28 januari 2010

Vem fan gillar burka och niqab?

Två kvinnor med niqab har jag sett i Rosengård, men det kanske finns fler. Det sägs vara hundra i hela Sverige, hur fan man nu kan veta det. Statsministern gillar det inte och en förvirrad centerpartist har motionerat i riksdagen om förbud. Kanske har alliansen nu hittat den grejen som sänker dressmanrasisterna. Men jag tror inte det. Det finns färre kvinnor med heltäckande slöjor än det finns vargar. Och det är ungefär ett lika stort problem. Men visst har dom rätt, Reinis och centerpartiklarna, burka/niqab är helt vidrigt och frågar du mig, så borde ingen ha det. Problemet är bara att ingen frågar mig eller alfonspappan från Täby och det är inte riktigt vår sak att bestämma vad folk ska ha på sig. För mig får man gå i stan klädd i en sopsäck eller endast iförd chanel nr 5, jag kunde svårligen bry mig mindre. Borgarna har verkligen blivit dom nya sossarna med sin tro att man kan förbjuda och kontrollera allt oönskat. Hur vore det att argumentera och övertyga istället?

Rödgrön ledning, men.

Vi rödgröna leder i mätningarna inför riksdagsvalet i höst. Vi gröna är dubbelt så stora som vänsterpartiet och härifrån Malmö kommer vi gröna att skicka Karin Svensson Smith eller Maria Ferm till riksdagen och det är utmärkt så. S är tio procentenheter svagare än deras klasaiska valnederlag 1976. Men det rödgröna samarbetet har hittils inte varit någon dans på rosor. De gemensamma utspelen har känts en smula krystade och lättviktiga och jag hoppas att den gemensamma budgetmotionen som snart kommer, väger tyngre. Det räcker inte längre att vi bestämt oss för att samarbeta, det måste finnas mer substans. Här hade Malmö kunnat vara det skyltfönster som visade vägen för samarbetet på riksnivå. Men så är det inte riktigt. Vi gröna har några tydliga framgångar att peka på, de största är nog att spårvagnarna kommer och att utsläppen från trafiken faktiskt minskar. Vår blotta närvaro påverkar och det är jag glad för. Men minst lika ofta struntar den äldre S-generationen i samarbetet. lika ofta sätter man sig i rum och gör upp saker med oppositionen eller tror att dom fortfarande har egen majoritet. Det skulle behövas en starkare grön kraft OCH ett generationsskifte i vårt stora samarbetsparti.
För så här kan vi inte ha det en period till.
Och, jo, Ilmar, det finns sionister i Malmö. Sionist är man när man tycker att Israel har rätt att existera. Men det kanske du inte tycker?

27 januari 2010

Det kan hända igen.

En dag när jag gick förbi synagogan nere vid Föreningsgatan, så såg jag några märkliga killar i kostymer, som gick liksom på vakt utanför. När jag kom närmre såg jag hörsnäckor och sladdar. Idag läser jag om hur judar i Malmö är rädda för att vistas ute och till och med flyttar härifrån. Det är fan inte klokt. Här, i mitt älskade Malmö. Och dra inte upp palestinakortet mot mig, för jag träffar palestinier varje dag och har full koll på det läget också. Idag är det alltså förintelsens minnesdag och det uppmärksammas stort på olika håll, bla på Malmö stadsbibliotek. Jag kämpade i det längsta och hävdade att antisionism var en sak och antisemitism något annnat. Men verkligheten visade att jag hade fel. Både här och där läser och hör jag saker om judar som grupp, som inte har ett skit med berättigad kritik mot Israels regering att göra. Och enskilda judar hotas alltså här i stan för saker som en regering i ett annat land gjort eller sägs ha gjort. Deras enda brott är att de fötts som judar. I Sveriges största tidning kan man skriva antisemitisk dynga på kultursidan (aftonbladet har ju en fin historia där), på ett sätt som man aldrig kunnat skriva om någon annan folkgrupp eller religion. Särskilt provocerande tycks det vara att judar försvarar sig. När palestinierna väljer att inte sluta fredsavtal, utan istället väljer Hamas och raketer, verkar några tro att Israel ska kröka rygg och ge upp. Och en samlad vänster kritiserar mellanösterns enda demokrati och säger nada om det politisk-religiösa förtrycket i Gaza. Fortfarande är judar i särklass. Därför måste vi uppmärksamma förintelsens minnesdag. Det kan hända igen.

26 januari 2010

The fame thing isn´t really real.

William ynkar sig och säger till Anna: "Hela världen vet vem du är, min mamma har problem med att komma ihåg mitt namn". Och Anna svarar att det bara är nonsens och att det där med berömmelse inte är på riktigt. Att vara en offentlig person, en berömdhet är inte mycket att sträva efter. Jag ser filmen om Carl-Ivar Nilsson, som blev Willy Strid med hela svenska folket och jag ser att det där med fyra miljoner tittare varje vecka inte gjorde honom lycklig. Att söp till sig en grav alkoholism , att han mörkade sin sexuella läggning och dog i en lägenhetsbrand. Fylla, förnedring och en allt för tidig död. En bekant som både var singel och högt uppsatt i politiken berättade för mig att han aldrig kunde veta om kvinnor han mötte ville ha honom eller hans politiska ansikte. Och även om det privata är politiskt, så vet du inget om vad som finns bakom den säkra fasaden. Du har inte en susning. På guldbaggegalan säger Noomi Rapace "tack, tack, tack" och inget mer. Först blir jag förvånad, sen tycker jag hon gör helt rätt. Hon är skådis och inte allas egendom. Det blev Anna och William till slut, ändå. När allt kom omkring älskade han männuiskan innanför fasaden och inte rollerna hon spelade. Carl-Ivar Nilssons son säger att hans pappa inte hade något gemensamt med den burduse Willy Strid. Och min kände bekant hittade kärleken han med. The fame thing isn´t really real.

25 januari 2010

Tar ett steg tillbaka.

Jag hade en gång ett förhållande där jag blev dumpad flera gånger, men tjatade mig tillbaks. För varje gång jag blev återtagen ökade avståndet och det hela blev till sist ett evigt letande efter tecken på nästa dumpning. Min dåvarande hade hela tiden krokar ute efter andra och jag gjorde mig patetisk gång på gång. Jag borde tagit smärtan omedelbart istället. En relation ska präglas av ömsesidighet och ingendera parten ska utnyttja den andra utan att ge lika mycket tillbaks. Och man ska inte klänga sig fast vid någon som inte vill ha en på riktigt. Den som en gång varit otrogen kommer att vara det igen, i alla fall i den relationen. Så är det.
Resultaten av medlemsomröstningen i de gröna i Malmö visar att jag inte ska klänga mig fast, utan ta ett steg tillbaka. Oavsett min självbild och mina önskningar, så är det så. Så samma dag som min mellanson sms-ar att han nu blivit medlem i grön ungdom, så bestämmer jag mig för att lämna styrelsen/AU för Malmös gröna vid årsmötet och att gå från en av de tre-fyra mest aktiva till en vanlig medlem, ehuru med ett stort politiskt uppdrag. Förslagsvis söker man nya AU-medlemmar bland dem som fått förtroendet att vara valbara kandidater till riksdag/region/kommunfullmäktige.
Livet går vidare.

24 januari 2010

Jag hade fattat samma beslut.

Kolla hur han ser ut. Inte som någon omdömesgill person som jag skulle vilja lämna mitt lilla barn till. Naturligtvis kan jag ha fel, kanske är det bara fördomar. Men det räcker. Om man ska jobba i förskolan, så måste man kunna samverka med olika sorters kollegor, möta föräldrar i allt från niqab till tajta shorts, från armanikostymer till urtvättade mjukisbyxor och man ha ha ett tillitsfullt förhållande till dom alla, så långt man förmår. Att jobba med barn är ingen rättighet, det är ett privilegium. Och att inte få förlängt vikariat är för övrigt inte heller "att få sparken".

23 januari 2010

Guds straff.

Det kan för all del finnas en gud och i så fall är det betydligt lättare att tro på Hen, än att tro på de jordiska uttolkarna. I USA tycker en del högerkristna att det såklart är guds straff att Haiti drabbas av så många olyckor och Livets ords närstånde förfärliga tidiningen Världen idag hänger . Man kan ju inte helt avfärda tanken liksom, för Det är också en välgrundad kristen övertygelse att det finns en andlig värld och att det finns konsekvenser för olika ageranden. Sen samlar man ändå in pengar till Haiti genom goda kristna organisationer. För gud hatar synden, men älskar syndaren, det vet vi. det är så klart lätt att bara avfärda relgiös extremisn och hänvisa till snälla svenska kyrkan eller så. Men Världen idag och Livets ord har tentakler in i politiken genom KD och i mediavärlden genom bland annat Göran Skytte och Siewert Öholm. Man försöker också slå mynt av Israels rättmätiga försvarskamp och flörtar vilt med islamofobin. Själv tror jag att de kristna har endel att förklara om gud och lidandet på jorden och tills dess ska man hålla religion och politik åtskilda. Förklaringen till Haitis taskiga läge står att finna, men det är det gamla vanliga om kolonialism och utsugning och korrupta politiska system. Sånt som Världen idags gud inte verkar ha problem med alls.

Nio.

Nu tar han på sig sportskorna för att kicka lite med sin nya guldiga fotboll. Det kommer inte att dröja länge innan någon storebror blir irriterad, så jag föreslår att dom ska gå ut istället. Men mellanbror spelar Nintendo DS och vill möjligen gå ut "senare". Jag minns en gång då jag och alla tre pojkarna gick ut och spelade fotboll på julafton. Inga andra människor var ute, vi fick ha hela Rörsjöparken ifred. Minstebror har blivit lång, men munnen är fortfarande liten och näsan en liten prick, precis som när han föddes. Han är mitt enda förmiddagsbarn, det är typiskt honom på nåt vis. Han är den mest hjälpsamme av mina barn. Förlåt, jag menar, han är den hjälpsamme av mina barn. "Här kommer kaffe åt min store fader", säger han när jag bett honom fylla på muggen. Han är bra.

22 januari 2010

Schlingman taktiserar ihjäl sig.

Allvarigt, den kvotering som jag tycker verkar mest meningslös är en eventuell könskvotering av bolagsstyrelser. Varför, liksom? Om jag startar ett företag så bestämmer jag väl rimligen själv vem som ska sitta i styrelsen och är vi flera som äger, så bestämmer vi det på stämman (eller i praktiken innan, såklart). Man behöver inte ha läst många rader i den feministiska litteraturen för att fatta anledningen till att 97 procent av börs-VD-arna är män. Det börjar liksom inte på Ericssons styrelsemöten eller på OMX-listan, det som händer där är bara en effekt av andra saker. Så om Schlingman menat allvar hade han föreslagit helt andra åtgärder. Börja i förskolan, börja med att dela föräldraförsäkringen mitt av, fortsätt i grundskolan och på gymnasiet och lyft fram normbrytande ungar och värdesätt varje individ för den den är och hjälp dom att riva unkna könsbarriärer. Hur bolagsstyrelser ser ut är däremot inte mitt problem. Men jag vet att Schlingman inte är på allvar, för då hade han gåtn det svåra vägen och lagt ner den enkla retoriken. I de gröna är vi snubblande nära att kunna skippa allt vad kvotering heter och här i Malmö toppar vi riksdagslistan dubbelt kvinnligt för andra valet i följd. Vi är inte riktigt där än, men vi kommer dit. Nerifrån och upp och inte tvärtom. Vi var det första partiet som varvade och vi blir det första som skippar det. Vi är på allvar till skillnad från en Schlingman som inte längre verkar stå för något annat än en kärlek till makten. För övrigt skiter jag i vilken sorts väska Mona Sahlin köper; tycker jag något är det tt det är coolt att hon vågar utmana janteloven.

