30 augusti 2010

Fostrad att sitta i soffan (vad feminism är)

Ja, farsan satt ju där. Och blev han rastlös kunde han resa sig upp och springa en runda, trots att det fanns tvätt att sortera och mat som inte lagade sig själv.
När jag är ensam och med pojkarna är dt ju jag som gör det som blir gjort, men när Sara är här är det lätt att glida in i mönstret och bli mamma och pappa.
Jag ska ju bara kolla en grej på datorn och Sara är hungrig, så hon går ut och rumstrerar om i köket, slamrar och klagar (berättigat) över min dåliga ordning i skåpen. Sen står kanske maten på bordet efter en halvtimme eller så. Det är lätt att det blir så. Jämställdhet i vardagen eller lördagen eller söndagen kommer inte bara för att man tycker saker. Jag är fostrad att sitta i soffan, min farsa gjorde det och hans före honom och det var bekvämt och bra på många sätt.
Genusfrågorna står inte på agendan i valrörelsen, det är bara fjäsk för gamlingar och snack om vem som tjänar mest på vilken skattesänkning. Min kollega är snäll och rar, men sen frågar hon den lille pojken om han brukar hjälpa MAMMA att städa. Och förskoleföräldrarna är kanske 20 år yngre än jag, men lever konservativare än farmor och farfar gjorde. Ibland hänvisar man till sin kultur, men det är ingen kultur, det är bara lättja.

Feminism är inget radikalt utseende, inga coola kaféer eller smarta samtal. Det är vetskapen att såna som jag lätt hamnar i soffan, väntandes på att maten ska bli klar. Och en vilja att ändra på det.

Jan B, revisited.

Fick en broschyr i brevlådan. "Centern, alliansens gröna röst". Att vara grön i alliansens Sverige är att bygga motorvägar för 25 miljarder, slakta vargar, halvera priset på konstgödsel och inte minst att heja på minkfarmare. Bra att veta, sånt.
Annars var det ju Björklund igår. Jan B, rottingmajoren. Han har inte så stora studieskulder och det märks lite. Man måste inte ha examen för att vara godkänd i min värld, verkligen inte, men bland många utan högskola finns ett ansträngt förhållande till vetenskap. Det blir lätt att man hittar snabba lösningar och backar upp det med anekdoter. Sån är Björklund. Han hade en tuff lärare och därför ska lärare vara hårda, för det mådde ju han bra av. Major B blandar en kärlek till bildning med direkt okunskap om pedagogik. Det snurrar till det, men går nog fram till en del människor. Tomas Ledin-folket i radhusen, som kan nicka när Jan B dessutom slåss med väderkvarnar i form av burkor och niqaber. Bra med Björklund är att han (till skillnad från...ja, vissa andra) visar att han gillar politik och vill styra. Och att han faktiskt pratar om innehållet i introduktionen av nyanlända och inte schyyy, prata fan inte om skillnad i syn på genus och barnuppfostran. Saker måste hända ute i förorterna. Kanske inte Björklunds saker. Men något. Till sist: ser jag en utfrågning så gör jag. Då vill jag inte se en snubbe i banjo sjunga om att Björklund gillar general Franco. Det är löjligt. Våga vara allvarliga en hel timme i SVT nån jävla gång.

27 augusti 2010

Jimmie losade, men vinner ändå

Jimmie Åkesson åkte givetvis dit så det sjöng om det i debatten i radions P1 om deras grovt rasistiska reklamfilm som TV4-chefen Jan Scherman stoppade idag, i sin egenskap av ansvarig utgivare. Jimmie losade men vann ändå. Hans egna kommer ömsomt snyftande, ömsomt aggressivt att hävda att ZOG/PK/Måna muslim stoppat filmen för att dom inte vill ha en diskussion om invandringen. För bonnrassarna talar inte till oss som lyssnar på P1, dom talar till dom som inte vet var P1 finns på radion. Eddie Meduza-folket, planksteksfolket, dom som tror att ledaren i en tidning är den person som betämmer. Kanske är det en sån ledare Per Ramhorn vill vara? Ingen vet.

En brinnande jävul

Valkampen är igång och det är vansinnigt kul. Ibland undrar folk hur det var att vara förstanamn och partiets främste representant i stan och jag säger alltid samma sak: det var vansinnigt kul, men lite splittrat. Man ville ha svar på allt. Men man kan inte gapa över allt. Tre områden har jag i år pekat ut här i valpejl.se, som mina områden; förutom det jag sysslar med i tekniska nämnden så är det förskola/skola och integrationsfrågor. Dom två senare kommer närmast med automatik eftersom det är hela mitt yrkesliv och delvis mitt privatliv med ungarna. Där behöver jag inte läsa på så oerhört mycket, utan mest fundera på vad jag tycker. Fler frågor kan man knappast greppa på en gång, om man inte är tvungen. Det finns dom som lägger hela sin politiska gärning i frågor som ligger nära dom själva privat; läkaren som blir sjukvårdspolitiker eller miljövetaren som blir miljönämndsordförande, men jag tror inte på det. Politikerns uppgift är att komma utifrån med ideer. Man ska vara en väldigt intresserad människa med ett brinnande engagemang. Loja trötta politiker som tänker på försörjning, positioner och privilegier, är ett hot, nyfikna brinnande politiker som vill bättre är en möjlighet. Och för arbetsplatskampen finns facket. Jag vill inte förvalta; jag vill förändra. Det är det som får mig att gå på möten, när andra går hem från jobbet, som får mig att läsa handlingar när andra går på krogen eller läser romaner (fast det gör jag också, man hinner mer än man tror).

26 augusti 2010

Made in Rosengård.

Det är höst i stadsdelen som alla snackar om, men ganska få brytt sig om att besöka. Vi skördar gurka, björnbär och pumpa i vår lilla kolonilott och barnen blir röda runt munnen av bären. Pumpan får vi inte göra i ordning på jobbet, eftersom fåniga regler beordrar oss att äta fjärrproducerat, men det tror jag vi skiter i. Våra rgna frukter och grönsaker smakar godast. Made in Rosengård, i backen upp mot vattentornet, vid sidan av den nya katolska kyrkan. Jag får mejl om ankor, parkeringar och om att moskéer inte borde få etablera sig. Mina förskolebarn sjunger, går balansgång och spelar boll på gården, när vi skördat färdigt. Än vet dom inte att dom är såna där och att dom bor på det där jävla stället.
Dom bor liksom hemma och är som alla andra, tror dom. Hösten på Rosengård är blåsig och varm.

24 augusti 2010

Snabbare tåg är snällt mot miljön

Åh, jag älskar att åka tåg. Sätta sig tillrätta, ta en kopp kaffe, slå på datorn, läsa en stund och se städer, åkrar, skogar och byar passera. Sega sig genom Tiveden och Bergslagen och rusa fram över slättterna i Östergötland och Närke. Eller sticka till Ystad genom det sagolika skånska backlandskapet. Det är jag. Men i den här världen behöver folk komma fort hit och dit och därför behöver Sverige satsa på snabbare tåg och rakare järnvägar. Vi behöver också fler spår och bättre teknik, så att tågen kommer dit dom ska i tid. Att varor transporteras på det miljömässigt bästa sättet och att människor möts på riktigt och ser varandra i ögenen och rör vid varandra är viktigare än vad jag kan klä i ord. Men bara med de gröna vid regeringsmakten blir det snabbabre och fler tåg, annars hade det redan varit på gång. Vi kan inte lita på de med grön yta och pinocchionäsa, utan måste inse vilka som egentligen står för vad i politiken. Alternativet till bättre järnvägar är inte att folk stannar hemma, utan att fler flyger och godset går på lastbil. Och det är på alla sätt elakt mot framtiden.

23 augusti 2010

Peter och Gudrun.

Peter får svara på frågor i radion och tvekar vad han ska svara på frågan om det där med att gifta sig med flera. "Jag är väl lite traditionalist", säger han och skrattar till. Det är bara han som vågar göra så. Vi andra hade tittat ner i marken av rädsla för att svara inkorrekt. Men även i en queerfeministisk värld får man leva som man och hustru, om det är vad man vill. Ja, vår bästa Peter är genuint grön och när han tvålar till Maud olofsson lite senare på kvällen på hennes hemmabana: lansbygd och småföretagsamhet, så är dagen räddad. Vi gröna vill inte bara hälla in mer i ett subventionsskadad jordbruk, utan tror att även landsbygden tjänar på den gröna omställningen. Maud försvarar det gamla och förlegade. billig bensin och gift på åkrarna. Dock inte minkar och vargslakt denna gången, eftersom frågan aldrig kom upp.

Och Gudrun säger till Jimmie Åkesson att han är så okunnig att det är genant att prata med honom. Jimmie tar räkning och till sist vinglar den lille okunnige rassen in i sin ringhörna, ylandes nånting om utlänningar som våldtar. Ja och så stjäl dom bidrag och brudar från Ronny, Sonny och Conny också, det får vi inte glömma. Jag tror Gudrun gör rätt. Man ska plocka in rassarna till dom bästa debattörerna och sen mosa domIstället för att ge dom martyrmöjligheter så ska man visa vilka puckon dom är. Det är pang på som gäller.

Hellre moskéer än trafficking

Jag vet inte om jag ska skratta eller gråta. Boende på Håkanstorp vill inte ha en planerad moské på sin bakgård och naturligtvis kommer rasisterna i SD för att exploatera det. En slarvigt uppställd husvagn är liksom ett valhögkvarter för bonnrassarna. När två boende häver ur sig att de minsann har fruar från respektive Thailand och Filipinerna och därför inte är rasister, så vill man bara gråta. Att använda sig av trafficking för att få en kombinerad hushållerska och sexpartner är snarare höjden av rasism.

Att man inte kan hindra etablerandet av religiösa samfund eller byggandet av kyrkor och andra tempel, måste inte betyda att man delar eller gillar någons tro eller så. Jag älskar inte islam på något sätt, men friheten att samlas och be gäller alla, även muslimer. Och även i Håkanstorp. Och rätten att vara en korkad rasist likaså. Däremot måste vi bekämpa de strukturer som gör att vissa kan köpa sig en fru och andra måste sälja sig.

21 augusti 2010

Den långa vägen till Brandenburger Tor

I morgon klockan nio är det exakt fem veckor tills skottet går på Strasse des 17. Junis och fyra timmar senare tänker jag springa i mål genom Brandenburger Tor. ni som sprungit ett långlopp vet vad det handlar om och varför man vill göra det. Det är en doft av liniment och en härlig förväntan i startfållan; man är lite nervös, sen smäller det och man är iväg. Man är med man är en av dom som springer och det är betalningen för mil efter mil av fartlekar, backträning, intervaller och långpass längs havet eller inåt land. Årets start är också lite av revansch och markering att jag är vidare i livet. Förra gången; hösten 2006 var jag en ledsen och trasig människa som inte bara precis förlorat ett val, utan hade vin och olycklig kärlek som viktigaste ingredienser i livet. Jag ljög för mig själv konstant och satt i sörjan i min tomhet och tyckte synd om mig. Nu sitter jag i soffan och min tolvåring dricker fanta direkt ur flaskan och i morgon ska långpasset föra mig till Klagshamn och tillbaks. På väg mot BTor. Lätta steg i sensommarvärmen, men med en fot som gör lite ont.

Kroppar är farliga

Aftonbladet skriver om att toplessförbudet sprider sig och illustrerar det med en bild på en kvinnlig bar överkropp med ett rött kryss över. Nu är det inte bara kvinnobröst som ska döljas, utan också mäns överkroppar. Det är stor ironi att det helt eller delvis är samma krafter som står bakom burkaförbud, som nu står för krav på anständig klädsel, ungefär med samma argumentation som de fanatiska religiösa som man i andra sammanhang tycker så illa om. Personlig frihet är en svår sak och kroppar som manifesterar att man träffar sina egna val är jättefarliga. Men det är väl okej att inte vilja sticka ut, men det är märkligt när man vill göra sin personliga smak till en allmän regel. Och människan föds utan kläder. Gud ville ha det så.

19 augusti 2010

Det finns inga fyllegrejer

Dom säger att det var en fyllegrej. Nu lovar en av de åtalade sexköparna att han aldrig kommer att dricka igen och medger att han har problem med alkoholen.
Han har också berättat allt för sin familj. Men för att man själv och andra ska fatta allvaret måste man vara öppen och ärlig. Djup ånger kan vara en början, men sen måste man börja leva sitt liv igen, nu och framåt. För det finns inga fyllegrejer, det finns grejer du väljer att göra när du först valt att använda droger. När man väljer att medvetet fördunkla sitt omdöme, så gör man ett val. Inget händer någonsin av sig själv. Ibland måste man enda ner i botten för att kunna resa sig igen. Ibland hjälper inte ens det. Men för att kunna hjälpa sig och be om hjälp måste man konfrontera sin sig själv och utmana sin självbild. En annan värld är möjlig även på det individuella planet. Det kan rent av vara så att det börjar där.

18 augusti 2010

Som att öppna locket på en dasstunna

Skulle SD vara ett parti som andra, bara lite mer kritiskt mot invandring?
Jo, kyss mig långsamt i röven.
Sen jag skrev bloggposten igår om mina minnen av Sten Andersson, så har min blogg fyllts av kommentarer. Några har jag publicerat, men de flesta sparar jag för privat bruk. Dessa handlar om vad som borde hända mig, mina anhöriga, om hur miljöpartister i allmänhet är och det anspelas på sexuell läggning och även rena hot förekommer. Det intressanta är att jag skrivit kritiskt om många partier och politiker, men det är bara när det handlar om Sverigedemokraterna som jag behöver moderera. Och nästan alla SD-sympaisörer skriver anomymt. Jag har tidigare beskrivt sverigedemokrater som korkade bonddrängar och obildade puckon. Men det är värre än så, dom är demokratins dödgrävare som försöker hota såna som mig till tystnad.

17 augusti 2010

Sten Andersson död.

Så dog han då, Sten Andersson. Sossen som blev moderat riksdagsman och sen kommunalråd för rasisterna i Sverigedemokraterna. Jag träffade honom några gånger; vi möttes i en paneldebatt om invandrarfrågor medan han fortfarande var moderat och vi delade ut valsedlar bredvid varandra vid Hermodsdalsskolan inför valet 1988 och sen stötte vi väl på varandra som man gör när man är politiskt aktiv; i stadshuset och så där. Efter valet 2002 var han som sagt sverigedemokrat och tog över min plats nummer arton i kommunfullmäktigesalen. Jag tyckte från början (långt före SD-tiden) att det var lite spännande med en varvsarbetare som varit fackligt aktiv, men som helt bytt sida och blev moderat. I Malmö är det inte en liten sak. Nu finns inga varvsarbetare och det är som arbetarklassens män inte existerar. Men det gör dom och ofta tycker dom tyvärr som Sten gjorde, oavsett vilket parti dom nu röstar på.
I invandringsfrågor var han inte riktigt klok och påstod bland annat att hela byar i Asien avfolkats för att alla åkt till Sverige. Sen minns jag hur han talade emot internationella adoptioner; han tyckte synd om dom små barnen som skulle tvingas hit. Korkat, men lätt att avfärda som trams. Han var såklart ärkereationär, så som högerfolk med arbetarbakgrund nästan alltid är. Det är som om dom måste visa att dom duger i sällskapet och då blir det lätt lite överdrivet. Och han luktade påfallande ofta alkohol, vill jag minnas. Hoppas att han bort från de vanorna på slutet, men i det brännvinsliberala SD är det kanske svårt. Efter att moderaterna slängt ut honom och han tog plats som galjonsfigur hos rasisterna i SD såg han mest trött och frånvarande ut. Det föreföll som om andra sa till honom vad han skulle säga och göra, men det har jag ingen aning om. Nån geist fanns det i alla fall inte. Må han vila i frid.

16 augusti 2010

Plånbokspolitik och gruppegoism är skit

Jag hamnade i en diskussion om unga och äldre i politiken.
Tydligen ska unga väljare vilja ha unga kommunalråd och riksdagsledamöter.
Hoppas inte att det är så. Men om man ser till de största partiernas pågående löfteskrig mot pensionärerna, så har jag kanske fel. Möjligen är jag naiv, men jag skulle tycka att det vore förfärligt om man bara ville rösta på sina likar och bara vilja ha en politik som häller pengar in på det egna kontot. Min vision ser ut på ett annat sätt. Jag har tjänat på alliansens politik, därför att jag varit frisk och haft ett arbete som tydligen betalar mig över genomsnittet. Men det är skitsamma, för för mig är politik framför allt solidaritet med andra. Folk som har det kasst här och på andra ställen, djuren, naturen och hela det ekologiska systemet.
Till det kan man väl lägga den gyllene regeln att man ska vara mot andra som man vill att andra ska vara mot en själv. Och att det aldrig är för sent att bli en bättre människa. Jag vill inte ha en politik som gynnar unga eller äldre, svenskar eller invandrare, män eller kvinnor; jag vill ha en politik som gynnar varenda jävla varelse som vandrar på det här klotet. För det måste några avstå materiella ting; för det måste några avstå makt. Och man måste avstå från att låtsas representera en åldergrupp, en etnisk grupp eller något annat. Du representerar dig själv och alla andra. Och plånbokspolitik och gruppegoism är skit.

15 augusti 2010

Jag var där!

Sjunker ner i fåtöljen efter en hel dags valarbete på den rödgröna festivalen i Folkets park. Jeans, en gul tröja med antikärnkraftssolen och skjorta. Det är sånt väder nu, när man inte riktigt vetvad som är bra klädsel. Varm blev jag och kall och till och med blöt under ett kort, men ihållande regn. Vi släpade saker klockan elva och klockan nio började vi att släpa tillbaks. Vår lokal ligger på Bergsgatan, en liten bit bort från folkets park. Men allt släpande och slit är för en bra sak. Möten med spännande intresserade människor, samtal, musik och så vår smoothiecykel, där man kan cykla sig en god och närande kravmärkt fruktdryck. Mikael Wiehe, Pauline och andra spelade och sjöng på scenen och vädret var äntligen på vår sida igen. valrörelse är det bästa; man får komma ut ur mötesrummen och träffa vanliga människor med vanliga frågor. Och vänner och bekanta som kommer förbi och hälsar. Jag var där, jag är med. Och kryssar man nummer sju på kommunfullmäktigelistan, så röstar man på mig, men vi har många bra kandidater på alla tre listorna.

Och sydsvenskan berättar minsann idag att jag och andra har varit i Kina, för att besöka Malmös monter på världsutställningen. Unna sig saker kan dom, politikerna, vill man liksom underförstått göra gällande. Jo jo, såna är dom minsann, liksom. Och jag medger utan omsvep att det var intressant att komma till Kina och världsutställningen och skulle inte skämmas ett ögonblick för att resa igen, om jag även framöver har ett tungt politiskt uppdrag. Man kan inte å ena sidan anklaga politiker för att inte veta något om vad som händer och sen tycka illa vara om att vi faktiskt kollar in världen.

Ja, jag var där - hela söndagen i folkets park och med politikerkollegor i Shanghai. I morgon ska jag promenera ut till jobbet i Rosengård. Så ser jag saker och tar in intryck, talar med människor och blir bättre på allt.

14 augusti 2010

Värnhem gentrifieras och hela Malmö tittar på

Jag bara väntade på det. En vacker dag har Sydvenskan en artikel om dom mysigakvarteren som inramas av Lundavägen, Sallerupsvägen, Nobelvägen och Höstgatan. Och idag kom det. Småstadskänsla,kallar man det, men sannare vore nog att beskriva det som östra Söder i Stockholm för 25 år sedan, Prenzlauer Berg våren 90 eller Haga i Göteborg före rivningarna. För nu kommer gentrifieringen att ta fart. När barnfamiljerna kommer, så blir det så. De många smår fastighetsägarna kommer att sälja till nybildade bostadsrättsföreningar och frisörerna kommer delvis att ersättas av bagerier som säljer surdegsbröd och lattefik. Alkisgubbarna och studenterna kommer att få flytta på sig efterhand. Samtidigt som den så omtalade gentrifieringen av Möllan låter vänta på sig, så förändras Värnhem och det går undan. Och det är såklart både på gott och på ont. Att hyresrätter blir bostadsrätter är exkluderande; jag röstade två gånger nej i huset där jag bor (till ingen nytta), men tillräckligt många är tillräckligt sugna på att göra en hacka, tyvärr. Det vi i det rödgröna styret i stan måste göra är att dels se till att det kommunala bostadsbolaget garanterar hyresrätter runt om i hela stan och dels gynna byggare som bevarar hyresrätten. I övrigt kan vi inte göra så mycket; marknaden lever sitt eget liv. Och aktivisterna tycks ha fullt upp med Möllan, trots att bostadsfrågorna och trafiken skulle behöva dom här.

Finns det förresten några fler politiker här än jag?

Minnen är ospännande

Det var min sista dag på ett tag med småkillarna och det är en sorglig vana att man måste skiljas åt, men för killarna är det vardag och dom är så klart glada över att få träffa sin mamma igen. Jag vill gärna minnas min barndom och ungdom, för att kunna förstå mina egna barn bättre, för allt är inte så annorlunda, tror jag. Men minnet sviker, så det är nog bättre om man inte försöker minnas sådär tvärsäkert, utan mer hur man tänkte och resonerade. Sånt ändras nog inte så mycket över tiden. Min mellanson överraskade mig med att kunna texten till "Let your love flow", som spelades in av en bortglömd duo som hette Bellamy brothers. Lite småmesig låt, sådär. En gång sjöng jag den sången tillsammans med en flicka som hette Liselotte. Det var på Brännö, av alla ställen; Brännö, som är lite av en syndfull fristad i den annars så frireligiösa södra delen av Göteborgs skärgård. Ingen vet egentligen varför jag var där på denna ö, med denna Liselotte, ty jag var varken intresserad av henne som potentiell käresta eller på annat sätt. Det var däremot i allra högsta grad min gode vän, vars namn vi nog ska utelämna just nu. Han var mer än bara intresserad och det fanns inget stopp för vilka ansträngningar han vidtog för att fånga den unga damens intresse och hjärta. Och nu följde jag alltså med honom till Brännö och Liselotte med en av skärgårdsbåtarna från Saltholmen, utan att veta varför. Ibland frågar man liksom inte. Liselotte hade en gitarr, så det fanns kanske någon tanke från hennes sida, det får ingen någonsin veta. Gitarrer kan öppna de mest intressanta dörrar, har jag förstått. Och Liselotte kokade te i sina föräldrars stuga och jag tackade ja, men min vän dricker inte te, så det blev te för två. Och Liselotte tog fram gitarren och vi sjöng den där sången i något som liknade stämmor och även denna gången var det jag och Liselotte, medan mïn förälskade vän satt tyst och stilla. Det blev nog fler sånger; utan att minnas skulle jag gissa på lite Cornelis, för så brukade det vara när gitarrer plockades fram. Eller Let it be. Liselotte tittade på mig med stora ögon och log och jag skyndade att tacka för teet och samlade min jacka och min plånbok för att gå ner till bryggan. När jag kommit ungefär halvvägs, så hörde jag min väns andedräkt bakom mig. Nån vidare kondis hade han inte. Ingen vet vad som hade utspelats under min frånvaro. Antagligen minns ingen. Det kan inte ha varit så spännande. Förmodligen förbannade min vän både te och gitarrer. Hemfärden skedde under tystnad, bara fartygets propellrar och några vilsna måsar hördes och med ett donk la båten till sist till i Saltholmen och vi reste oss och gick i land. Jag träffade aldrig mer Liselotte, det var bäst att hålla sig undan och min vän var inte den som förde ihop oss, kan jag försäkra. Med tiden förlorade jag och han kontakten och senast jag kollade upp honom hade han bytt efternamn och gift sig med en thailändska, som inte ens var född den hösten vi for till Bränno.

Sånt kan vara värt att minnas. Eller inte.
I varje fall var ungdomen väldigt mycket mer ospännande än man ibland vill tro.

13 augusti 2010

Festival istället för murar.

Åh, det är den 13 augusti. För 49 år sedan rullades taggtrådsstängsel ut och soldater spärrade av gator och hus i en stad som bara ligger 40 mil härifrån fågelvägen. Om en och en halv månad springer jag igenom stället och kanske noterar mina fötter metallen i asfalten som signalerar att: här gick muren. Politik är att förändra världen, samtidigt som man inser att det bara finns en enda människa man kan förändra och det är en själv. Att isolera sig är nästan alltid dåligt och att släppa in världen i sitt liv är nästan alltid bra. En kille som jag träffade under möllevångsfestivalen tyckte på fullt allvar att han arbetat politiskt när han under en kortare tid ockuperat ett hus med sina polare, som om politik någonsin handlar om att skaffa sig själv förmåner. Politik är alltid för andras skull.

I Malmö bjuder vi hela trakten på en festivalvecka varje år. Till en kostnad av 60 kronor per malmöbo. Nu läser jag att folk tycker att det är för dyrt och det är den vanliga visan om att pengarna kunde gå till gamla och sjuka istället. Men jag tror att en politik som gör att människor har roligt och blir glada är väl investerade pengar. Jag tror också att det är viktigt att inte hela festivalen lämnas över till de kommersiella krafterna, utan att smalare saker får plats bredvid Amanda jenssen och andra stjärnor. Sen tror jag också att stans centrum lever upp av festivalen.
Vi rödgröna markerar med festivalen att centrum tilhör oss alla. Det är inte bara vi som råkar bo här inne eller folk som jobbar här som hör hit. Och så bjuder vi hit kramskommunsmänniskorna. Jag vet ju att dom inte har det lätt i sina små parasitsamhällen på Malmös rygg, men välkomna ska ni vara ändå.
Släpp nu det dåliga samvetet över att ni utnyttjar Malmö utan att betala för er.
Vi bjussar. Det är saligare att giva än att taga.

Ja, festivalen är bra politik, för mångkultur är bra kultur. Fetivalen är precis raka motsatsen till murar och stängsel, festivalen är det rödgröna Malmö.

Jag älskar negativt kampanjande.

Idag presenterade sossarna och moderaterna sina affischer inför valet. En slogan som framåt tillsammans, är så enfaldig att klockorna rimligen borde stanna och sossarna ägde ut moderaterna med hästlängder på affischerna, om det nu är dom partierna man ska jämföra. Ungdomsarbetslösheten är helt rätt fråga för S att lyfta. Och idag såg jag dessutom folkpartiets affischer med en leende rottingmajor och en Nyamko, som ser förfärlig ut på bilderna, trots att hon i verkligheten är regeringens vackraste minister. Nyamko ryter till om hur viktigt det är att kunna svenska och alla genomskådar det. Hon uppträder som regeringens Onkel Tom och får säkert fina klappar på huvudet av sina fp-kollegor. Kanske tror FP att ful är lika med trovärdig ungefär som att äcklig mat är nyttig. Stackars FP i så fall. På vägen hem från stationen ser jag SPI:s affischer och det är snäppet värre och på gränsen till lyteskomik. En man i valrossmustach ropar ut att han stöder SPI och följdfrågan som inte får något svar blir såklart: varför då?

Nä, årets affischer var nog inga höjdare (inte ens våra egna), men i övrigt njuter jag av lite skön negative campaining. Man ska hugga på motståndarna och stycka deras politik. Det är viktigt att väjarna får se de snygga parollerna och den fejkade statistiken rasa som korthus. Det ska inte vara så mycket respektfullhet i politiken; det ska vara hårda debatter och söndersmulning av argument.

Ibland hör man folk säga att det är tjafsigt och fel att kritisera andra partier och att man borde låta var och en prata för sig. Men gud bevare mig för det. Det skulle bli evighetslånga predikningar och svammel och struntprat. Nu tvingas vi alla att skärpa oss, eftersom vi vet att motståndarna vill hugga. Då blir det stringent och bra.

09 augusti 2010

En burka åt Björklund.

Nu får nog major Björklund kamma sig en gång för alla. Förutom årets rasistflört (FP flörtar varje valår med rasister: -02 - språktest, -06 - obligatorisk gyntest på somaliska flickor och nurå, burkaförbud)så kommer ett skolpolitiskt utspel som heter duga: "BRÅKIGA ELEVER SKA TVINGAS HA MAMMA ELLER PAPPA MED SIG I SKOLAN", ryter majoren och fortsätter med att man ska få förlorad arbetsförtjänst kompenserad av samhället när man sköter lärarnas jobb (arbetslinjen är liksom bara viktig ibland). Vore jag lärare i grundskolan, så skulle jag ge min minister en hemläxa som heter duga, för det västgötamajoren säger är att lärarna inte klarar av sitt jobb. Men jag är rädd för att lärarna snarare jublar och det grundar jag på egna dåliga erfarenheter från grundskolans värld. I grundskolan är det nämligen så att om man misslyckas med sitt uppdrag att leda barnen till kunskap, så är det antingen barnens eget fel (dom otacksamma jävlarna) eller deras föräldrars. Aldrig får vi skylla på dem som vi faktiskt skänkt 160 - 180 (gamla) högskolepoäng och sen anställt för att lösa uppgiften att lära ungarna läsa, skriva och räkna och inte heller får vi skylla på en regering som hellre sänker skatter för såna som dom själva och mig än ger skolorna en högre pedagogtäthet.
Nej, piska oss själva ska vi och ödmjukt fråga om det inte finns fler läxor som våra barn kan få, så att dom tröttnar på skolan riktigt jävla mycket. Lära sig att lyda är melodin, när den skenliberala rottingen sveper över skolsverige. Och jag tänker på min store kreative son som så effektivt botats från allt vad läslust och studiesug heter. Aldrig var han bra nog, alltid var det mer läxor och sövande mattetal att göra.

Sätt på den där jävla Björklund en burka, för hans blotta uppsyn är en skam för Sverige. Och tvinga hans morsa att sitta och skämmas i riksdagen. Eller ännu hellre: avsätt honom om en månad.

Om du reser til landet i norr

Våra ungar hade inte varit i något Norrland värt namnet, så vi åkte dit; Sara och jag och fem barn. For dit, som man säger i där uppe. Och Övik mötte upp med usel stadsplanering och ett dåligt museum. Det var långa avstånd och höjdskillnader som sved i benen under löpturerna. Men stugan vi hyrt var vacker, bortom mobiltäckning och avskild och gick man en halv kilometer genom skogen, så fanns det en undangömd strand, helt borta från allt. I älven hoppade havsöring och myggen kom på kvällskvisten och matchade grillkol och äcklig surströmming. Vi for på en båttur ut i skärgården och åkte linbana upp på det höga Skuleberget. Ungarna och jag gjorde bomben från kajen ute på Ulvön och vi spanade från lotsutkiken. På skulebergets östra sida fanns en gigantisk grotta och vi klättrade dit; vi lattegröna, i dåliga skor och shorts, och passerades av friuftsfolk i riktiga skor och vildmarksbyxor. Utanför Bjästa fanns det en stor lada av plåt som hette ågrenshuset. Där stod inte många bilar parkerade. Så kunde en roman börja. Bjästaskolan fanns på riktigt och folk hukade och stirrade inne på ICA. På tåget hem spelade jag Cornelis och Neil Young för sönerna och på Gävle-Dala järnväg kom jag i samspråk med en man som kunde banprofiler och berättade ångloksminnen från inlandsbanan.