Polisbilarna står på torget, men de lämnar mig oberörda. Det är isande kallt och torghandlarna verkar ha gett upp. Snett över torget ligger kvarteret med restaurang Möllan, Tempo, falafel nr 1, Thai, indiskt, japanskt, en afghansk affär, en tidningsredaktion och en skum spelklubb. Det är mitt kvarter, vårt hemma. Det är inte, som nån annan politiker sa, ett område som man passerar under en stund i livet. Vi är några som vill leva här. Jag får krupp vid tanken på barnvänliga områden med tusen likadana hus eller lantluft och tvåbils miljövidrigt pendlarliv.
Alla behöver inte dela min vision av ett gott liv. Och de som bara pausar här på Möllan under resan från barnkammare till radhus får finna sig.i att vi som hängt med ett tag och vill vara kvar inte vill ha ett Zoo eller museum, utan en stadsdel som lever, andas och utvecklas. För 20 år sen fanns inga falaflar och uteserveringar och om ytterligare 20 år kan området ha hittat andra uttryck, trender och affärer. Vem vet? Själv hoppas jag att trafiken minskar och de kassa hyresvärdarna försvinner. Lite roligare butiker och nya kulturella uttryck. Möllan, du har mitt hjärta. Inget Zoo, utan mer som en snäll djungel.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar