31 januari 2012

Ode till arbetslinjen

En pappa bär in sin sovande unge på Annelunds förskola, precis när jag cyklar förbi. Själv ska jag ner under järnvägen, genom tunneln och ut på det av underklassafaris så berikade Rosengård. Men jag uppehåller mig vid pappan och ungen ett slag och minns alla hundratals gånger man själv burit, lyft eller rullat in sin unge i förskoletamburens värme. I bästa fall till en känd och önskad pedagog, men inte så sällan till en loj timvikarire eller en välvillig köksa som släppt kastrullerna en stund för att ta emot barnen när nu ingen annan kan göra det. Arbetslinjen funkar om det finns trygga och bra förskolor, tänker jag, även om det inte är för arbetsmarknadens skull som vi ska ge barnen en bra start. Jag gillar arbetslinjen, tanken att ett bra samhälle byggs av gemensamma ansträngningar. Det låter kanske svulstigt och stort och i praktiken är det inte så lätt fixat. Alldeles för många får stå utanför, utan vare sig hopp eller förväntningar och den viktiga frågan: vad kan jag hjälpa till med, drunknar i tal om karensperioder och bidragstak. Men det saken handlar om är det som ger oss en anledning att pälsa på oss på morgonen, känna kylan bita i kinderna medan morgonens första kaffekopp fortfarande värmer inne i själen.

29 januari 2012

Medelålders vita män

Dagens irro kommer från fejan och twitter och handlar om reaktionerna efter valet av Stefan Löfven till partiledare för S. Visst får han kritik för att han på S-vis är en smula tillväxtnaiv och absolut för kärnkraft. Men det han får mest skit för är något han svårligen kan omvärdera, detta att han är en medelålders vit man. Att vi har en över- och underordning som gör att kvinnors kunskap och erfarenheter missgynnas och åsidosätts är inte Stefans fel, även om han som du och jag har en plikt att försöka förändra. Han är en del av ett system; samma strukturer som gör att talibanerna hindrar tjejer från att gå i skolan, som gör att några av "mina" dagismammor förblir analfabeter och tvingas bära plagg som handikappar dem i vardagslivet. Samma system som gör att min fru gör mer än mig här hemma och som gör att jag har sämre lön än en hantverkare, trots högre utbildning.
Om feminismen förvandlas till en jakt på enskilda medelålders vita män, så blir det fel. De flesta i Sverige är vita, tiden mellan småbarn och pension är den tid då de flesta av oss har tid med politik och att Sveriges alla statsministrar varit män är frukten av ett system som råder nästan överallt och som vi inte välter på fem minuter. Vi ska vara rädda om alla som vill jobba politiskt och inte stöta bort människor som vill en bättre värld. Däremot ska vi såklart se till att politiken inte bliren livstidssyssla och en födkrok. I den förstadelen är vi gröna föredömen och i den andra går V före. Sen tjatar jag igen om genuspedagogik och individualiserad föräldraförsäkring. Alla är vi barn i början och alla föräldrar har en första tid att forma sitt sätt att fördela bördorna. Så ändrar vi systemen snarare än hackar på stackars Stefan.

27 januari 2012

Tända ljus och tjutande flygplan

Det är förintelsens minnesdag och alla minns och tycker synd om de folkgrupper som massmördades av nazisterna och deras hjälpredor. Vi tycker också illa om den politik som vår svenska S-märkta regering drev igenom och som innebar att tyska judars pass stämplades med J, så att Per-Albins gränspoliser visste vilka de skulle stoppa. Jovisst och hur kunde allt det där hända frågar vi oss om och om igen.
Men istället för att gräva en grop av hemmasnickrade teorier kan vi nöja oss med att inse att antisemitismen, liksom andra rasismer, finns och frodas och jobba utifrån det. Och aldrig prövas våra till intet förpliktigande ord om de stackars judarna som när det kommer till frågan om Israel och hennes rätt att finnas och försvara sig. För majoriteten av judarna var ju sionismen svaret på frågan om hur judarna skulle kunna överleva och FN köpte det resonemanget. Så att med ena halvan sörja förintelsens offer och med den andra förbanna att dagens judiska folk står upp iställker för att låta sig ledas in i ghetton och läger, duger fan inte. Både tända ljus och tjutande flygplan behövs. Judarna minns förintelsen och väljer att försvara sig. Det måste vi stödja.

