27 april 2011

Ett hjärta av sten

Jag vaknar varje morgon, går upp och bestämmer mig för att leva och vara nykter ännu en dag. Det finns inget val, kan man tycka, men valet att ge upp finns alltid. Och man ska inte tro att man klarar det själv, för det gör man inte. Det behövs stöd och sympati. Om alkoholism är en sjukdom eller en beteendestörning, spelar mig ingen större roll. Svaret för mig är ändå: jag måste låta bli. Jag kan inte heller riktigt förstå varför landsting och regioner ska få ansvaret för missbruksvården, men så fattar jag ju egentligen inte riktigt vad vi ska med regionerna till. Det är i alla fall bra om saker ses i ett sammanhang, för en olycka kommer sällan ensam. Det är gott och väl att individen och hans möjlighet att göra olika val betonas starkt, men vi får inte glömma resten. Vi behöver ha lagar som reglerar tillgången på alkohol, vi behöver beslut om att malmöborna ska sopsortera och vi behöver en medveten politik för att minska NOx och partiklar i stan. Det räcker aldrig till med egna goda ansatser, det räcker inte att önska, beteendepåverka eller vädja. Uffe sjunger att om du tror att du kan klara allting själv, så har du ett hjärta av sten. Så är det.

25 april 2011

Jag kunde byggt ett tempel.

En saudisk prins vill bygga en moské i en stockholmsförort. Jippie, säger kd, nu kan vi få tillbaks det bidrag för uppförande av tempel, som avskaffades en gång i tiden. För ingen vill ju att wahabiterna ska få inflytande över de svenska muslimerna och då är såklart lösningen att staten betalar tempel och andra platser för tillbedjan, tänker kd. Det är för mig en gåta att troende människor hela tiden vill ha skattepengar och statens välsignelse för sina aktiviteter. Själv känner jag mig mycket friare när jag slipper gå på bidrag. Och rörelser som lever på sina medlemmar kan vara mycket tuffare mot samhället i övrigt och tala fritt och obehindrat. Egna pengar är dra-åt-helvete-pengar, om nu uttrycket tillåts i detta sammanhang. Och wahabiternas eventuella framgångar i våra förorter har kanske inte så mycket med saudi att göra, som med att en öppen diskussion om rätt och fel, himmel och helvete nära nog saknas. Vi släpper frågorna till extremister på alla håll. Vi tillåter förorterna att förfalla och förväntar oss inte ett skit av dom som bor där. Då blir det som det blir.

24 april 2011

Hellre Möllan än utegrillsbältet.

Det är bara att böja sig: löpningen gick inte bra idag. Men jag får ta nya tag, tänker jag och köper hem indiskt, som jag äter på balkongen med utsikt över Möllans härliga street life. till Torup sprang jag och hem igen. 30 kilometer tur och retur, men det var segt och trist. GAIS spelade oavgjort mot Mjällby i mina öron och det underbara sydskånska backlandskapet låg grönt och inbjudande. Ute vid Torup hade bokarna just slagit ut. Ja, en tur till landet är skön, om man får komma in till stan sen igen. Jag har testat både lantliv och barnvänligt liv i de monstruösa villa/radhusområdena i stans utkanter och jag klarar det verkligen bara i små portioner. Och jag tycker att det är ett egoistiskt jävla beteende att bosätta sig så att man efter att ha dragit djupa andetag i sin lantliga idyll sätter sig i bilen och skitar ner mina barns uppväxtmiljö med partiklar och NOx. Vem fan gav er den rätten? Att bo på landet och jobba i stan är inte bara osolidariskt, utan dessutom miljövidrigt. Och att bo i en utkant är varken hackat eller malet. Och frågan är om det är så jävla barnvänligt. Dom av mina barn som delvis vuxit upp så har det inte bättre än de mindre som alltid bott i stan. Snarare tvärtom. Normen skaver i utegrillsbältet. Allt det där tänker jag på när jag springer över gränsen till Svedlala kommun (SD:s fjärde starkaste kommun) ochtillbaka till Malmö igen (Sveriges fjärde invandrartätaste kommun). Jag vet var jag hör hemma, oh yes.

23 april 2011

Hellre Möllan än Plaza de la revolucion.

Jag går diagonalt över Möllevångstorget, denna sommarvarma påskafton. Uteserveringarna är smockfulla och jag ska handla på netto, för där är godiset billigast. Företagsamheten blomstrar på Möllan, det är tom på gränsen till rövarkapitalism och alla radikaler älskar denna frihetens bastion. Hur skulle här se ut om det istället vore socialism som rådde? Inget vet, kanske hade min dotter fått sälja sig till turister istället för attäta bakelser på min balkong och kanske hade jag fått köa för mat istället får att, som nu, välja och vraka. Nu säger några att jag förtalar socialismen och inte ser baksidorna i det system jag lever i och var så god, säg det om ni vill. Men jag minns hur det såg ut på torgen i Östberlin och i Warszawa, jag vet vad jag snackar om. Av och till uppmanas jag att skriva under petitioner eller delta i demos som kräver ett slut på exempelvis privat vård och avregleringen av järnvägen. Men det kommer inte att hända att jag stöder något sådant. Jag tycker inte att det är fult att tjäna pengar. I ett grönt Sverige ska vi ha företagare som blir rika på att göra gröna saker, inte en kommandoekonomi där man beordras att göra gröna saker. Det är inte fulare att tjäna pengar på tåg än på att servera mat och dryck på Möllan och det tycks ju få ogilla. Samma mångfald som gör Möllan roligt kan även göra Sverige grönare. Alternativet är köer och dåligt utbud.
Hellre Möllan än Plaza de la revolucion. Alla dagar i veckan.

22 april 2011

Love hurts.

Hon steg på planet och reste sin väg. Paris, France. Och jag samlade mina städpinaler och försvann till min snart helt övergivna lägenhet borta på Värnhem.
Långfredag. Det är inte lätt att tro på det där om guden som blev människa och lät sig hängas på ett kors. Så älskade gud världen att han offrade sin enfödde son. My god, love do hurts. Dagen är sprängfylld med andlighet i radion, men jag skurar mina skåp och tänker på livet och allt möjligt. Hur jag fattar så lite och hur sinnesron liksom inte vill infinna sig. Kanske är jag ändå lite andlig och tungsint, denna lidandets dag. En gång reste jag själv från Nasaret till Jerusalem, men det var långt ifrån påsk,snarare mitt i en torr, het sommar. Inte mycket drama med den resan, en buss som var halvtom, några soldater sov i sina säten med gevären beredda ifallifall och Gallileens skönhet virvlade förbi oss utanför. Så stannade bussen mjukt och alla fick gå av på Jerusalems busstation, som ligger långt från centrum. Inget större drama. Det är inte alltid världshändelser.
Some fools fools themselves, I guess. They´re not fooling me

20 april 2011

En Mercedes på Seved

Mellanbror och jag har cyklat nu två dagar i följd. Ingen cykelsemester, utan fram och tillbaka här i stan. Idag till Entré för att äta och till tangopalatset för hans födelsedagspresent, rå standup med bland annat Magnus Betnér. Vi pratar hela tiden när vi cyklar: politik och sport och sådär. Skolan och vädret, kanske. Igår cyklade vi rakt genom Seved och det var som att cykla i början av en Spike Lee-film, gaotor fulla av folk, sunkiga hus och hiphopmusik. Ett ställe hette café commandante Che Guevara. Ytterst få av Seveds invånare torde veta vem den. döde argentinske revolutionären var. För Seved är mest befolkat av synnerligen apolitiska invandrare från Afrika och Mellanösten. Dom bor i nergångna hus, men kommer smartare drivas borta, eftersom den politiska ledningen bestämt att Seved är nästa område som ska gentrifieras. Efter Värnhemstriangeln, men långt före Möllan. Att just Seved står i tur kan bero på att det ligger nära politikerghettot Norra Sofielund och skulle vara en utmärkt plats för topparna att köpa surdegsbröd och vallans på. Nu kan man bara handla på ÖB och den sunkiga livsmedelshallen vid det gamla bryggeriet och det är verkligen inte roligt. Utanför ett slitet hyreshus står en Mercedes parkerad. Det kan ju vara hyresvärdens, men troligare är det det faktiskt är någon vanlig hyresgäst som äger den. Mellanbror begriper inte hur man frivilligt kan bo i stans sunkigaste område och sen lägga pengarna på en svindyr autobahnracer. Det fattar inte jag heller, men så är ju svenskens hem hans borg också. Och jag tänker att det är väl på sätt och vis bra om det finns områden där man kan bo enkelt och billigt, precis som man kan välja mellan hotell och vandrarhem på semestern. Ni vet det där snacket om hus för "unga" med lägre standard. Det är en fin och liberal tanke. Problemet är bara det dom där billiga boendena inte fylls med glada bohemer, utan med folk som inte har ett val, vilket gör att vi som har ett val köper dyrt istället. Och förr eller senare behöver alla hus renoveras och då får de fattigaste flytta vidare.
Så snurrar det runt och en vacker dag är allt förändrat. Själva bor vi inte i ett ghetto, utan så fint det kan bli och ingen Mercedes står att se så långt ögat når.

18 april 2011

Malmös Graceland och tystnad.

Alla vet var det ligger och alla har givetvis gått förbi där. Myten Zlatan blev inte mindre av att han ringde på dörren till det då rosa huset på Limhamnsvägen och frågade hur mycket dom skulle ha för att sälja. Han fick ett grymt överbud och tog det direkt. Nu går skolbarn och vanliga turister och försöker gissa om han, Helena eller barnen är där, men dom är såklart i Milano, eftersom det är där dom bor. hur han bor i Milano vet ingen och ingen bryr sig för i Milano är han bara en av många stjärnor. Men i Malmö är Zlatan större än Jesus och Elvis. Ala stod vi där dn där soliga aprildagen för tio år sedan och sedan vakterna tagit ner hatbanderollerna mot AIK:s Mattias Thylander, så började cirkus Zlatan. 1-0 och sen 2-0 för de nya allsvenskarna, sen har mannen med leendet inte behövt leverera mer. Han är större än Bosse och Krister tillsammans, han är den ende för MFF:s fans och alla hangarounds på pubar och småklubbsplaner.
Nu har han sitt Graceland vid havet och när jag promenerar in i området, så slår det mig hur tyst och tråkigt det är i överklasskvarteren. Lite svagt havsbrus,kanske,men örat kan inte skilja havets brus från en motorväg, så inte ens det. Det är intressant att fundera på hur dom väljer som kan välja helt fritt. Många kvadratmeter hade jag också valt, men inte denna avskildhet och tystnad. Det är liv och rörelse som gäller, tänker jag när jag går ut på balkongen och spanar ner på gatan och bort mot Möllevångstorget. En tjej med palleschal går in på falqfel nummer ett och på andra sidan kvarteret har tempo öppnat sin uteservering, men Nina Persson går aldrig dit längre. Och Zlatan är avstängd i två matcher, så kanske är han hemma i det stora huset. Ingen vet.

15 april 2011

Doptrams och hyllning till kolonialism

Kungligheter upphör ju inte heller att fascinera mig och inte heller medias rövslickeri. Nu har det varit prins/prinsessdop i Köpenhamn och expressen tror att ett kristet dop är en namnceremoni och sydsvenskan gör en stor sak av att prinsbarnen får grönländska namn; Frederik är helt cool när han ger sina ungar namn som anspelar Danmarks vidriga kolonialism. Danskjävlarna gjorde ett helt folk till utslagna alkisar och slog sönder ett fungerande samhälle och nu har det liksom blivit lite småmysigt.
Om tidningarna haft lite sans och vett i sammanhanget, så hade man inte bara ifrågasatt hela kungatramset, utan också den absurda traditionen att skriva in små barn i religiösa organisationer. Hade prinsbarnen skrivits in i Dansk Folkeparti eller FC Köbenhavn, så hade alla tyckt att det vore jättefel, men att tvinga på ungarna en religiös identitet är liksom utom tävlan.

14 april 2011

Mitt hjärta i Stockholm

Jag är i Stockholm tisdag och onsdag, för det är ett stort möte för kommunalt miljöfolk från hela Sverige. Och kvällen är det middag med fylla, en medelålders nämndsledamot från östkusten tar av sig sin vigselring och börjar flörta med bordsgrannarna och en usel trubadur drar vedervärdiga sexistiska skämt mellan usla tolkningar av Taube och Cornelis. Så jag går ut i friska luften i stället och Stockholm är vacker såhär på vårkanten, vacker och grönskande. På en föreläsning får vi veta att örat inte kan skilja trafikbuller från havets brus. Vi bestämmer oss för om det ljud är vackra eller störande utifrån det vi tror och förväntar oss. Mellan möte och middag blir det en lång löprunda, ett genrep inför maran, över Västerbron några gånger och backträning i den där parken mitt på Kungsholmen. Jag har varit här förut, jag hittar och jag gillar stan. Här finns korvkiosker istället för falafelställen, här är seveneleven istället för arabaffärer och det är dyrare och mer folk överallt ( fast det där med mycket folk är positivt). Allt är liksom mer fancy, mer upmarket. Ja, jag hittar från norr till söder, från Kungsholmen till Kungsträdgården och min skalle är full med minnen från Stockholm. En del av mitt hjärta finns här, en del av mitt kött och blod dessutom, i form av tjejen som väntar i finlandsbåtsstanken utanför Åhléns på Drottninggatan. Egentligen spelar det ingen roll var man är, utan bara med vem. Men en brusande storstad och en dotter med kassen full av bokfynd är en särdeles bra kombination.

12 april 2011

Rost sover aldrig

Ni undrar varför jag inte skrivit på en vecka och här kommer svaret: jag är trött på skiten, jag är på semester från hela debattvärlden. Ibland blir man så ohyggligt medveten om vad som är värt nåt och vad som är trams och den insikten kan smärta som eld in på bara skinnet. Nu sitter jag på ett tåg som så ofta förut i livet och jag dricker mitt priokaffe och lyssnar på människor som samtalar om Kina och om priserna i bistron. Jag hade velat vila från politiken, men rost sover aldrig och det är som med löpträningen; man kan inte vänta på inspirationen, utan måste vara metodisk och seg. Man får inte heller låta sig slås ner av att man inte kan leva upp till sina höga ideal. Är jag inte så fri från könsroller som jag vill eller hoppas och lever jag inte så ekologiskt som jag borde, så är det en indikation på att målen är högt satta. Och är mina barn inte dom änglar jag önskade, så visar det att dom är människor. Jag ska försöka att inte ta det så hårt.

05 april 2011

Mindre barngrupper, men nej tack till dagmammor

Jo, jag vet att rubriken låter som ett demonstrationsplakat från sjuttiotalet.
Men ibland måste man vara så tydlig. För så här är det: När vi på jobbet hade barnfri planeringsdag, så delades vi in i grupper för att utreda frågan om hur måluppfyllelsen skulle bli bättre i stadsdelen Rosengård. Färre barn i grupperna sa grupp ett, färre barn i grupperna sa grupp två, färre barn i grupperna sa grupp tre. Färre barn i grupperna säger alla som har ögon mitt i skallen och öron vid sidorna. Kvantitet och fyramånadersregler är mindre viktigt i sammanhanget; det spelar ingen rockenroll om alla får plats när alla platser är intryckta som passagerare på japanska tunnelbanevagnar i rusningstid. Jag säger det igen: låt folk vänta lite på bättre platser istället. Det är så vetenskapligt bevisat som något kan bli att storleken på grupperna har betydelse för barns välmående och lärande. Jag skulle tro att betalningsviljan dessutom är ganska hög när det kommer till förskoleverksamhet. Och då säger några: låt oss anställa dagmammor istället till de små barnen.
Nej. Det är verkligen inte säkert att personaltätheten blir större av det, men det är däremot helt säkert att verksamheten blir mindre god. Barnen blir beroende av en enda, vanligtvis helt outbildad, person som ensam i sitt hem, utan rast och toapauser ska göra alla förekommande arbetsuppgifter i barngruppen. Och det blir inte barnkära tanter, utan unga abetslösa småbarnsmammor i förorten, sannolikt med dåliga kunskaper i svenska. Så, nej, dagmammor är ingen bra idé. Vi kan inte fuska eller hitta snabba lösningar. Det får kosta, det måste kosta.

04 april 2011

Trött och en skev hylla

Det är inte det att jag är trött. Trött kan jag tänka mig att vara. Det är anledningen till tröttheten som gör att min stresströskel är som ett dike, snarare. No strings atttached hade på oklara vägar hamnat i min ägo och efter en tragedi till tröttsamt långpass (Klagshamn tor) så tänkte jag att en enkel liten söt romantisk komedi kan man väl ta med sig i sängen. Sara somnade fort, men jag stannade med ögonen två dec från skärmen och alla ljud på Begsgatan tystnade, det blev natt och allt man hörde var Natalie Portmans och Ashton Kutchers klichéer till repliker. Och filmens fråga som var:kan en sexuell relation utan kärlek fungera, fick ett rungande nej till svar, ty så vill vi ha det. Vi vill att tillvaron ska vara enkel och vardagsslitet med barn och billyhyllor ska vara värt ansträngningen, eftersom vi ska veta att det inte kan vara på något annat sätt. Utan bråk om städ och tvätt ingen kärlek, vill vi höra. Men jag vet inte, jag. Folk får väl göra vad dom vill och ingen behöver min välsignelse för att bryta normen. Och jag som lever som dom flesta behöver inte etablissemangets stöd, jag klarar att ta ställning ändå. Så trött som en gnu är jag, för inget. Och billyhyllan står där den ska, skev och vind i fyra delar.

02 april 2011

Dagens irro och att titta utanför boxen

Dagens irro är att vegetarianer inte fattar vad jag säger när jag säger att ingen tror dom när dom talar om att minska köttätandet för miljön. Eftersom veggisarna ändå aldrig skulle äta kött, så bryr sig ingen. Sen späs min irritation på av att samma grabbar som för några år sen försökte bli rika på sin tillkämpade blatteidentitet nu är fina mjukiskillar i stan som har fått barn och självklart ska vara hemma. Där jag jobbar finns inga föräldralediga pappor alls. Kanske skulle det missioneras där istället för att dunkas rygg i TV4 och på newsmill? Säkerligen vill gringograbbarna göra en hacka på saken och då är det ju snarare innerstan än förorten som gäller. På kyrkoslang kallas det för att predika för kören.
Men vi lever alla i vår egen kontext, som det heter. Saras bilbatteri pajade och svärfar på besök frågade om jag inte kunderinga en kompis som kunde komma med en startkabel. Svärfar gjorde stora ögon när jag funderade och kom fram till att jag knappt känner någon som äger en bil. Så vi fick kånka ett jävla batteri hela vägen från mekonomen vid Katrinelund till det sunkiga garaget vid ICA Supermarket på Möllan, bara för att där vara tvugna att ta dit Saras ex för att fixa det hela. Nu har dom ju samarbetat förr, så det gick ju hur bra som helst.
Kontentan av hela bloggposten är alltså att det är bra att titta utanför sin egen lilla box. Inte något nytt, precis.