26 februari 2012

Varför just judar, Ilmar?

På väg in i mitt trapphus ser jag affischerna som demoniserar Israel och tänker att jag snart borde skriva den där artikeln som frågar den svenska vänstern varför just Israel ska bojkottas och hatas när det finns så många diktaturer på jorden som rimligen skulle komma före i kön av bojkottobjekt. Varför jag frågar just vänstern är ju för stt det är mina samarbetspartner i politiken och för att jag tror att pratet om solidaritet i grunden är allvarligt menat. Även demokratier som Frankrike (atombomber i Söderhavet), Storbritannien (Norra Irland och Falklands), USA (lite här och där), Indien (Kashmir mm), skulle behöva bojkottas och hatas om det nu vore en bra metod att få andra att göra som man vill. Och Danmark för sin migrationspolitik, kanske. Israels brott är att man försvarar sig mot angripare på ett hårt och stundtals brutalt sätt och att man inte slutit fred med alla grannar. I vänsterns värld är detta helt och hållet Israels fel, av någon anledning. Judar är förövare och araber offer. Konsekvent. Varför just Israel, skulle jag fråga.
Nu hinner jag inte skriva på den där grejen förrän min kommunstyrelseordförande, den lösmynte Ilmar Reepalu, utalar sig om judar i sydsvenskan. Min KSO hävdar att Simon Wiesenthalcentret i Los Angeles varnar judar för att åka till Malmö för att vända världens uppmärksamhet bort från det som han beskriver som Israels brott mot folkrätten. Att det finns ett stort mått av grandiositet i Ilmars tro på Malmös betydelse är en sorglig sak, men betydligt värre är att han dammar av en antisemitisk konspirationsmyt igen. Judarna är lömska och förtal av Malmö är en del av deras masterplan. Tre i ett som ett kinderägg. Varför just judar, Ilmar?
Så blir det söndag och i vredesmod river jag bort en halv israelhataraffisch medan tystnaden om Ilmars antisemitiska bravad är total från den vänster som annars berömmer sig så för sitt engagemang för allas lika värde. Snart snörar jag på mig mina skor och drar ut på ett löppass och om nitton dagar springer jag marathon i en stad där inga Ilmars sprider antisemitisk dynga. Det är sorgligt när det är lättare att andas i en farlig del av världen än i sin hemstad.

Inga kommentarer: