någonsin varit hemma hos en etnisk svensk mitt i livet, så förstår dom. "Det var en bra idé", säger man och sen glöms det bort. En av de viktigaste missionerna i mitt jobb är att vidga barns vyer; att visa hur många möjligheter och vägar man kan gå och att man själv äger sitt liv. I det kan ingå husesyn hos någon som jag. Uppe på sönernas rum hittar de konsolen till en PS3 och nickar igenkännande. "Men var är köket", frågar en tjej och hon ser nöjd ut när hon ser att jag köpt hem pepparkakor och julmust. Så fikar vi och sen går vi. Barnen får grunna på likheter och skillnader och kommer väl fram till att människor lever ganska likt i svenneland och blatteland. I varje fall är likheterna större än skillnaderna. Och vill man bo med utsikt mot den livliga Bergsgatan, så kan man det. Folk är likadana, men när vi promenerar in i Rosengård igen då ser vi det fåniga Zlatancitatet och de uppförstorade bilderna ur kokboken om stadsdelen. Som i en diktatur ska ett budskap hamras in och det är det om det exotiska, spännande. Så tror makthavarna att den strukturella diskrimineringen lindras eller vad de nu tror. Fint är det i alla fall när man vandrar runt på sina guidade turer; något att berätta till drinkarna på fina parmiddagen.
För okunskapen går ju bägge vägar. Lika lite som mina dagisungar varit hos någon svenne har någon svenne varit hos dem. Folk med makt åker till Kina och Chicago, men tar sig aldrig en vanlig promenad i de fattiga, farliga områdena.
Kan jag göra något lite för andra på den saken så ska jag. Gärna tillsamans med pepparkakor och julmust.
16 oktober 2012
Jag tog en kula för dig.
14 oktober 2012
Kärlek som ett projekt bland andra
12 oktober 2012
Som barn var jag rädd för jugoslaver
Det var just en sån där möllanmorgon och det första som jag såg var att oktober blivit frostskadad och jag fick skruva på motown högt i lurarna för att komma till sans. Jag kunde drömma mig bort till en stekhet dag i Detroit på sextiotalet och slippa vira trasan hårt om mig. Som barn var jag rädd för jugoslaver. En jugge hade kidnappat sin fru och sitt barn, det fanns bilder i Expressen och sen var det ju ambassadören som sköts och planet som kapades på Bulltofta. Men allra värst var ju Tony som bodde på vår gård i Biskopsgården och som var taskig mot alla. Han fick spö av sin farsa och gav igen på såna som jag.
Så nog fanns det goda skäl att sky juggar.
Men nu är jag vuxen och fattar bättre, får vi hoppas. Mina föräldrar gav mig en antirasistisk fostran utan att snacka så mycket om det. Vi är enkla människor men att gott och ont finns både här och där och varken följer hudfärg eller språk, det begriper vi. Den som håller fast vid rasistiska föreställningar är infantil eller ett barn och ska fostras. Och halv antirasism funkar inte. Självklart är det lika korkat att tro på judiska konspirationer som att frukta muslimer. Tror du annat kan du gå in i barnkammaren igen.
07 oktober 2012
Jag är bättre, partiet är ännu bättre.
Det finns en sång från DDR:s barndom som handlar om att partiet alltid har rätt. Die Partei hat immer recht. Komiken är sorglustig; ett parti som ingen gillade eller ville rösta på fick 99, 75 procent i alla val och som fick låsa in folk med automatvapen, taggtråd och murar försökte övertyga sig själv om sin ofelbarhet. Det är så illa det kan bli. Mitt eget parti är raka motsatsen. Vi plågar oss med självprövning och bjuder in kritiker att hjälpa oss att bli bättre. Och jag går upp tidigt och springer längs Stångåns stränder och lyssnar på Peter LeMarc för att shapa upp. Men sen äter jag frukost helt utan grönsaker, så det finns en utvecklingspotential. Jag är nykter och lägger mig tidigt. Jag är en bättre människa nu och partiet är ett ännu bättre parti. Och jag tror inte jorden går under, inte än.
05 oktober 2012
Ta din hundring och stick upp den nånstans
En unge säger att han har en ficklampa, när vi läser spöksaga och avhandlar mörkrets eventuella farlighet. En annan berättar då att han har lampa som ser ut som en blomma, varpå en tredje unge hävdar att han har en ficklampa som ser ut som en blomma. Men jag vet att han ljuger, för han bor en bit bort i en trång lägenhet och sover i samma rum som mamma, pappa och två syskon. Fortfarande väntar familjen på besked om man ska få stanna i Sverige och pappa mår visst inte så bra, vad jag förstår. Några extravaganser blir det inte tal om. Pojken med ficklampan har det inte heller så kul i livet, men det är inget jag kan fördjupa mig i tyvärr. Finge jag berätta bleve det en sorgesam historia, så mycket kan jag i alla fall avslöja.
Samma parti som inte tycker att dessa barn alls borde bo hos kusiner och kompisar i Malmö, utan helst i en bedagad bruksort i epatraktorland, föreslår nu att alla mammor ska få en extra hundring i barnbidrag. Stefan, jag vet inte riktigt hur jag ska sammanfatta mina känslor inför ditt förslag. Kanske nåt i stil med: den hundringen kan du stoppa upp nånstans. Förlåt min plumpa formulering. Men ibland orkar man inte vara sådär fin och spinnad.
02 oktober 2012
Min längtans platser
Jag skickar in en debattartikel till sydsvenskan. Vill gärna förklara att inte alla Malmös rödgröna politiker demoniserar Israel och därmed judar. Kanske kommer den in, kanske inte. Lördagen är vi på bokmässan. Det är trångt och man går vilse, men vi är bland läsare och det är härligt. författare signerar böcker och jag gråter med Göran Rosenberg när han berättar om sin papoas öde. Jag frågar Ship to Gaza varför de försvarar Hamas och de frågar mig vilken organisation jag representerar. Mig själv, svarar jag och går vidare. Och Annika som jag möter i montern för judisk kultur undrar hur jag vågar gå emot normen. Jag vågar egentligen inte, men jag gör det ändå. Det riskerar att kosta väldigt mycket, men jag är ändå så trött på politiker och deras spel, det är ändå inte kul längre. Det är för många ord om ingenting och för många intriger om positioner. Jag tvivlar på min förmåga och orkar inte slåss när bakhållen tornar upp sig. Mina lungor syresätts med ångest och självömkan. Helst skulle jag vilja ta det lugnt och skriva färdigt min bok. Spårvagnar rullar förbi ute vid Korsvägen och nästa år är det trettio år sen jag flyttade härifrån. Det är kanske dags att vända tillbaks snart. Om inte annat så i boken jag skriver. Den utspelar sig i Göteborg, Berlin och Tel Aviv.
Min längtans platser.