24 januari 2012

Steril

Så kom då beskedet i ett vitt kuvert från Region Skåne, Ystads lasarett. Och beskedet var såklart att mina ledare är klippta, lösa ändar, oförmögna att transportera spermier. Det är över nu, barnalstrandet och jag tar ansvar för min reproduktion. Tydligen är det fortfarande ganska ovanligt. Trots att sterilisering av män är en enkel operation som görs under lokalbedövning är det något som gör att de flesta av oss föredrar att kvinnor pumpar sig fulla med hormoner eller att hennes ledare skärs av under narkos. Det är kanske så att själva fertiliteten är viktig för några av oss. Känslan av att kunna befrukta även långt fram i livet förstärker måhända manligheten, precis som stora muskler och en dyr bil gör. Inte vet jag. Var och en når lyckan på sitt sätt. I vilket fall som helst så är det över för min del och inga fler provburkar behöver fraktas i diskreta påsar genom sjukhusets korridorer. Jag slipper möta de ofrivilligt barnlösa som lämnar prov av rakt motsatt skäl. Bra det. Fyra någorlunda friska barn bär mina gener vidare, om nu det spelar någon roll. En borstar tänderna och en ligger i soffan och pratar om en antirasistisk kurs. Livet bärs vidare.

22 januari 2012

Män har aldrig fel

Det är kul det där med män och deras politiska prestige. Kanske bejakar jag kvinnan i mig när jag säger att jag hade fel i mina förutskickelser att Juholt skule bli nästa Erlander, för som man i politiken ska man ju aldrig medge ett fel. Han skulle vinna tillbaka mittenväljare, trodde jag, eftersom det är dem S förlorat till M. Inte genom att ändra politik, utan mer genom sättet att uttrycka sig. Nu blev det istället en bombastisk vänstersvada och det går ju liksom inte ihop med att att man själv är närig och snor åt sig bidragspengar. Ljuger man sen om ditt och datt så är det hejdå. Själv är ganska cool över att ibland få stiga åt sidan. Ingen vill bli petad, men ofta finns det någon som passar bättre än en själv och under alla förhållanden kan det inte bli en livsuppgift att ha det ena eller andra uppdraget. Och jag föddes inte med en viss partitillhörighet och jag vet inte heller med vilken åsikt jag kommer att dö. Mitt engagemang omprövas alltid, politik är ingen anställning, det är att tycka saker och försöka förändra. Min last är att jag är impulsiv. Det sätter å andra sidan en och annan snygg oneliner, men allt jag twittrat om exempelvis Ilmar Reepalu borde inte nått världen. Det här är ju inte Israel där ministrar i samma regering kan skälla ut varandra i landets största tidningar. Här ska vi helst tiga, för det är svenskt och fint. För övrigt förbannar jag vädret och tackar gud för semlor och att mina fötter verkar palla maratonträningen.

20 januari 2012

Ur en ADHD-unges dagbok

På tisdagen är det jag som lämnar min arbetsplats allra sist. Det betyder att jag ska se till att det är släckt, undanplockat, att inga ungar är kvar och allt sånt där. Kaffebryggaren ska man slå av. Men när skallen är full av romanideer och aktuella politiska frågor, så är det lätt att glömma något. Mitt huvud liksom svävar iväg nånstans, så är det ofta. Så när jag kommer ut ur huset och larmet är på så har jag inte nycklarna med mig. Det är inte så bra. Då får jag bära min cykel på axeln genom Rosengård och in i Möllan och sen hem, ja, ni vet. Först får jag några förströdda kommentarer från ett grabbgäng. Nästa grabbgäng säger: "Hej, har du snott cykeln, mannen?" och det kommenteras om att svennar minsann är tjuvar och inte bara araber. Inne på det fina Möllan cruisar en polisbil tätt intill och jag ler och nickar och dom skakar på huvudet och kör vidare. De allra flesta man möter höjer inte ens på ögonbrynet. Det krävs mer än en dubbelt låst cykel på axeln för att impa på en malmöbo. Väl hemma förbannar jag min drömska och glömska, men det är sån jag är. Ofukuserad och splittrad. Startar lätt, men segar mig i mål. Ibland med cykel på axeln.

17 januari 2012

Mjuka tag

Det är nåt som händer med män med positioner, tänker jag när jag går här och plockar med sakerna på jobbet. Ryggdunkandet och de höga arvodena gör kanske att man mister en del av kontakten med marken. Man tror man ska ha alla svar. Man tror allt står och faller med en själv. Men vare sig det ena eller andra stämmer ju där. Det är helt okej att inte veta allt, i min bok är det rent av vackert att visa sig känslig och sårbar. Den störste amerikanske presidenten av dem alla, Abraham Lincoln, led av depression; det visste alla. Han var stark ändå eller kanske just för att han försonades med sina svaga sidor.
Här och nu i Malmö vill alla ha snabba svar på frågan: vad gör vi åt Malmö. Och precis som för den veke George W Bush efter elfte september 2001 är det lätt att lockas att vara en tuff snubbe och kräva hårda tag. Själv tror jag att det är mjuka tag som behövs. Det är inte brist på manlig tuffhet som skapat situationen, utan snarare dess raka motsats. Och det är inte hugg, slag, hårdare straff, minskad rättssäkerhet och strängare lagar som ändrar det som är dåligt.
Det som måste fram är glöden i barns ögon, visionen om att ett bättre liv är möjligt, lika rättigheter för alla oavsett vem du är, hur du ser ut och vad du drömmer om.
Det jag vill höra från dom som har mer makt än jag är att vi tror på Malmö, vi tror på varje malmöbo och vi hoppas och kräver att du ska göra ditt bästa.
Alternativet med hårda tag, tuffhet och machoskit leder på GWB:s väg, mot eviga strider och ständig rädsla och kontroll.
Det är just när kraven känns som tyngst som man ska ta ett djupt andetag och varför inte fråga någon om råd. Om du tror att du klarar allting själv, så har du ett hjärta av sten, sjung Uffe och så är det nog. Mjuka tag.

16 januari 2012

Långpass och svikande minnen

Det fick bli Beatles i lurarna. Ett långpass som jag inte riktigt hade lust med kräver glad musik, sånt där obekymrat lallande. Nu är ju Beatles mer än så och i fem långa år lyssnade jag på Beatles varje dag. Verkligen, fast nu kommer jag på att det inte stämmer, för när jag reste var det knappast nån musik med. En gång satt jag i en tågkupe i Portugal och sjöng beatleslåtar för en tjej från Gävle som jag ville bli kär i. Åh, jag var en patetisk typ, ett yrväder som inte visste hur det gick till.
Minnet är annars ingen vän att hålla i handen, minnet sviker och ljuger på löpande band. Kanske var förloppet i den där kupén nåt helt annat. Kanske var jag bara full och störig. Kanske minns man olika. Här på bloggen fick jag oceaner av hatmail när jag skrev att en numera död politiker luktade sprit de gånger vi träffades. Däremot får man på bästa sändningstid peka ut en hedervärd fd justitieminister som horbock, utan reprimander. Och barn till alkade självutnämnda uppfostringsexperter kan beskriva sin uppväxt som ett trasigt liv med fylla och sexuella utnyttjanden. Vad är sant? Ingen vet. När min egen Felicia en dag skriver en bok om mig kan det bli allt från Mummy dearest till oh mein papa. Också jag har starka åsikter och en fd fallenhet för alkohol och relationer som kommit och gått. Vi är inte så fina nån av oss. Däremot blev jag aldrig justitieminister och nog fan tog jag mig runt alla 24 kilometer med the fab four i mina vita iphonelurar.

11 januari 2012

Inte skyldig.

Det kan ju hända att han blev missförstådd, Ilmar Reepalu, när han i media oroade sig för att någon oskyldig skulle träffas av en kula och avlida, på samma sätt som ett barn i Rosengård och en medelålders man i Lindängen gjorde precis i början av året. Vi får väl hoppas det. Men lite märkligt är det ändå. För Ilmars föregivna tungslip stämmer väldigt väl överens med uttalanden man hör lite då och då om att den som håller sig borta från slöddret/gängen/utlänningarna är utom fara. Det är så vanligt att jag vågar påstå att det är en allmän föreställning att det finns ett VI som endast av misstag kan stöta på DOM, men att om invandringen inte stoppas/Regeringen inte gör något/vi inför hårdare straff för vapeninnehav så kan såna som du och jag (vanligt folk, för att tala med vänsterpartiet) träffas av en kula. En cyniker kan lätt tro att Malmös mest mediavane politiker visste vad han sa och att det inte alls var en tillfällighet att orden föll som de gjorde.
Men vi och dom bor ganska nära varandra, det svarta och vita lyser lite blekt grått. Här på våra gator Bergsgatan och Möllevångsgatan har människor utsatts för personrån. Skyldiga dom med eller? Man kanske ska ge fan i att gå ut med iphone eller plånbok? Och vem som är snäll och vem som är dum står inte stämplat i pannan heller. Om min väns vän är en gangster, vad är då min vän och vad är jag? Är man medskyldig om man någon gång dansat eller druckit kaffe i en källare på Norra Grängesbergsgatan eller köpt billig cigg i en närbutik och biltvätt för hundra spänn? Det är inte svart och vitt, inte entydigt och följer inte riktigt stadsdelsgränser heller. Ingen är oskyldig, ingen är skyldig, men det finns en obehaglig machokultur som tillåts ta plats och dominera i stora delar av stan. Varför inte börja nysta där? Låt ödmjukheten och de mjuka värdena flyta uppifrån och ner. Jag vet en som kunde ta initiativet. Han kommer inte att bli missförstådd.

10 januari 2012

Vägval Anders

Åsa Linderborg ska ge Bengt Ohlsson pisk i aftonbladet och tar då i från tårna och uppåt och utbrister sålunda att att Ohlsson och andra till höger om Lindeborg spelar i samma liga som Anders Behring Breivik och dansk folkeparti. Varpå en röd armeav vänstrtwittrare och facebookare kopierar och sänder vidare och tycker att Åsa är SÅ bulls eye med sin kränkande artikel. Superlativen vet ingen gräns och därmed bekräftas tyvärr Bengt Ohlssons tes om vänsterns gruppdynamik. Man behöver varken läsa på om det ena eller andra, den röda strömmen för dig alltid rätt, om du så hamnar i lag med folk som piskar bögar eller som inte har koll på Stockholms rondeller. För jag an inte tänka mig att någon jag känner verkligen läser in Breivik eller Pia K i mina åsikter.
Själv märkte jag av det där först på riktigt när jag började ge uttryck för åsikten att det kanske var lite konstigt att inte värna och stötta demokratier även i mellanöstern och när jag pekade på det uppenbara sambandet mellan ship to Gaza och hamas. Här var det inte bara en röd, utan också en grön ström och inte en enda pallade ta reda på fakta. Så stod jag då på torget sommaren 2010 och hörde vänner skrika "Leve Turkiet", utan att ha läst på det minsta om palestinakonflikten eller om IHH. Alla andra var ju där, så det kunde ju inte var fel.

Jag tror att det är farligt att följa med strömmar. Man kan liksom hamna lite varsomhelst då. Man måste inte vara kompis med alla som delar ens åsikter och man måste inte hålla med för husfriden eller för vänskaps skull. Tvärtom. En vän ska tåla mothugg.

08 januari 2012

"Många känslor här ikväll" Gustav, fredag 6/1 kl 17.

Så stod vi då där på Gustav, malmöbor upprörda över VÅLDET i vår stad. Polisen var också på plats, såklart. Denna kväll fanns viktare prioriteringar än att hindra befolkningen i stadsdelar vars namn doftar av rosor och ängar från att få kulor i huvudet. Några fina gustavbesökare kom makabert nog med gravljus, som om staden redan avlidit av sina skador. Ja vi stod där och hörde folk på scenen som bedyrade att de var malmöbor och med övermjuk stämma lästes ett tal upp som täckte in nästan allt. Inte ett öga var torrt och dessutom spelades det begravningsmusik. Hela den församlade radikala medelklassen och deras hangarounds var tagna av ögonblicket. Då stördes idyllen av människor med plakat och talkörer. Invandrare var dom också, inte riksdagsmän och mediafolk, utan såna där som bor i gulteglade hus med tre eller åtta våningar i områden dit kommunalråden i bästa fall kommer i grupp för att testa kryddor eller höra barn sjunga exotiska visor. Det var ju fan vad de störde. När det tränger sig på är inte mångfalden så kul. När eländet inte blir nåt du talar om på cafeer och möten, utan nåt som stirrar dig i ansiktet, då är det inte lätt att hantera. "Många känslor här ikväll", var det bästa man kunde komma med från scenen och så givetvis en önskan om att någon annan (t ex regeringen) skulle göra något. Sen gick vi hem till våra bostadsrätter och hällde upp något gott att dricka och läste på facebook om hur fantastiskt det hade varit och vilken fin sammanhållning vi har. Jo, eller hur? Många känslor ikväll.

05 januari 2012

Nykter för kärlekens skull.

I skuggan av krogar och tegelfasader ligger Malmös gator regnvåta idag. Bilarna vattenplanar och vi människor hukar och snabbar på våra steg. Jag handlar mat och Eldkvarnlåtar surrar i mitt huvud. När jag kommer upp i lägenheten ska jag kolla på deras jubileumskonsert på play bestämmer jag och så blir det. Plura skriver otroliga låtar och när sen Håkan är med blir det ju helt suveränt bra. "Själv är jag nykter för kärlekens skull", tänker jag och prisar ännu än gång de omständigheter som fick mig att hälla ut vinet i dödens kloak. Alkisen trampar ner sig själv och andra, blir till ett egoistiskt barn, men redan innan vi utvecklat beroende uppför vi oss som idioter. Frågan är om Plura lärt sig det efter sin påföljd av kokset. Straff och droger är känsliga och svåra frågor. Men eftersom ingen kan tvingas att vilja göra det rätta, så ska man akta sig för att ropa för högt på straff, tror jag. Och Plura sjunger om kärlek och om droger och lämnar ut sig helt. Det är en bra början.

03 januari 2012

Ett brev märkt: nytt år, nya möjligheter

Helt plötsligt låg det där; brevet. Nytt år, nya möjligheter, stod det och jag darrade av spänning när jag öppnade det. Men det var bara ännu ett erbjudande om att låna pengar till hög ränta. Jag får såna brev ibland. Det är förresten nästan de enda brev jag får förutom räkningar och handlingar till nämnden, beredningen och kommunfullmäktige. Kanske finns jag i nåt register för särskilt lättlurade, ingen vet. Oavsett vilket så ska det inte förverkligas drömmar för lånade pengar. Dom drömmar jag har är inte kostsamma på det viset. Att ungarna ska växa upp och få det bra, att ha hälsan och att få resa. Sånt där. Inget blingbling precis. Kanske speglar det vita kuvertet med frö reklamen ett av de allra största problemen i vår tid i vårt land: tron på ständig lycka, som man kan låna ihop till och skjuta upp räkningen till morgondagen eller för alltid. Den grinige gröne tror vare sig på det ena eller andra. Nix, man kan inte vara sådär lycklig som ett ständigt tillstånd, nix, räntan på skulder kan inte trollas iväg nånstans. Så brevet går till återvinning. Det är mer jag.

02 januari 2012

Alla visa män

Ni vet vilka dom är. Dom som sitter vid köksbord och på krogar och förklarar för oss arma tvivlande stackare hur allting ligger till. Vi som inte förstår maktanalyser, vi som inte läst Bordieu, vi som inte mäter vår klokskap i poäng och som aldrig fick ragg på löftet att låna ut vår kurslitteratur från b-kursen på IMER. Här i kvarteren kryllar det av dem på fredagar och lördagar. Medan Sara och jag får tio poäng på Helsingborg förbereder dom där ett seminarium där dom ännu en gång ska titta, nicka och vara överens.
Vi bor i Malmö. Stan som under nästan all känd tid styrts av socialdemokrater i konjaksklingande samförstånd med byggherrar. Under några år nu har det varit en farlig stad som vi älskar högt och rent och gröna och radikala element har skjutit in en kil i högervänsterkoalitionen, inte alltid så tydligt politiskt och inte inom rörelsens trygga famn. Då ryter dom till, dom visa. Det är ju vi socialister som är dom riktiga radikalerna, hojtar man. För högt flyga orden när man ska skapa ett romantiskt skimmer kring den ideologi som gav oss Lugnet och Caroli och hårda är anklagelserna mot oss som sticker upp och ut.

01 januari 2012

Coltrane kunde illustrerat

Det är en sån där kväll då John Coltrane kunde illustrerat regnet mot fönstret och de få bilarna som far förbi på gatan med en slinga på sin saxofon. Som i en film från början av sjuttiotalet med svarta skådisar i riktigt afrohår och färgglada tröjor i syntetmaterial som flyr undan gangsters i natten då alla poliser sitter inne på stationen och äter donuts och dricker svagt kaffe från automaten.
Och äntligen är julen över och nyår med. Och hej, jävla vardag och snacket i personalrummet i morgon som kommer att handla om den femtonåring som sköts till döds och som inga skärpta vapenlagar kommer att hjälpa, ty vapnen som det skjuts med är bortom alla myndigheters kontroll oavsett vad vi tycker om det. Och slut på pang, pang från alla smällare för på bakfyllans stora dag vet vi att det som skadar på nyår inte är raketer, utan alkohol. Jag gör inga prognoser inför det nya året. En dag i taget, ett steg i taget, som det heter. Intervallträning och spända vader tills man står där igen om knappt ett år och räknar ner.