inte så happyhappy, kanske

Jag ska bespara er inlägg om bråk med exet; ni har läst om det förr, så det är inte så mycket att tillägga i den delen. I happyhappy-debattens tid får man dessutom vara försiktig som fan, för antingen nickar kd-människorna vad var det vi sa. om man själv och ungarna lider eller skyller en för ytlig och ego om man har det bra som vi har det med varannanveckor och barnfrihelger. Jag som dagligen jobbar i ett sammanhang där family values råder, kan vittna om att kd-skiten gör folk olyckliga, olyckligare än det mesta. Nu tycker jag i och för sig att happyhappy verkar lite för glad, för det gör inget om man sörjer att man valde fel partner att leva och skaffa barn med och det gör inget att man önskar att man gjort annorlunda. Allt detta jag ångrar ingenting-prat gör mig förbluffad, för självklart ångrar man en jävla massa. Varje utvärdering kan inte leda fram till insikten att man gjorde rätt varenda gång, den som har den självbilden måste vara snudd på grandios. Politiken, samhället och folk runt omkring ska inte förespråka så jävla mycket när det kommer till relationer. Inget annat än att det är okej att göra fel, falla, resa sig och gå på nytt.