30 oktober 2011

#mp30

Någon vinkar till mig från en taxi mittemot skrapan i Västerås och i rulltrappan lite senare träffar jag honom: Birger Schlaug. Och vi hälsar och pratar lite och de minnen som väller fram förflyttar mig en avgrund av tid baklänges. Det var på den tiden vi satt i ett undangömt kansli i en park och smidde planer om att ta vårt sargade parti tillbaka till riksdagen, något som också lyckades i september 1994 och Birgers del av den segern kan inte överskattas. När vi är några som får resa oss upp i salen och beskådas, ser jag hur förändrat allt är; mainstreamat, välklätt och professionaliserat. Det kan nog inte bli annorlunda. Men vi måste ha rebelltaggen kvar, annars kommer det någon annan som tar den facklan från oss. Det gröna parti jag blev aktiv i var rätt grabbigt i grunden, trots tuffa ambitioner. Så är det inte längre. Nu blir man inte invald i ingrupperna för att man är ekoodlare och har ett självbyggt vindkraftverk. Nu är det mer queerkorrekt och schlager som gäller. Men alkoholens ställning är orubbad. Man får ha överseende med att det blir lite übercoolt ibland och att hipsteridealen från SoFo i någon mån regerar, för vi är ändå det parti som dansar in i framtiden. Men vi måste fundera på vad professionaliseringen av politiken gör med oss, måste rensaut brödpolitiker och arvodesrebeller, måste bredda basen ut till höghus och villamattor och andas djupt och bygga i maklig takt. Rebelltaggen ska förbli vår. Anders hjärta de gröna 4-ever.

28 oktober 2011

Regionen satsar på bilismen

När jag kliver på bussen vid Möllevångstorget är det fortfarande natt. Det är bara jag och chauffören på buss 35, staden börjar gnugga sig i ögonen, inne i husen puttrar kaffebryggare och grötkastruller. Malmös stadsbussar är väldigt behändiga när knappt någon åker. Gott om plats och inget kamp om metrotidningarna. Men för det mesta är det överfullt och trångt. Usel service från förare som inte kan taxan och ofta olag i trafiken. För detta ska vi nu snart betala sju procent mer. Skånetrafiken och regionledningen flinar som påtända tonåringar och berättar om de fantstiska investeringar som görs i trafiken och som kan vara värd att betala mer för (lätt att säga för ett välbetalt regionråd, kanske). Man berättar däremot inte att man samtidigt varmt välkomnar och är beredda att subventionera ett dyrt motorvägsbygge mitt i länet. Nästan alla vet att nästan alla får samma sak för mer pengar efter taxehöjningen. De stora ivesteringarna i trafiken är i praktiken synnerligen blygsamma. Någon kapacitetsstark kollektivtrafik på spår ser vi inte röken av i Malmö. Och nästan alla vet också att motorvägsbygget inte alls drabbar bilistens privata plånbok, tvärtom kommer fler bilister att få tillfälle att köra fort (ett tag, tills även den nya vägen korkas igen).
Man känner av hur det prioriteras. Sånt kallas signalpolitik.
Det signaleras om vilka som är viktigta att satsa på (bilister) och vilka som inte är lika viktiga (vi som väljer bort bilen).

26 oktober 2011

Därför är jag nykterist

Jag sitter i köket på morgonen med mitt kaffe och min gröt. Radion maler P1 morgon och jag kollar accent, som är IOGT-NTO:s tidning. Vi nykterister är ett blandat släkte, kan jag konstatera och känner mig en aning frustrerad över att det är så mycket kaffe och minigolf och mindre av den politiska kamp mot alkoholnormen som jag gick med för att stödja. Men samtidigt förstår jag att man håller sig vid sidan av. För det är inte en middag, inte en fest, inte en after work, knappt ett enda socialt sammanhang utan att man förväntas dricka. Till och med mitt eget parti ordnar gröna pubkvällar och allt vad det heter. Och även om jag med glädje argumenterar för nykterhet och lever som jag lär, så vill även vi nykterister nån jävla gång slippa agitera. Att det är drogfriheten som är det konstiga är ju helt märkligt. Det normala är alltså att inte vara vid sina sinnens fulla bruk. Märkligt.
Jag är nykterist därför att jag måste. Jag är nykterist därför att jag vill. Jag är nykterist därför att alkoholen står för 80 procent av alla våldsbrott. Jag är nykterist därför att jag inte behöver skiten och inte vill ha den. Du får leva som du vill, men ställ aldrig mig till svars, försvara aldrig droganvändande.

25 oktober 2011

Det där med att vara en bra förälder

Jag fick ett mail från en av mammorna i sonens klass. Om vi föräldrar kunde turas om att närvara i klassen, så skulle allt säkert bli bättre, trodde hon. Jag vet att hon bara menar väl, men när jag svarar henne, övriga föräldrar och lärarna på klass 7a:s maillista, så blir svaret att med ersättning för förlorad arbetsförtjänst kan jag vara både här och där. På egen bekostnad går jag däremot inte till skolan på dagtid.
Nu är det ju inte ens klart vilket problemet i sonens skola är och därmed vet vi såklart inte vilka åtgärder som behövs. Det pratas lite diffust om dålig stämning och så. Men i all barnverksamhet uppstår en heterogen koalition av deltidsarbetande mammor och arbetslösa, som har all tid i världen och som tycker att höjden av föräldraskap är att baka bullar åt klassen eller vara med i skolan och på utflykter. Som om det är närvaro i timmar och minuter som är viktigt. Det är väl samma föräldrar som inte släpper loss sina unga ungar, utan tvingar dem att bryta sig loss med ett brak. Min sons relationer och liv i skolan är hans eget och inte mitt. Han är 13 och min uppgift är att varsamt släppa loss honom ur min famn (bildligt, för bokstavligen slutar vi aldrig att kramas). Och nu skule det alltså vara bra om vi följde med våra tonåringar till skolan, sades det. Det finns en frustration hos oss föräldrar att saker i barnens utveckling inte blir som vi drömt om och över att det ansvar med stort A som vi föräldrar ständigt tillskrivs inte ger oss full omnipotens. Men lika lite som man ska göra sig till offer för omständigheter, lika lite ska man tro att man kan påverka allt. Att jag uppenbarligen, i samverkan med min första hustru, genom blodet fört över bokstavstrassel på två av mina barn har varit en ständig källa till samvetskval. Att de andra två inte spenderar så mycket tid hos mig som vi önskar är en annan källa till magont. Men det man inte kan ändra på, det får man acceptera, och inte ens allt man kan ändra ska man försöka ändra, för priset kan vara väldigt högt. Man får försonas med sin otillräcklighet och leva lite här och nu. En bit choklad i soffan, en höstdag på Tivoli och en extra kram.

19 oktober 2011

Malmös skolor faller

Så hände det igen, men på ett nytt sätt. Den här gången var det några grabbar som bestämt sig för att lyfta iväg honom och sen dra av honom byxorna. En handling som i den vanliga världen säkert hade lett till att valfri tingsrätt utdömt en lämplig påföljd. Men en unge djupt inne i skolans värld säger att det inte gjorde så farligt ont. Inte mycket att snacka om. För man vill ju inte vara mobbad, inte vara någon det är synd om. Och lärarna har ju fullt upp med att förbereda sina lektioner om Hallands floder och masstalet för syre och sånt där. Viktiga och intressanta saker, men ganska långt ner på listan när jag prioriterar. Malmös skolor är idag ofta i så dåligt skick och så många barn går varje dag dit med klumpar i halsar och ont i magen. Duktiga Amanda Svenssons föräldrar har för länge sedan lämnat Johannesskolan för en friskola och Mohammeds mamma funderar på om inte al-Salaamaskolan vore ett bra alternativ. För även om dom inte tror på gud och så där, så är det i alla fall lugnt och tryggt och barnen varken svär eller slåss. Amanda får sina MVG och Muhammed behöver inte göra bögtest för att få vara med och spela fotboll på rasten. Men vad händer då i de vanliga kommunala grundskolorna? Jo, kvar blir de barn vars föräldrar inte fattar att välja och så han som fick byxorna avslitna. Fast nu fick ju hans föräldrar veta vad som hänt, så det kan ju hända att även han försvinner. Ännu en elev som tvingar rektorerna till lokalöversyn, som det heter.
I mina kontakter med grundskolan har det slagit mig vilken självgodhet och offermentalitet som präglar den kommunala grundskolan i Malmö. Man gör ju fan allt rätt, men det är ju dom jävla friskolorna och man får inga resurser eller verktyg, som det heter. Så resonerar dom, cheferna, efter att ha befodrats till ledare genom lång och trogen tjänst ( kvinna) eller allmän strebrighet (man). Det är inte vackert. Det är en skola på dekis som fancy talk inte ändrar. Malmös skolor måste vinna tillbaka både Amanda Svensson och Muhammed om den ska ha en chans. Risken är att det till sist bara är Kevin, Cassandra och några nyanlända somalier som har Johannesskolan (exempelvis) som första val. Skolan måste också se till att punktmarkera de störiga grabbarna, det kostar, men är billigare än en plats i kriminalvården kommer att vara om några år. Skolan måste också ha kunskap om neuropsykiatriska funktionshinder, om PTSD, om islam och om genuspedagogik och om alla hundra språken som barn kan uttrycka sig på. Och ledarna måste vara ledare med tydliga pedagogiska visioner och inga trötta gamla lärare. Karriärkåta får dom gärna vara och bra betalt ska dom ha. Det är inte moder Teresa vi letar efter. Grabbarna som igår beslöt sig för att kränka en smal liten nykomling på skolan kanske kan vara framtidens värsta entreprenörer, en Kamprad, en Gates. Killen som kränktes kanske skulle kunna bli en konstnär i stil med x:et eller Hill (fast frisk). Risken är att vi tappar dem alla till grova rån eller pillerburkar. Allt medan Amanda Svensson pluggar på, Muhammed tränar koranverser och rektorn på den kommunala skolan åker på konferens eller organiseras om eller så.

16 oktober 2011

Kvinnorna i mitt liv sover

I väntan på att jag ska dryga mig igen kan ni roa er med att läsa min dotters blogg. Eller min svägerskas goda matblogg. Själv ska jag brygga kaffe och slå på godmorgon världen och bläddra i en förfärlig tidning. Kvinnorna i mitt liv sover. Och, ja, jag twittrar ibland

15 oktober 2011

Den där jävla yttrandefriheten

Juholt har alltså en hundrakvadrats så kallad övernattningslägenhet i Västertorp i södra Stockholm som han låter mig och Sara och alla andra betala, ovanpå hans lön på 144 00. Det är intressant och behöver sägas. För jag vet att jag inte vill ha en statsminister som är så närig, oavsett vad som är formellt rätt enligt juridiken. Då säger några socialdemokratiska vänner att media borde regleras så att sånt inte skrivs. Det är nämligen oerhört borgeligt och fel att skriva om sossars usla moral. Om Bildt och andra får man såklart skriva vad man vill. Och om Sverigedemokrater. Dessa stackars virrpannor som ser ut som mobiltelefonförsäljare i sina illasittande dressmankostymer. Men yttrandefriheten gäller även dem. Hittills har jag aldrig förlorat en diskussion mot en rasse, så skicka hit dem, stoppa dem inte. Och idag gick idioterna omkring i skitfula gula ullaredtröjor, som omväxling, och halva Sveriges polisstyrka var på plats för att skydda dem i deras debila vandring mellan Stortorget Och Gustav. Det är så det får bli om det behövs. Yttrandefriheten tillkommer alla, som sagt, för om jag idag hindrar rasister från att säga sina saker eller kräver att S ska få granska vad som skrivs om Juholt, så kan ni ge er på att det någon gång någonstans höjs röster för att idioten på Bergsgatan inte ska få säga vad han vill. Förresten har det ju redan höjts såna röster, minns jag nu. Flera gånger till och med. Så inte ett ord om Reepalu heller. Man vill ju inte bli av med sitt pass, liksom.

12 oktober 2011

Nähä, inte han heller (Pär Johansson)

Pär Johansson var visst ingen moder Teresa han heller. Det tjänas pengar, stora pengar på föreläsningar och allt vad det är. Själv satt jag tårögd på bokmässan 2009 och hörde historien om glada hudikteatern, den historia som sen blivit film, bok och sommar i P1. Det är alltid sorgligt när en ängel visar sig vara människa, men så kommer man på att det inte finns några änglar på riktigt och då känns det okej igen. Det är klart att vi vill att våra hjältar ska leva spartanskt och arbeta osjälviskt från morgon till kväll, från vaggan till graven. Vi förstår kanske inte att ett gott liv faktiskt gör oss trygga och redo för utmaningar och goda gärningar. Den som är hungrig vill bara ha mat på sin egen tallrik. Nåväl, jag följde inte uppdrag granskning så minutiöst och det pratades om dubbel fakturering och det försvar ju ingen. Säkert finns det konstigheter i GHT som kan rättas till. Men om vi tycker att det är okej att bli rik på kanoner och bilar, men inte på att lyfta fram utvecklingsstördas konstnärlighet, så är det nåt som inte stämmer. Själv blir jag inte rik på något alls. Pär Johansson sägs jobba sju dagar i veckan, själv pallar jag knappt med fem. Så vi släpper det där.

09 oktober 2011

Jom Kippur

Jag var nio år den gången och hösten var på väg. Farsan stod och tvättade bilen och jag lyssnade på radion i köket. Så slog klockan jämt och det blev nyheter. Syriens och Egyptens arméer har idag anfallit Israel, sa den myndiga rösten i maskinen. Jag rusade ut till farsan och han slog på bilradion. Vi stod lutade över den gröna 144:an och lyssnade andlöst. Det var Jom Kippur, försoningens högtid, en stilla dag i Israel och ett lämpligt tillfälle för presidenterna Assad och Sadat att hämnas oförrätterna och äntligen driva ut judarna i havet. Och det var nära, nära att de lyckades. Men när väl Golda Meir fått fart på reserverna så vände krigslyckan och Israel vann för fjärde gången ett krig mot sina grannar. Men det kostade så många tusen döda, så allt var ändå bara sorg. Fyra år senare talade Sadat i Knesset och bad om fred och försoning. Liv och död, hat och försoning lever så nära varandra. Det både skrämmer och fascinerar. Jag har så innerligt svårt att acceptera att livet en vacker dag tar slut, trots att jag inser att jag inte heller kan leva för evigt. Jag har ofta svårt att backa och försonas och brusar alldeles för lätt upp. Men om Sadat kunde lämna all prestige den där gången så kan väl för fan jag. Och även försonas med min dödlighet. Det bara måste göras. Min privata Jom Kippur som hänger ihop med allt annat.

08 oktober 2011

Some pigs are more equal than others

Det spelar liksom ingen roll att Morgan pudlat och att andra klassens medborgarskap aldrig blir officiell S-politik. Skadan är ändå skedd, glaset är ändå repat och att Ilmar måste bort är givet. Sen säger det saker att diskussionen ens kan uppstå. Att individer som begår brott bakas in i ett kollektiv som kallas invandrare och därför ska behandlas på ett visst sätt. Individens rättigheter och skyldigheter sitter löst i det röda tänket. När du kommer till Sverige tillhör du en grupp som det är synd om och sen om du inte blir en redig sosse inom några år, så tillhör du istället en grupp som man kan dra passet från. Aldrig är du en individ med egna erfafenheter, ideer och kunskaper värda att ta vara på. Varje dag slåss jag på jobbet mot grupptänkandet pch för varje människas rätt att vara det den vill vara. Varje dag tutar jag i alla ungar att dom kan leva sina drömmar och varken behöver sunkig arbetsmarknadspolitik eller konservativt klantänlande och alla dessa haram. Jag tror att det är den enda vägen att få ungar att bli vuxna som gör goda val. Min KS-ordförande tror på imdragna pass när skadan redan är skedd. Det är en avgrund mellan oss.

07 oktober 2011

Nästa station Hyllie!

Sätter mig på tåget på den triangelstation som ligger så ödsligt något kan ligga mitt i stan. Misslyckat i mitten och när tåget kommer är det jag och en till som ska gå på. Jag ska till Ystad, för i den regionala rättvisans namn hör vissa typer av medicinsk behandling dit, vilket gör att 300 000 malmöbor måste resa långt, för att några tusen ystadsbor ska ha det lite närmre. Men jag reser gärna en sväng till Ystad. Det sydskånska backlandskapet ät vackert och Ystad gulligt när man slipper bo där. Nästa station efter Triangeln är Hyllie. Där har Percy Nilsson byggt sin arena på mark han fått till skänks av malmöborna. Och där det förr växte vete och råg växer nu ett köpcentrum och nåt kontorshus upp. Det är dystert och halvfärdigt som Alexanderplatz innan die Wende och precis som då och där påbjuds folk att bete sig si eller så. Men folk är inte lydiga och vill inte bo på en blåsig fd åker. Ska det blåsa så ska det vara vid havet och helst ska det vara billigt, men allt kan man ju inte få. Jag tänker att det är så jävla trist att vad var det jag sa. Men vi var några stycken som ifrågasatte det kloka med tunneln och visst fan fick vi rätt. Ute är det lite kallt så här på DDR:s nationaldag, men i slutet av tunneln ser jag ett ljus. Det är väldigt hoppfullt.

04 oktober 2011

Language of love

Chefen kommer in till mig och vi snackar om flerspråkighet. Att ha flera språk berikar på alla sätt, det är tom så att ju fler språk man kan, desto lättare har man för att lära sig nya. Till och med modersmålet blir bättre och mer varierat av kunskaper i främmande språk. Jo, vi är överens, jag och chefen. Man ska tala kärlekens språk med dem man älskar. Och kärlekens språk, hjärtespråket är alltid det man kan bäst. Om man berövas sitt modersmål så rovs en del av ens hjärta ur kroppen för alltid. Sen måste man ju få tillfälle att uttrycka sig också, annars blir det som på Kuba att man utrotade analfabetismen bara för att sen strypa yttrandefriheten. Jag tycker nog inte riktigt att skolan och förskolan är så bra på det där. I den italienska staden Reggio Emilia utarbetade man efter fascismens fall en pedagogiskt arbetssätt som byggde på att barnen skulle få tänka själv och i nya banor, utan att begränsas. Nu behöver vi det igen. Nästan alla barn jag jobbar med har föräldrar som vuxit upp i diktaturer. Ungarna lever i en machokultur och könsrollerna är hårda som betong. Vi har en stor uppgift framför oss, men ändå blir det samma sångsamlingar i förskolan och samma matteböcker i grundskolan, som överalt annars. Tidsfördrov pch omorganisationer. Ja, språk, kärlekens språk och när jag får vara med och dra igång förskolekören igen så är det underbart varmt. Solen tittar in som om oktober inte fanns där ute och barnen uttrycker sig med kraft. Hoppet lever.

03 oktober 2011

Patriarkatet har inget hemland

Samma dag som Marcus Birro både vill och inte vill bli partiledare för kd, så berättar kollegorna att en förälder har klagat på att jag berättat för barnen att samkönade par får gifta sig. Det är inget man vill att barn i Rosengård ska få veta. Birro säger att kd är de enda som tar de viktiga frågorna på allvar. Men ingen politik i världen kan hjälpa att Birro mist två barn, i synnerhet inte en politik som mest fokuserar på våra underliv och partnerval. Några av mina fb-vänner skriver att Birro är islamofob, men det tror jag inte. Tvärtom finns det nog en hel del som förenar förorternas machokultur och kd:s bigotterier. Patriarkatet har inget fosterland, kan man säga lite bombastiskt.

02 oktober 2011

Ni har läst detta förut

Det är väl samma gamla sång vart man än går. The song remains the same och jag skriver ungefär samma blogginlägg gång på gång Och två av kvinnorna i mitt liv tycker att jag uttrycker mig hårt och oförsonligt, "som i bloggen", säger dom och tittar menande. Som här i bloggen, alltså, där jag skriver snabba ord om allt möjligt. Det ska inte tas så jävla bokstavligt. I morgon kan man ändra åsikt. Kanske är inte Andreas Carlgren en vargslaktare, kanske är inte Lund en uppblåst håla och sannolikt är det överdrivet att kalla Landskrona för en loserstad. Jag och kvinnorna äter thaimat på torget, mat som inte alls är så stark som påanonnserat och dricker vatten till, ty på Krua Thai vågar man utmana alkoholnormen. Vi talar om major Björklunds rotting, utan att nämna den med namn och jag minns mitt enda personliga möte med Björklund. Vi satt på scenen på Göteborgs stadsteater och skulle diskutera närdemokrati och Björklund var lika tvärsäker som han alltid är. Liksom uppskruvad, långt från lugnet på den västgötaslätt där han kom till världen för så där 48 år sedan. Innan dottern plingade på porttelefonen så tog vi tåget till Lund och åter. Inte så uppblåst idag då, mest soligt och blommor som slog ut i botan och alla institutioner som låg helgtysta och låsta. Inga duktiga Amanda Svenssonar som tentade och inga docenter med pannorna i djupa veck, bara soliga leenden. På torget hemma i Malmö, staden av kött och blod, resonerar vi än en gång hur det kunde komma sig att en kille som var så kreativ, så smart och som hade ett sätt med orden och en engelsk styvfar kunde ha sju ig i åttonde klass, däribland i svenska, engelska och matte. Och hur samma kille, en naturbegåvning med små barn, kunde tillåtas att misslyckas kapitalt även på gymnasiets barn- och fritidsprogram. Vår skola är till för honom, men det är Amanda Svensson på första raden som får de höga betygen, trots att vi vet att hon ändå klarar sig rätt bra. Ja, jag har ingen lösning på skolans problem, men ett hett tips är att utgå från vad vår kille faktiskt kan och är intresserad av och kanske inte ständigt påminna honom om hans brister. Ty brister har vi alla, även Amanda Svensson, som bara var ett namn jag hittade på. Killen vars namn jag inte avslöjar skulle hur som helst inte trivas bland spexare och slabbare, utan hör väl mer hemma här i falafelstan, precis som vi. Och jag vet att ni har läst detta förut.