27 augusti 2012

Var rädd om blommor små.

I en skalle som den här hoppar vi från ett ämne till ett annat, som en självsökande radio hoppar från en allvarsamt tal till glättig svensktoppsmusik. Sändare och mottagare olika kanaler,för att travestera Arja Saijonmaa. Man ska vara rädd om de udda blommorna. Vi som kan associera vilt behövs i tider av tidig specialisering och krav på fördjupning. Här fördjupas inte, här breddas det. Sån är jag. Och du får ursäkta, men jag vet verkligen inte vem du är och jag har inget behov av att definiera dig, ingen önskan om att ge dig en diagnos eller bokstavskombination. Allt behöver inte förklaras i detalj, förståelse och analys är grymt överskattade företeelser. I det samhälle som jag vill ha så har vi alla särskilda behov som vi kan få tillgodosedda. Där vet vi att livet kan bli kortare eller längre, några tvingas vi sörja tidigt och andra överlever oss. Framtiden är inte allt, för några finns bara nuet och i nuet finns vi hur som helst allihop. Jag valde att arbeta med barn lite utanför normen, kanske därför att jag själv känner mig en smula utanför allt. De barn jag möter dagligen lever i ett sammanhang där norm och normal ofta är viktigt, men där man nästan är så långt ifrån den som man kan komma i vårt land. Den som både är tjej, funktionshindrad, fattig och blatte har ingenting, sen är det en stigande skala och i toppen finns smarta svenska män utan synbara men. Kanske är det därför det hyschas så, dyrbara diagnoser är en lyx för medelklassen. Kampen för de onormalas rätt att synas är så mycket mer än bara det. Man vet inte alltid i vilken ände man ska börja nysta. Så man får förslagsvis börja där man råkar stå.

21 augusti 2012

På besök hos en grön storasyster

Strax söder om Danmark, vid en liten vik av Östersjön, ligger Kiel, huvudstad i Schleswig-Holstein och känd för sin fantastiska seglingsvecka, för sin betydelse för tysk sjöfart och för , stenafärjan där mången Göteborgare stapplat bakfull över landgången under taxfreens glansdagar. Dit kom vi malmögröna i minibuss en söndag för att möta en storasyster i kampen för ett socialt och ekologiskt hållbart samhälle. Och vi sågs på en restaurang uppe på en liten höjd, vi klädde oss fina och passerade occupy Kiels lilla tältläger, som om vi underförstått ville poängtera att det utomparlamentariska oartikulerade är ett passerat kapitel, en grön barndom som man inte kan stanna i om man verkligen vill förändra världen. Den gröna grupp jag ingår i är den mest kompetenta grupp jag någonsin ingått i, men jämfört med vännerna i Kiel kände jag mig som en amatör och nybörjare. Die Grünen har långsamt jobbat fram en metod, ett förhållningssätt som är djupt revolutionär i den meningen att samhället förändras. Man är mycket medveten om att politiken kräver kompromisser och att man måste offra något för att få något tillbaka. Man tycks vara helt befriade från de svenska grönas ängsliga ungdomskult och når därigenom bredare lager än vi. Deras ledord är deltagande. Folk ska inte förses med färdiga lösningar eller lämnas åt sitt öde i valfrihetsträsket. Tillsammans med medborgarna ska Kiel utvecklas och förgrönas. Priset för det är att proteströstare och vänner av enkla lösningar söker sig nån annanstans. Ett år kan det vara Die Linke, ett annat piraterna. Så faller det sig att medan vi guidas runt i stan och äter lunch högst upp i stenaterminalen med utsikt över hela hamnen, så får stans gröna borgmästare avveckla occupycampen. Vår gröna storasyster vågar ta ansvar, vågar vara etablissemang. Die grünen har blivit vuxna.

18 augusti 2012

Gå mitt i ledet och springa bort stresshormoner.

Hösten är här med doft av jord och hud som flagnar. Man ska springa långa pass ut på landsvägarna och bara supa in den allt tyngre luften. En sån som jag ska lägga stresshormonerna i viloläge, för att orka mer och göra saker bättre och mer uthålligt. Men idag blev det ingen tid för sånt, idag fick jag promenera genom stan. I ett följe med fyrahundra andra, i mitten som en kugge i det maskineri som tydligt och klart vill visa att den stad som mötte tiotusen flyktingar i vita bussar, den stad som kan vara Sveriges sköna fria Tel Aviv inte längre ska förknippas med antisemitism och inskränkthet. Det var skönt att gå där mitt i ledet. Skönt efter sommarens glåpord, skönt efter allt det kostat av hårda ord. Bra att vi är många. Det är inte gratis att kämpa mot antisemitismen och inte karriärfrämjande att stödja Israels rätt att finnas. Tvärtom har det nog kostat mig. Men ville jag ha en lugn och stillsam tillvaro, så funnes det tusen enkla vägar att gå. Och jag lovar att fortsätt. Malmö ska ta stora steg för att igen bli hoppets hamn. Men när kulturnämndens ordförande kan tänka sig att publicera antisemitiska bilder på Facebook och där författaren av antisemitiska texter piper om hur drevet går mot honom, där måste vi fortsätta vara vaksamma. Och springa bort stresshormonerna.

13 augusti 2012

Att förändra världen kan vara en vila

Så var det igång igen. Möten och handlingar som ska läsas och ögonkontakt istället för arga tweets. Det rödgröna styret i stan ska sy ihop förslag och lösningar på knepiga frågor. Hur den som på facebook kallar mig idiot ska kunna ingå i samma majoritet som jag begriper jag inte, men det är onekligen inte mitt problem. I den gröna gruppen där jag ingår är vi långt ifrån alltid överens. Men det är den bästa grupp jag någonsin ingått i och vi lyckas skratta och skämta mellan alla allvarliga överväganden. Det hisnar när man sitter och faktiskt är en liten kugge i det maskineri som bygger framtidens Malmö och därmed framtidens värld. Det är en konkret och abstrakt om vartannat. Det är stort, men ändå en vila, när annat i livet är tyngre än den där stenen som Sisofys fick rulla uppför backen, bara för att gång på gång se den rulla ner igen. I hissen upp till stadshusets sjunde våning ser jag att påsarna under ögonen är större än någonsin. Men skägget är ansat och tröjan alldeles ny och snygg. Jag känner mig lugn och väl till mods och Ilmar Reepalu hälsar glatt när en dörr till ett konferensrum öppnas och han och några till kommer ut. Mötessäsongen kan börja. Att förändra världen kan vara en vila. Enklare än mycket annat.

12 augusti 2012

Messmör på montenegrinskt bröd

Jag brer messmör på ett stycke av brödet som vi hade med hem från Montenegro. Så sys resan och hemkomsten ihop och erfarenheterna och nuet förenas. Vi for till ett bergigt land, till en stad där benen nästan svek i de branta backarna, men där adriatiska havet gav svalka och sälta och kvällarna var varma och ropet om om den fantastiska magiska bollen för en euro blandades med böneutrop och sorlet från kvällsflanörer och den albanska musiken som steg i natten ända tills allt blev tyst vid ettiden. Och det är väl samma moralister här som där, som Cornelis sjunger, för trots minst tre nybyggda moskéer, så var Ulcinj som så många andra städer runt Medelhavet med stenhus och grillat kött. På kvällarna satt jag på terassen och och såg ut över stan och läste Mobergs utvandrarserie och nere i stan rullade audis och mercedesar med lyckade utvandrade som nu rullade hem eller "hem" under sommaren för att visa upp framgång eller söka kärlek och beundran. Migration då och nu är mycket detsamma, det är naturligt och det är bra för världen. Människor söker lyckan, friheten eller helt enkelt försörjning. Det ska vi inte hindra,det är bra och gör genpoolen friskare och mer vital. Däremot ska vi bekämpa föreställningen om att din stolthet kräver någon annans underkastelse. Föreställningar om den den Andres underlägsenhet måste sparkas eller kramas ihjäl. För även i Ulcinj fanns de som tiggde och föraktades och förfärliga nationalistiska symboler. Och det hade varit omöjligt för mig att bära någon av mina tröjor med hebreisk text. Den politiska kampen vilar aldrig och behovet att stå upp för allas lika värde försvinner knappast.

03 augusti 2012

En helt normal familj

Mina ungar och andras barn sitter här i vardagsrummet och leker med sina telefoner och datorer. Ingen vet vad den andre håller på med, men en av ungarna trycker mycket intensivt på muspekaren, jag skulle tro att han låtsas att han skjuter. I morgon åker vi på en resa till Montenegro och det är ett väldigt pusslande och pysslande innan alla saker är på plats i alla väskor. Det är opraktiskt att vara många, opraktiskt och oekonomiskt, ty hela världen jag vistas i är fortfarande anpassad efter normen två vuxna och två-tre barn. Allt annat är lika avvikande som det där riskabla sexet man läste om i DN häromdagen. Det som skrivs om att de elaka feministerna och genuspedagogerna sett till så att familjer och kön lösts upp, är inget jag alls märker av. Tvärtom känns det rent dysfunktionellt att vara många och med tre-fyra andra föräldrar inblandade. Som om man vore familjen Osmonds eller som om man inte hört talas om preventivmedel. Man tycker sig se hur alla tittar, man blir en issue, ett statement. Nu drar vi alltså och det är inte ens alla som är med. Dottern har flugit ut och en av killarna kan inte missa sin fotbollsträning, så där försvann två. Det svarta berget mitt i Balkan väntar och det vankas stark mat och azurblått hav. Jag tar med utvandrarna, Mobergs mästerverk, men kommer tillbaka redan om en vecka. Inte det minsta normal.