Confessions of a dirt-floor.

Jag har fått höra att jag skryter och förhärligar mig själv. Så här kommer en confession big time. I mitt hem ser det nästan alltid förfärligt ut. Alla som någonsin besökt mitt hem, nickar nu intensivt framför sina skärmar (några av er kommer märkligt nog tillbaka då och då). Mitt hem är som före i ett heminredningsprogram. En trasig fotölj, Ivar med böcker i allt annat än alfabetisk ordning, småsaker och singelstrumpor på golvet, som plockas bort efterhand, men ändå har en tendens att återvända, ibland med ny avatar. Sydsvenskor och handlingar till tekniska nämnden lite här och där i soffan och i tapeten finns det en rejäl reva. Jag tror det är genetiskt, men min Sara säger att det bra är slarv.
Ingen har facit.
med jämna mellanrum tänker jag att jag ska förändra min livsstil och kanske byta ut den snart avlidna kyl/frysen och så, med det äger liksom aldrig rum. Lika flitig som jag är på att blogga, lika lat är jag när det gäller husligheter (utom att äta och dricka kaffe, för det är jag både snabb och effektiv med).
Kan det finnas ett samband?

21 januari 2010

Det går inte nu, det som gick på nittiotalet.

Vare sig det ena eller andra regeingsalternativet kommer att införa individuell föräldraförsäkring, det är den sorgliga sanningen. DN talar ändå om positiva trender och menar med det att 22,3 procent av föräldraledigheten tas ut av pappor. Det är i min värld snarare en ynkedom att pappor värderar sina barn så lågt. Men att det ändå är en annan attityd på många håll till oss pappor och vår föräldraledighet beror helt på pappamånaderna. Utan dom skulle väldigt få pappor ens känna till möjligheten att vara ledig med sina barn. När jag var föräldraledig med dottern var jag som ett ufo på barnavårdscentraler och öppna förskolor. Jag befann mig i ett toalt mammaland. Så såg det ut när familjerna fick välja själva, som det så vackert heter. Man valde liksom inte, utan saker bara rullade på som dom alltid hade gjort. Om politikens uppgift är att bara känna efter vad som rör sig i opinionen, så skulle vi såklart inte rört i frågan alls. Men på nittiotalet gick det som inte går nu. Det var före triangulering och överdriven omsorg om det lilla segmentet i mittfältet av politiken.

Fråga vad ni vill!

Ikväll kommer en riktig bloggpost, men tills dess får ni fråga vad ni vill. Om mina åsikter, om varför jag jobbar med ungar, om hur jag träffade Sara om gud finns om GAIS ska ta guld i år eller vad som helst.

Kom igen och ja, man får vara anonym!

20 januari 2010

Det finns ingen regional obalans.

Min hemstad växer och allra mest växer min hemstadsdel, centrum. Mina livsval är inte längre så unika, kanske. Ibland hör jag krav från lite olika håll att man borde planera regionalt, så att inte Malmö blir så stort, vilket man tror är på bekostnad av andra ställen. Men jag har verkligen ingen anledning att missunna någon att göra samma val som jag. Tvärtom blir jag lycklig varje gång jag ser andra föräldrar som faktiskt pallar omgivningens tryck och stannar i stan eller kommer hit. För här finns valen, här finns möjligheterna. Här skjuter vi inga vargar. Vi skjuter inte ens på alla lantisars bilar, trots att dom skitar ner vår luft (däremot fattar vi inte hur dom har hjärta att ge oss cancer och döda i trafiken). Om inflyttningen fortsätter, så kommer vi däremot att vilja förtäta vår stadsdel. Vi kommer att tycka att det inte är rimligt med fyrfiliga gator tvärs igenom stan, när det behövs lekplatser och nya hus. Kanske begränsar vi folks möjligheter att köra bil genom stan och alldeles säkert kommer vi att låta bilisterna betala för sig.
Om landsbygden vill locka människor, så får dom göra det på egna meriter och inte genom att hindra folk att bosätta sig i Malmö. Den enda regionala obalans som kan finnas är om folk inte får bo var dom vill. Och vill dom bo här så är dom så välkomna. 1806 nya centrumbor har inte fel.

19 januari 2010

Vi med behov av särskilt stöd.

Om ett barn anses ha behov av särskilt stöd, så ska ett åtgärdsprogram upprättas och eventuellt kan man ansöka om en resurs. Språket i pedagogsvängen är märkligt. På ren svenska betyder det jag nyss skrev att om en unge är konstaterat konstig/omormal, så ska man lämna en lista till sin chef, där man berättar vad man ska göra för att normalisera barnet i fråga. Och en "resurs", betyder i det här sammanhanget en extra anställd, inte sällan någon med obefintlig eller dålig utbildning. Jag avsky visioner, men om jag nu ska ha en sådan, så är det att allt sånt där särskilt stöd-snack försvinner ur stadsdelsnämnders och utbildningsförvaltningars vokabulär och ersätts av det som Kjell brukar prata om: att alla människor verkligen betyder alla människor. I det här hushållet finns en medlem om vilken man lite då och då sagt att han behöver diagnoser och särskilt stöd. Jag har alltid motsatt mig det. Han är en människa som andra, som jag, som sin mamma, som sina syskon och resten av världen. Min son är känslig och smart, full av humor och humör, värme och kärlek. I vår släkt är vi såna. Ingen skulle få för sig att välja oss till kassör i föreningen och mikrobiologi ligger inte för oss. Vi har styrkor och svagheter. Alla som vill kan få en diagnos och alla kan kallas saker. Två pojkar stämmer nu Vellinge kommun för att dom placerats i särskola utan anledning. Jag hoppas innerligt att dom vinner och jag hoppas att särskolor och åtgärdsprogram får vandra vidare i kretsloppet och blir till mull och aldrig mer höras av. Vi har behov av särskilt stöd, vi människor. Alla, inte bara några.

Tid.

Alla har så mycket att göra. Dom är visst på gränsen till utbrändhet hela bunten. Dom har så många svåra uppdrag och intressanta jobb, som tar sån tid eller så skriver dom uppsatser eller gör hemtentor. Ingen tid, liksom. Snart går dom i väggen. Jag kan låta loj och distanserad, men jag deltar inte i det där. Jag har massor med tid. Jag kan sitta här framför datorn och läsa bloggar eller ligga i sängen och läsa enkla och svåra böcker om vartannat och så sydsvenskan varje morgon, såklart. Ändå hinner jag med jobb, varannanhelgspendling och möten och inläsning.
Det är nåt här som jag inte begriper. Jag är ingen särskilt effektiv människa, jag är disträ och fastnar lätt i tankar. Men jag saknar inte tid. När ungarna är här och det är helg kan jag gå en halv dag i morgonrock och en mugg kaffe i ena näven och lyssna på P1 och ungarnas lek. Jag bryter inte samman. När jag är med Sara kan vi gå upp sent och sakta promenera in till stan via Östanfors och sen längs ån och ta en fika på Pumphuset och kolla i affärer och gå på bio. Jag är inte någon lycklig människa, för lycklig är inget man är bara sådär. Mina svarta stunder är avgrundsdjupa raviner, när ingenting är roligt, ingen minns mig och ingen syns i min närhet. När blodsockret är nere på noll och jag nåtts av besked som gjort mig besviken, så är jag ingen och livet är slut. Men i bakhuvudet vet jag att det går över. Livet är inte en enda underbar New york-resa och inte heller det jag just beskrivit. Livet är lite av allt. Jag blir inte klok på dom där som inte har tid. Som har så mycket hängande över sig. Som inte blir färdiga. Vilka uppgifter är det dom har som jag saknar, vad är det som ställer mig utanför?

18 januari 2010

Facebokpartiet drömmer om riksdagen.

Det är så innerligt lätt att göra sig rolig över ett parti som har 3d-skrivare till alla på sitt program och för ut rätten att vara ifred som det viktigaste här på jorden, eller i alla fall det man brinner för. Men facebook-partiet, eller vad om nu heter, får såklart upp en och annan ung man från soffan och möjligen bidrog dom till att SD inte kom in i europaparlamentet i somras. Det är väl alltid något. Men när den unge mannen tagit sig upp ur politiksoffan förstår han säkert snart att det finns viktigare saker att engagera sig för. För även om integritet är viktigt, så handlar det mesta med piratpartiet i praktiken om att unga grabbar vill ha gratis spel och film. Och det håller liksom inte.

Besöksrekord.

Skriv om rasism eller piratpartiet och bloggen slår rekord. Dom där som snackar så mycket om att dom representerar verkligheten, förefaller leva en stor del av sina liv på nätet. Så det blev rekord igår. Aldrig förr har så många öppnat min blogg och jag hoppas att dom fick ut någon av det. Det kan ju låta hårt när man skriver att sverigedemokrater är obildade, men det är rimligen dagens sanning. Undersökningar visar att rasister läser mindre än andra och att sverigedemokrater i gemen är sämre utbildning än exempelvis gröna. Det är svårt att komma fram till annat än att all vetenskap visar att nytt blod in i en genpool förbättrar stammens chans att överleva och utvecklas. Det gäller för vargar och människor på samma sätt. Grundläggande genetik talar alltså mot Sverigedemokraternas politik, om det nu inte hade räckt med vanlig medmänsklighet. På ett mänskligt plan kan jag förstå att man vill lägga skulden för egna tillkortakommanden någon annanstans än hos sig själv och det är kanske ingen tillfällighet att så många sverigedemokrater och andra rasister jag mött dricker för mycket och har andra problem med sig själva.
Besöksrekord, alltså. De i mitt eget tycke bästa bloggposterna blir däremot nästan inte alls noterade på bloggbörsen. Men det får vara en eller tiotusen som läser; jag skriver om det som faller mig in. en intressant sak är att påfallande många hittar hit genom att googla på mitt namn eller bloggens titel. Det är märkligt. Nån som fattar?

17 januari 2010

Dressmanrasisterna är inget större hot.

Vad är det för fel på sverigedemokrater och liknande människor egentligen?
Jag kollade debatten mellan Anders Åkesson och Björn Söder på svt och nu läser jag om en småländsk sverigedemokrat som på allvar tycker att islam är värre än nazismen. Jag grunnar, men får fan inga vettiga svar, annat än att vi nog lever på olika planeter. Jag som bor där jag bor och jobbar där jag jobbar borde rimligtvis se muslimernas maktövertagande väldigt tydligt, särskilt som jag faktiskt har viss koll på politik och religion. Men jag ser helt andra saker. Det är klart att jag blir trött när till och med barn åberopar islam för att motivera slöjor och varför pojkar inte får ha örhängen eller varför inte kvinnor ska få gifta sig med varandra, men det mesta av den reaktionära dyngan kunde ju lika gärna vara kristen eller sverigedemokratisk. I debatten mot Anders Åkesson såg Björn Söder stel och konstig ut. Som en skinhead som fått order om att köpa en kostym på dressman för att försöka se ut som verklighetens folk. Även den här Thoralf ser lite märklig ut, tycker jag. Och andra sverigedemokrater jag träffat har i många fall sett störda elelr alkoholiserade ut och deras kvinnosyn hade passat i vilken källarmoské som helst. Tyvärrr finns det tillräckligt många obildade losers för att föra in SD i riksdagen, Sverige består i hög grad av byar och bruksorter som, så att säga, ligger vid sidan av stora vägen. Många lyssnar på banjomusik och Eddie Meduza och drömmer om att bli professionella tatuerare, om inte bruket öppnar igen. Men dom flesta av oss bor varken där eller på Rosengård. Dom flesta har perspektiv på både det ena och andra. Så lika lite som fundamentalistiska religiösa kommer att ta över, lika lite kommer dressmanrasisterna att göra det. Chilla.

De grönas chans.

Det talas om Maria W hela tiden och det är bra. Hennes kommunikativa geni gör att dom som vill tala om oss gröna som miljötalibaner bara känns trötta och gamla. I det rödgröna samarbete vi ingår i överglänser hon en defensiv Mona och en Ohly utan idéer, utan vidare diskussion. Den enda som skulle kunna matcha Maria hade varit en Schyman i god form, men Fi dödades av media och motståndare i god tid före förra valet. Marias framgång ger oss gröna chansen att ta klivet in i maktens finrum även på riksnivå. Men allt är inte Maria, utan det är en utveckling som lett dit. Och den chans vi har måste vårdas och skyddas mot inre och yttre hot. Och de grönas framgång och nya trovärdighet är inte bara signerad Wetterstrand; det finns fler personer som bör lyftas fram. En person är Peter Eriksson, som visat det politiska sverige att de gröna kan samarbeta med andra. Peter samlade en koalition i Kalix som i valet 1998 besegrade S, som dittills styrt Kalix sedan tiotalet. Peter fick trovärdighet i en bygd där de traditionella gröna väljargrupperna nästan inte existerar. Alla politiska analytiker hade förmodligen betecknat det som omöjligt. Men Peter verkar ha lyssnat mer på henry Ford än på statsvetare. Henry Ford som på frågan om han gjorde marknadsundersökningar svarade: "Nej, då hade folk önskat sig en snabbare häst". Men Ford skapade T-forden eftersom han tyckte att det var en bra idé. Vi måste tro att våra idéer funkar och inte stirra oss blinda på målgruppernas önskemål. En annan grönis som kan det här med samarbete är Claes Roxbergh, snart bortglömd, eftersom minnet är kort i politiken. Det är Claes förtjänst att vi gröna oavbrutet sedan 1988 sitter i amjoritet i Göteborg och Claes blev också vår första utskottsordförande i riksdagen 2002, i trafikutskottet. claes ser ut som en högre tjänsteman i näringslivet, fjärran från Haga och Möllevången. Han öppnade dörrar som ingen annan. Claes har levererat. Glädje och visioner som Maria står för, samarbete och envishet som Peter och Claes lärt oss. Så funkar de gröna och så kan vi ta chansen. Sen måste vi ha beredskap inför de yttre hoten som kommer. De andra partierna kommer inte frivilligt att ge bort mandat och inflytande till oss. Man kommer att försöka kalla oss liberaler (S och V) eller socialister (alliansen)och peka på att våra företrädare lever en bekväm medelklasstillvaro i de stora städernas kulturella hjärtan. Då vill det till att vi kan visa en mångfald, att våra representanter inte svarar mot schablonbildeerna. Att vi inte babblar om räntefria samhällen och veganism, att vi omfamnar människor som gillar idrott och dansbandsmusik. Att den som faktiskt tycker att man måste ha bil förstår och inte bara skräms av vår politik. Det är ett svårt jobb. Men vi gröna ska ta chansen och då måste vi vara den mångfald vi talar så varmt om.

16 januari 2010

I morgon är en lång tid.

Och Elvis Presley sjunger stillsamt den låt som nästan alla svenska män med gitarr någon gång testat att plinka lite treackordsaktigt. Men det var Dylan som skrev den, Dylan som alltid gått sin egen väg, utan att tänka på kostnaderna. Presley hamnade i händerna på den förfärlige Tom Parker och gjorde värdelösa filmer och kassa shower i vita pyjamasar, men Robert Zimmerman kunde ingen tygla. Han avsvor sig sin minnesota-judiska bakgrund och bosatte sig i Village och sjöng på caféer och skrev låtar och älskade och svek efter behag. Han blev kristen och han stödde Israel, när resten av världen avskydde dem och han vägrade ha alla svar. Svaren blåser i vinden, skrev Dylan: tänk själv, för fan. Jag såg Dylan första gången i en tråkig islada i södra Stockholm. Globen var inte ens byggd då. Jag tände min tändare och höll upp den mot Hovets tak och Dylan sjöng alla låtar från saved och Slow train coming och så lite greatest hits, så där. Alla proggare, med Totta och Affe i spetsen, var där och avskydde honom. Bara det var värt biljettpengarna. Själv hade jag på morgonen liftat från Gävle, där jag jobbade med att lägga rör inne på I14-området. I Märsta tog jag pendeltåget och det var redan eftermiddag när jag var framme i Stockholm. Texten i sången om att morgondagen är en lång tid talar till alla oss som vet vad längtan är och som lever med den och gjort den till en del av oss själva. Om hon bara väntar, så står jag ut. men man kan ju inte veta, bara vara så där halvt om halvt säker.
Man kan undra om Dylan och Elvis nånsin fick den trygghet dom längtar efter i sången. Ingen vet, antagligen inte. Det är få förunnat.

Det är upp till dig.

Den nya alkohollagen innebär en liberalisering av alkoholpolitiken. När fler får möjlighet att servera alkohol kommer det att serveras mer alkohol och det kommer att leda till ett ökat missbruk och fler våldsbrott...
Ja, nu är jag sådär tvärsäker igen. Nu tror jag igen att allt skulle bli bättre om alla gjorde som jag, dvs avstod helt från alkohol. Men måttlighetsdrick ni om ni vill. Ta en öl till kaffet på konditori Hollandia och ett glas rött till sushin, egentligen bryr jag mig väl inte så mycket. Jag kommer däremot aldrig mer att dränka min sorg eller min glädje. Vad jag förstår så drar många en skarp gräns mellan måttlighetsbruk och alkoholism. Vi ska hjälpa dom med problem, men låt oss dricka ifred, säger man. Det är kanske inte så klokt. Ytterst få av oss som känner att vi måste avstå helt från alkohol åkte dit på en gång och om det bara vore alkisar som betedde sig illa efter att ha druckit alkohol, så vore det knappast ett samhällsproblem; då skulle inte 80 procent av alla våldsbrott vara alkoholrelaterade. Sanningen är nog tyvärr att det är helt vanliga snubbar på fyllan som slår kvinoor, barn och sen får spö av en lika packad polare. Det kan vara han i den snygga kostymen eller han i den sexiga handyman-outfiten. Det kan vara vem som helst som dricker alkohol. Däremot kan det nära nog aldrig vara en präktig IOGT-are som jag. Det är upp till dig vem du föredrar att vara.

14 januari 2010

Perspektiv, jao.

Jag har gått och mått trist i två-tre dagar, det går liksom inte att förneka. Jag är känslosam och tar åt mig i onödan och i nödan, så är det bara. Men sen hör jag inslaget i radions studio ett om barnhemsbarnen och ser på aktuellt och hör Morgans berättelse. Jag har det bra. Jag får inte allt jag önskar, men jag har det bra. Ikväll har jag haft vardagsliv med småsönerna, som inte är så små längre; minstebror fyller nio nästa lördag. Det är såna här vardagskvällar med läxor och köttgryta som jag längtar efter och vill ha mer av. Helger och lov har vi, men vardagen är inte så ofta vår, så vi får ta vara på den tid vi har. Man går en balansgång mellan man ska vara glad för det man har och önskan om mer. Allltid så. Däremot funderar jag en smula på om nivån på min aktivitet i de grönas interna arbete. Kanske ska resultatet av vale till listorna tolkas så att jag borde ta ett steg tillbaka. Vi får se. Nu ska jag avsluta denna vardagskväll med telefon och bok.

13 januari 2010

I´m not mother-bloody-Teresa, you know.

Chefen tycker att det är konstigt att ni som är så mycket för miljön och så glömmer att släcka lamporna på avdelningen. Och nedan försöker en kommentator sätta dit mig för att jag FLYGER ibland. Det är någon man som grön får vänja sig vid; man bevakas som en hök av folk som vill visa på inkonsekvenser i ens livsstil. Men gör det då. