26 februari 2012

Varför just judar, Ilmar?

På väg in i mitt trapphus ser jag affischerna som demoniserar Israel och tänker att jag snart borde skriva den där artikeln som frågar den svenska vänstern varför just Israel ska bojkottas och hatas när det finns så många diktaturer på jorden som rimligen skulle komma före i kön av bojkottobjekt. Varför jag frågar just vänstern är ju för stt det är mina samarbetspartner i politiken och för att jag tror att pratet om solidaritet i grunden är allvarligt menat. Även demokratier som Frankrike (atombomber i Söderhavet), Storbritannien (Norra Irland och Falklands), USA (lite här och där), Indien (Kashmir mm), skulle behöva bojkottas och hatas om det nu vore en bra metod att få andra att göra som man vill. Och Danmark för sin migrationspolitik, kanske. Israels brott är att man försvarar sig mot angripare på ett hårt och stundtals brutalt sätt och att man inte slutit fred med alla grannar. I vänsterns värld är detta helt och hållet Israels fel, av någon anledning. Judar är förövare och araber offer. Konsekvent. Varför just Israel, skulle jag fråga.
Nu hinner jag inte skriva på den där grejen förrän min kommunstyrelseordförande, den lösmynte Ilmar Reepalu, utalar sig om judar i sydsvenskan. Min KSO hävdar att Simon Wiesenthalcentret i Los Angeles varnar judar för att åka till Malmö för att vända världens uppmärksamhet bort från det som han beskriver som Israels brott mot folkrätten. Att det finns ett stort mått av grandiositet i Ilmars tro på Malmös betydelse är en sorglig sak, men betydligt värre är att han dammar av en antisemitisk konspirationsmyt igen. Judarna är lömska och förtal av Malmö är en del av deras masterplan. Tre i ett som ett kinderägg. Varför just judar, Ilmar?
Så blir det söndag och i vredesmod river jag bort en halv israelhataraffisch medan tystnaden om Ilmars antisemitiska bravad är total från den vänster som annars berömmer sig så för sitt engagemang för allas lika värde. Snart snörar jag på mig mina skor och drar ut på ett löppass och om nitton dagar springer jag marathon i en stad där inga Ilmars sprider antisemitisk dynga. Det är sorgligt när det är lättare att andas i en farlig del av världen än i sin hemstad.

23 februari 2012

Lite all over the place här med

Han var fin, Daniel, när han skulle berätta om dottern och det blev lite all over the place istället för de inövade replikerna. Och vi köpte princessbakelser vi med, för vi vet hur mysigt det är att få barn och man tackar såklart sin lyckliga stjärna för att ens egna barn aldrig genererat presskonferenser. Och alla argument för bakelser är bra. När min förstfödda landade på jorden en fin dag i maj, så sköt vi våra egna inre saluter och fick sjukvården Malmös kommunala ostmackor och det var såklart oerhört mycket bättre. Vi slapp vara en del av en kändiskult och ett otidsenligt statsskick, för vår unge var liksom bara världens okändaste gjord av två absoluta nobodies. Och när Sara och jag gifte oss i lilla Skagen, precis en vecka efter V&D, så var det ännu mer otippat och okänt, ty så vill vi vandra på jorden.
Lite all over the place är det också i mitt sinne. Både i jobbet och politiskt har det varit farligt nära att tippa över några gånger nu, men så skiner solen hux flux igen och vi har suveräna gruppmöten i min nämnd och så rullar det igen. Jag är inte svårflörtad på det viset. Solsken, bakelser och sexiga beslut om cykelplaner och vitesförelägganden är bra. All over the place.

18 februari 2012

Ett långfinger åt ship to Gaza

Det var dagen efter den magnifika operaföreställningen och den inleddes med intervaller i parken och fortsatte med en promenad till biblioteket och i stan. På Gustav stod en man och samlade in pengar till ship to Gaza och jag som var ute på jakt efter guideböcker inför israelresan drog upp långfingret mot honom. Det var inte alls fint gjort. Även människor som ser ut som jultomtar och agerar nyttiga idioter åt islmister har rätt att uttrycka sin åsikt. Är man nästan femtio och fin politiker, så får man allt ha kontroll över sin motorik, precis som man inte ska säga saker i tidningen som kan tolkas som att det är en spricka i styret i Malmö, när det faktiskt inte är det.
Samtidigt så är ju politiken att vilja och tycka saker. Och jag kan känna att det är befriande att inte alltid vara så kontrollerad, mainstreamad och spinnad. Det kan rent av vara bra att släppa en smula på impulskontrollen och se vad som händer. Det är ju inte knappen till kärnvapnen jag sitter på, precis. Tur det. Men några fler långfingrar blir det inte. Och mitt löfte att räkna till hundra innan jag tvittrar står fast. Snart är jag inne i fållan. Bra, va?

13 februari 2012

Grekland brinner

Nu när Grekland brinner i vår TV och det ligger oätliga souvlakis och utspilld tsatsiki bland glaskrosset på Syntagmatorget, så riktigt hör man bouzokimusiken stiga över gränderna i Plaka, på sluttningarna upp mot Parthenontemplet på Akropolisklippan. En gång irrade jag runt där, nykter sedan tre månader, men yr i bollen ändå, eftersom jag självmant beslutat att för sista gången pang bom sätta ut alla psykpiller. Jag drack kallt kaffe som kallades frappé, när andra drack ouzo, köpte örhängen åt en tjej jag egentligen inte var intresserad av och sms-ade med en annan; det var en tid av förvirring och uppbrott för mig personligen, men de stolta hellenerna verkade lunka på i sin vanliga lugna takt. Jag gick upp tidigt och sprang runt Akropolis med nya blänkande skor och sen vilade jag trötta fötter i fontänen på torget. I katedralen tände jag ett ljus för att jaga bort alla demoner och sen gick jag ut och vidare i livet. Två dagar senare flög jag hem. Hoppas allt reder upp sig med den där krisen; hoppas att Zorba snart dansar på sin strand igen. Ingen olycka varar för alltid.

09 februari 2012

Man out of time

Och jag skriver den här artikeln på Newsmill för stt återföra frågan på banan och får kommentarer om att jag är metrosexuell och feminin och därmed ingen god förebild för barn. Och samtidigt läser jag på facebook välvilliga kommentarer om att riktiga män inte slår sina kvinnor och sådär. Till man utses alltså den som uppfyller några på förhand uppställda kriterier. Debatten om tvångssterilisering av transpersoner har absolut gått förbi en hel del människpr. Det är som nåt Ulf Lundell kunde skrivit och inom det området är det inte öppna landskap utan mer dina slutna rum, som gäller. Men både Uffe, idiotkommentatorer och välvilliga på facebook får bli besvikna, för det är nog tyvärr så att det inte finns män som är mer riktiga än andra. Varken jag eller den slående mannen är mer man än någon annan och i grunden är biologisk könstillhörighet för övrigt jävligt ointressant om man inte ska forska eller avla barn. Tycker jag, väl medveten om att det i både Sjöbo och Lindängen kan ses som tecken på bristande manlighet.

06 februari 2012

Möllan, du har mitt hjärta

Polisbilarna står på torget, men de lämnar mig oberörda. Det är isande kallt och torghandlarna verkar ha gett upp. Snett över torget ligger kvarteret med restaurang Möllan, Tempo, falafel nr 1, Thai, indiskt, japanskt, en afghansk affär, en tidningsredaktion och en skum spelklubb. Det är mitt kvarter, vårt hemma. Det är inte, som nån annan politiker sa, ett område som man passerar under en stund i livet. Vi är några som vill leva här. Jag får krupp vid tanken på barnvänliga områden med tusen likadana hus eller lantluft och tvåbils miljövidrigt pendlarliv.
Alla behöver inte dela min vision av ett gott liv. Och de som bara pausar här på Möllan under resan från barnkammare till radhus får finna sig.i att vi som hängt med ett tag och vill vara kvar inte vill ha ett Zoo eller museum, utan en stadsdel som lever, andas och utvecklas. För 20 år sen fanns inga falaflar och uteserveringar och om ytterligare 20 år kan området ha hittat andra uttryck, trender och affärer. Vem vet? Själv hoppas jag att trafiken minskar och de kassa hyresvärdarna försvinner. Lite roligare butiker och nya kulturella uttryck. Möllan, du har mitt hjärta. Inget Zoo, utan mer som en snäll djungel.

05 februari 2012

War on gangs är fel

Åh, jag skulle vilja skriva om löprundor i krispig kyla, om varför the girl with the dragon tattoo var dålig och varför Happy end var så bra. Och hur gott livet i Malmö är med biblioteksbesök och brunch på southern kitchen. Men det som begärs av mig just nu är något helt annat. Situationen, ni vet. De ouppklarade morden. Och nej, anonyma vittnen är INTE ett mp-förslag, utan några lösa tankar från personer som kanske inte tänkt tanken hela vägen in i mål. Det är tvärtom just när rättssamhället skakar som man måste sitta i båten och värna allas rättssäkerhet. Hårda tag fungerar mycket sällan och att efter amerikansk inspiration sätta igång med ett war on gangs fungerar troligtvis inte alls. En djupt rotad misstro mot rättssamhället botas inte genom att demonisera människor och genom att ständigt tala om dom och vi, det borde alla kunna enas om. Vid flera tillfällen har jag försökt förklara min syn på saken som handlar om att den extrema machokulturen som finns i miljonområdena plus svårigheter att jobba sig rik, lockar människor in i kriminalitet. Och den som aldrig gått på svartklubb, aldrig anlitat en hantverkare utan kvitto och aldrig köpt falafel för 20 spänn kan kanske kasta första stenen. Även vi fina människor i stadshus och möteslokaler är alltså inblandade genom att vara en del av det svarta systemet. Det kan kanske vara klädsamt att börja kräva av sig själv att aldrig ge ut eller ta emot svarta pengar. Och vi politiker måste ta ansvar för det samhälle vi skapar. Det är osexiga saker som genuspedagogik, mikrolån och kvinnors ställning på arbetsmarknaden som kan dra bort gängens makt och inte vittnen i papplådor eller ökad avlyssning och fler kameror. George W Bush hade fel när han trodde sig kunna vinna kriget mot terrorn genom att tulla på de mänskliga rättigheterna. Det är lika fel i Malmö.