31 december 2010

2011 - en jordodyssé

Få saker är så tråkiga som fantasy (utom bröderna Lejonhjärta)och scifi (utom 2001 och alien). Man vill liksom gå en stund på jorden, som det heter. Med tiden har jag också börjat tröttna på ständiga utvärderingar av det som varit och långa utläggningar om året som var. Det blev som det blev, det hände en del. Minstebror kommer hem vid två, full av fjärilar i magen inför flytten och allt det nya. Han har inte tid att längta tillbaka eller ut i spejs eller så.

Vi ska till Möllan, det är lika bra att erkänna det. På centrumsidan av Bergsgatan, men ändå Möllan. Sara kommer med sina barn till stan där dom skjuter varandra och där man inte förstår vad dom säger och så bygger vi vidare på vårt. Vi vill ha det lugnt och vanligt och inte ständigt leva i ett statement.

Jag har mycket att ta i på jobbet och i partiet. Frågetecken ska rätas ut, ordningar ska återställas och det ska hända saker. 2011 blir en resa här på jorden.
Och inga löften mer än ett enda.

30 december 2010

Vintern gör kaoz.

Det är min näst sista dag som trafikpolitiker (för den här gången) och staden som berömmer sig med att vara cykelstaden nummer ett i Sverige är närmast ofarbar för oss som lever som vi lär och i enlighet med statuterna för det rödgröna samarbetet i stan. Det är också svårt att vara en god källsorterande medborgare i denna tid, eftersom VA-syds lastbilar inte kommer fram till soptunnorna. Att det finns en årstid som heter vinter och att det då och då betyder att både snö och termometerns kvicksilver faller, borde inte vara någon stor nyhet.
Även Malmö ligger i ett av de åtta arktiska länderna på jorden.

Så när jag då köper en sprillans ny och snygg svart crescent till min snart urbangröna fru, så får jag leda cykeln från HOJEN på Södra skolgatan till sweet home Värnhem. Inte ens det är lätt, det är snorhalt och snövallar tornar upp sig lite här och där. Gatukontoret skyller på brist på maskiner, men jag påstår att dom inte utför det uppdrag vi politiker gett dom och vore jag kvar i tekniska, så skulle jag på nytt väcka frågan, som det heter.

Vintern har gjort kaoz med Malmö och det är pinsamt och skämmigt att vara politiker och ansvarig för snöröjnngen. Om två dagar när jag istället blir ansvarig för luftkvalitet och miljöstrategiska frågor kan jag andas ut och skylla på andra.
Så där som man gör.

28 december 2010

Populära politiker förändrar inte världen.

Jag reser med tåg genom det pursvenska kärnlandet. John Bauer skulle kunnat målat av skiten och alla skulle dyrkat det. Själv tycker jag att människor är roligare än träd och därför bor jag mitt i en stad. Söder om Krylbo får vi vänta på ett mötande tåg. Trots att det går fem gånger så många tåg nu jämfört med 1970, så bygger alliansregeringen motorvägar och minskar underhållet på järnvägen.
Och Reinfeldt är populärare än någonsin. Som en svensk lillefar står han där och alla som vuxit upp med Alfons Åbergs pappa och drängen Alfred känner igen sig. Jojo, så där ser den oförargliga tryggheten ut. Och när det nu visar sig att sossarna i smyg gillar piskor och slag mot fattiga, så kan landsfadern bara luta sig tillbaks och le.
Och tågen lär fortsätta att komma försent, för är man populär, så är man och då tar man inte i det obehagliga. Själv gillar jag mer det lite oförutsägbara och kontroversiella. En Palme är tusen gånger roligare än en Reinfeldt, för den som vågar ta i lite kanske tvingas backa, men det händer i alla fall saker. Så jag ska nog vara glad att jag är ifrågasatt och att man förhåller sig till mig. Dom som gömmer sig eller föser andra framför sig ger jag inte mycket för.

27 december 2010

Dejting, lika kallt som december.

Det är ju det. Jag läser i DN om en man som heter Gustav som på fullt allvar hävdar att man inte kan kommunicera så bra om sex efter ett par veckors dejtande. Det är ju självklart, liksom. Känslor är så varmt och svårt. I dejtingvärldens kalla enkla värld håller man sig hellre till avprickningsbara listor av kriterier som en partner ska uppfylla. Dejting är för dom som tänker praktiskt och därför var det aldrig något för mig. När jag yrvaken, inslängd i en singelvärld jag aldrig begrep mig på, skulle presentera mig för världen blev det kaos som aldrig förr. Det slutade med att jag skrev en presentation som beskrev någon som avskydde nätdejting och under våren 2008 släckte jag för sista gången skylten och kort därefter träffade jag Sara.
Det var inte bättre förr, inte alls. Men dejtingkulturen är importerad från ett USA som i hög utsträckning håller hårt i könsroller och bilden av det livslånga äktenskapet och mamma som står med middagen färdig klockan fem, om man nu inte har råd med au-pair. Det passar dåligt ihop med romantisk kärlek. Jag träffade Sara på våren i ett sammanhang som innehöll dofter, ljud och värme. Det var genuin nyfikenhet och gott om kommunikation, som det heter. Kanske inget för Gustav, 29 och hans kompisar. Att tro att man ska kunna resonera sig fram till kärlek och relationer är lika kallt som december, en månad då jag helst inte öppnar dörren om jag kan slippa.

Flyttpackning som psykoanalys.

Den här vintern går till historien som kall och händelserik. Jag slänger och packar; rensar ut en bostad sedan över fem år och källsorterar ett sätt att leva som jag aldrig var lycklig i. Nu ligger jag i Saras - vår - stora säng och vinden viner och kaffet låter på sin väg genom bryggaren. Alla dessa foton och papper, barnteckningar och möbler inköpta för en dröm om ett liv. Något sparas och vårdas, men mycket får gå vidare i kretsloppet. Det ät som psykoanalys och jag hittar alla ställen där jag fegade och alla platser där jag satsade fel och förlorade och det jag lär mig är att det nästan alltid är bättre att göra fel än ingenting alls. Jag låter ångesten pina mig om det behövs, för förnekande är alltid ännu värre. Det är dags för det verkliga livet. Slängt är slängt och får tyna bort.

22 december 2010

Vem ska jag rösta på, då?

Nu blev det lite kris här. Både bästa Anders Wallner och bästa Helene kandiderar till posten som partisekreterare. Så vem i hela världen ska man rösta på? Bägge har idéer och erfarenhet som jag inte vill vara utan i partiet. Bägge har bott i Malmö (oh, yes)och bägge har fötter både på jorden och i luften sådär som jag vill att man ska. Bägge har jobbat i superproffsiga och bra lobbyrörelser och bägge får saker gjorda. När det gäller språkrörsvalet har jag bestämt mig; det blir Mikaela på kvinnosidan och på den manliga sidan är det väl bara Gustav som finns att tillgå. Men vilka som än väljs, så blir det bra. Och allra coolast är att så många vågar utmana jante och faktiskt sticka fram hakan helt öppet. Så ser det inte ut överallt och det är inte alltid det belönas heller. Men det är såklart lättare för ett parti i medvind att gå före. Det ligger liksom i sakens natur.

I den del av de gröna där jag är tillförordnad ordförande är det kanske inte alltid lika blanka vapen och öppna kort, men det faller nog i slutändan mest tillbaka på dom som inte är ärliga med sina avsikter.

Och jag packar och packar här hemma, men än är inte lägenheten såld. Folk köper annat till jul än nya bostäder verkar det som. I alla fall här i Malmö.

20 december 2010

Språkkunskaper är alltid bra

Att det språk du tänker och drömmer på också är det språk som bäst lär dig matte på, är så självklart att frågan knappt ens debatteras bland pedagoger. För oss är det inte mer kontroversiellt än att ventilationen ska vara god och pennorna vässade. Ändå ifrågasätts det, eftersom man ju ska ta seden dit man kommer, som det heter.
Det är inte bara enkelt, utan dubbelt hål i huvudet.
För om man är kass i matte, därför att man måste räkna på ett språk man inte begriper och om man därför inte får utbildning och jobb, då blir det varken integration eller assimilation. Och om man är bra på sitt modersmål, så blir man bättre på svenska och då kan man lättare försvenskas, om så önskas. Språkkunskaper är alltså bra oavsett vad man vill uppnå. Och det är kanske ingen tillfällighet att de som hårdast hatar modersmålsträning inte själva är de vassaste pennorna. Om man säger så.

19 december 2010

Tänker inte #prata om det.

Pratandet är nog en smula överskattat, men för all del, jag ska inte hindra någon. Och allt man lägger ut på nätet stannar där i evigheters evighet, det vara värt att minnas. Men visst kunde även jag dra mina storys; jag är varken särskilt originell eller vanlig. Eller, rättare sagt, jag vet inte. Det är inget som plågar mig om nätterna i alla fall. Ursäkta min raljerande ton, men jag fattar inte riktigt poängen i att jag vet att den eller den kändisen råkat ut för det eller det. Och jag ser inte heller meningen i att ännu en gång riva upp nödtorftigt läkta sår. Och varken min fru eller mina barn ska behöva läsa om ungdomlig tafflighet på fyllan eller misstag som jag måste anstränga mig för att komma ihåg. Dom vet att jag varit full för ofta och valt fel partners i parti och minut. Det får stanna vid det. Men ett påstående vill jag komma med. Det finns inte någon nykter vuxen man eller kvinna i normalspektrat som inte inte vet var gränsen för övergrepp går. Det händer knappast att man på nykter kaliber vare sig tvingar eller tvingas. Manipulation och förförelse är kanske något annat, men det är inte olagligt och om det är omoraliskt får väl var och en ta ställning till. Personligen skulle jag nog vilja avdramatisera just det. Det är inte så farligt att göra några misstag i livet. Drick ditt morgonkaffe och gå vidare. Och spela ett annat spel än mannen som initiativtagare och kvinnan som den som bjuder till eller inte vill. Ändra på det.

Nä, ska ni tala om något, så tala om nykterhet som botemedel mot det mesta av övergrepp och våld. Fostra era söner att inte dricka.

16 december 2010

Centrumhets

"Nä, man kan inte bo i centrum", säger den lilla tjejen. Om man är fyra år och bor i Rosengård, så är centrum såklart liktydigt med det sunkiga köpcentrat ovanpå motorvägen som skär sönder Sveriges fattigaste stadsdel i en norr- och en söderdel. Och idag yr snön och folk hukar vid ingången och får knappt glöd i sina cigaretter. På bibblan jobbar Malin som vid det här laget är redigt trött på oss och våra låneböcker som vi aldrig hittar. Vi lånar Alfons på arabiska och passerar alla som läser tidningar på bosniska och turkiska innan vi vågar oss ut i det vidriga vita igen.

Åh, jag vill att ungarna på jobbet ska vara stolta över det dom är och har, samtidigt som jag vill visa dom att havet finns här i Malmö och att det finns gator, torg och parker att trampa och uppleva. Att Anders mest är utomhus och far kors och tvärs med ungarna blev snabbt en story på Örtagårdsområdet och så är det. Pysseltanterna har inte så mycket till övers för allt åkandet och promenerandet. Man håller sig i området och upptäcker inte mer än lokala lekplatser. Utgår från närmiljön, som det heter med en fin bortförklaring.

Och visst kan man bo i centrum, för det gör jag och ännu mer om några veckor när jag får flytta in i den fantastiska femman med tornrum i samma kvarter som resturang Möllan, falafel nr 1, tempo, indiern, thaistället och japanen som jag inte minns namnet på. Från balkongen mot Bergsgatan kan jag stå med min modiga hustru och spana ner över folklivet. Och nångång får dagisungarna komma dit och dricka saft och förundras över allt. Men jag vet vad dom kommer att säga: "Nä, man kan inte bo i centrum". "Där handlar man och går på biblioteket. Och där står pappa och röker och dricker kaffe medan snön yr". Fint det med.

Ett vykort och en sista dans

Saras dotter får ett vykort från sin nya lärare, där hon hälsas välkommen och till och med får veta vem hon ska sitta bredvid. Så enkel kan empatin se ut; det är inte alltid de stora orden som behövs. Min äldste son ställer däremot stora och svåra frågor till mig och det är inte mer än rätt att han får klara besked. Jag har ju själv lite svårt för det dunkelt sagda. Att det mesta och viktigaste i livet innebär risktagande och att tidigare misstag inte får förskräcka är lärdomar somkan vara svåra att ta tll sig. I tonåren ska allt helst följa raka tydliga linjer.

Så var det sista dansen i tekniska nämnden för mig igår. Åh, det var känslor och stora beslut som vanligt; presenter och julgrupper och till sist en konsert med Hasse Andersson i det ödsliga börshuset. År 2006 blev jag enhälligt vald till grön representant, men nu är jag inte längre lika oförarglig i alla mina partivänners ögon. Nu har pressen redan efter en halvtimme röstsiffror och övrig information om mig. Efter nyår är jag, trots det, vice ordförande i miljönämnden, som har sitt kontor två kvarter från vårt nya hem och snett emot partikansliet.
Allt ser ganska bra ut.

14 december 2010

Tranåsterroristen och bostäder till salu

Terrorister kan alltså komma från Tranås; det trodde man kanske inte. En tråkig småländsk stad, mest känd för PälsBruno och den gamle programledaren Lennart Hyland. Ondskan är ofta väldigt banal; ondskan och sorgen över att det inte är så enkelt att förändra saker. Man vill ju gärna att det ska gå snabbt. Att man kan tycka att det finns saker värda att dö för är knappast något unikt för islamister, dom flesta av oss skulle nog offra livet för våra barn och då är det helt plötsligt bara nyanser mellan oss och Tranåsterroristen. Nu ägnar media ganska mycket tid åt att förklara att inte alla muslimer är potentiella självmordsbombare och jag fascíneras över att man tydligen tycker att det behövs. Häromdagen hörde jag dessutom en person uttala sig under beteckningen "ateistisk muslim". Hur ser en ateistisk muslim ut? Kan man vara ateistisk kristen med?

Vägen mellan självmordsbombning och de gröna i Malmö är förvisso lång som en måndagsmorgon, men även hos oss finns det folk som tycker att den vanliga demokratiska vägen till förändring är lite väl lång. Några bomber har vi inte i vår organisation, men väl dom som tycker att majoriteten bör få hjälp att välja rätt person till rätt uppdrag. Och att jag är så betydelsefull att några kan tänka sig att konspirera och sprida rykten för att jag inte ska bli vald till vice ordförande i Miljönämnden, ska jag kanske ta som en komplimang. Jag gör uppenbarligen en skillnad. Med knusende ro får man dessutom ta det faktum att det bara är de som gör något som får kritik. Skulle jag och kassören ens tänka tanken att ta semester en månad i december-januari, så skulle lokalavdelningen falla samman. Andra har uppenbarligen inte lika viktiga uppgifter, oavsett vilka titlar man omger sig med.

För övrigt ska man ta det man läser i tidningen med en nypa salt. Om det inte gäller bostadsannonser; det finns ett fint hus i Falun och en funkistrea i Malmö till salu. Joråsåatt.

11 december 2010

Flytta inte bort demokratin

Sydsvenskan skriver om en flyttfirma som förlorat jobbet i stadshuset, därför att man tycker att Sd är nassar och därför inte vill flytta deras skrivbord. Jag skulle tro att en hel del antirasster tycker att det är värt att applådera i alla delar, som en tjusig direkt aktion. Men tänk om det är tvärtom, nästa gång? Tänk om nästa flyttfirma tycker att alla vänsterpartister är stalinister som borde skjutas i nacken eller att de gröna är en del av ZOG:s globala klimatbluff?
Just det. Det funkar inte. Den representativa demokratin måste tilåtas verka även när man inte gillar valresultatet. Hur mycket jag än avskyr rasisterna i SD, så har dom samma rätt att finnas som jag. Dock väljer jag såklart att aldrig samarbeta med dom och en av mina viktiga politiska uppgifter är att bekämpa rasismen.

10 december 2010

Vi ska ta ledningen och makten

Jag cyklar hem med kalla öron och The Smiths i lurarna. Det värmer en smula med bra musik. Det är halt och jag snurrar och glider på min väg mellan Rosengård och Värnhem. I kväll ska jag steka hamburgare till mina barn och dagen till ära börja läsa Vargas Llosa, trots att han sägs vara både gubbsjuk och höger. I morgon fyller jag år. På söndag ska partiet välja representanter i styrelser och nämnder och vad jag förstår så gnisslas det en del bakom min rygg. Törnblad är si och Törnblad är så. Och han är polare med den och den och sådär. Och visst fan sticker jag ut hakan. Fattas bara annat. Och naturligtvis står jag närmre dom jag samarbetat med än folk som jag knappt känner. Det betyder inte att jag gynnar någon, allra minst mig själv.
Att leda en process kan vara väldigt ensamt och ansträngande och man kan inte förvänta sig tack. Jag är med i det bästa partiet i stan, men inte heller vi är perfekta och det får vi acceptera. Jag får lära mig att inte bli så ledsen när folk inte bara är otacksamma, utan faktiskt försöker att hugga ner mig bakifrån. Det är ju varken dom flesta eller dom bästa som gör så.

Men vissa saker måste vi malmögröna ha klart för oss: om vi på allvar ska ta ledningen och makten i den här stan efter nästa val, så duger inte småaktigt gnäll. Det kommer inte att fungera om vi tjuvhåller på fakta och fegar. Det finns inte tid att fraktionera och jag är väldigt glad för att fullmäktigegruppen tog ett stort steg framåt igår under vårt heldagsmöte. Vi måste ägna all kraft åt att leverera politik och fånga in alla nya som söker sig till oss. Vi ska visa att den gröna berättelsen om 10-talets Malmö är en berättelse som håller hela vägen. Vi ska bli ett stort parti, vi ska ta ledningen och makten.

Och vid sidan om det politiska finns det privata. Källarröj och staging av lägenheten. Och en hemnetannons, som ser ut så här:

07 december 2010

Sluta dalta med moderater.

Alla vi som växte upp med Katarina Taikons böcker om Katitzi och som lyssnade på radion och hörde Agnetha Fältskog, Åh, Zigenarvän, den natten dansade vi om och om igen kunde väl aldrig tr att det fanns en omfattande rasism mot romer. Inte här i Sverige, inte nu, väl?
Ack, hur brutalt vaknade jag inte ur mina illusioner en dag på mitt praktikställe under andra terminen av min utbildning. Jodå, fördomarna fanns och finns. Jag minns dig fortfarande, Marianne, du som ville lära oss praktikanter om zigenarnas sanna natur. Som om sanningen att allt för många i den romska gruppen hamnar snett eller väljer fel inte räckte till, liksom. Men det det spelar liksom ingen roll om så 99 procent av alla romer skulle sälja sina systrar till främmande män (vilket låter som en omöjlig ekvation), det är lika fullt rasism att påstå att romer gör så. Varje människa är alltid ensam ansvarig för sina gärningar. Och John Roslund kan inte skylla på att han vuxit upp i ett traditionellt moderathem, han måste likafullt ta ansvar för sina ord. Nu backar han hela vägen, så han slår bakhuvudet i kaklet av skam. Det var mindre väl valda ord och så där. Jo, hej, du. Du skrev precis det du tyckte, för det är så lätt att vara tuff med kompisarna eller vid skärmen, men som den fegis du är, så backar du så fort du får mothugg.

Familjen Kaldaras är en ovanlig svensk familj, envisa och orädda i sin kamp för den romska kulturens fortlevnad. Romsk kultur är lika svenskt som knäckebröd och falukorv. Romer, resande och finnar har alltid levt här vid sidan av oss fina suedis. De etniska minoriteterna är viktiga kryddor, som gör att kalopsen smakar mer åt gulaschhållet och det är fan så mycket godare.

Själv blundar jag inte för problemen, som det heter och daltar varken med moderater eller några andra, tror jag. Bara med mina barn, men det är liksom en annan historia.

05 december 2010

Slow train coming

Både upp till Göteborg och hem igen blev det förseningar. Olika skäl angavs, men det är ett systemfel. I Schweiz pajar inte signalsystemen, i Schweiz står man inte stilla en timme på grund av falsk brandlarm i en tunnel. Vi har en regering som skjuter vargar och bygger vägar. Politik är alltid att prioritera och vi får det vi betalar för, som äldstebror brukar säga när han flashar med sin iPhone4. Annars är det väl mer bostadspolitik i mitt vilsna liv i dessa dagar. Mitt och Saras namn finns nu på ett kontrakt undertecknat och signerat enligt fastighetsjuridikens alla lagar och regler. Och värnhemmet ska stagas inför fotografering på tisdag. Det har i sanning blivit en vetenskap att flytta. Men alt det där blir nog väldigt bra till sist. Det riktigt coola i sammanhanget är att det finns en kvinna långt där uppe i Dalarnas relativa lugn som av kärlek till mig kan tänka sig att lämna sitt lugna barnvänliga sammanhang för det intensiva livet i Malmös hjärta.
Det är en kärleksförklaring som jag absolut inte förtjänar på något sätt.
Alla tåg i Sverige kör långsamt och jag känner mig som en dålig förälder som inte alls räcker till när jag borde. Det är slaskigt på gatorna och jag lär mig av mina misstag. Nu får hon komma hit, så vi kan bära varandras bördor på riktigt.
Om så med ett långsamt tåg.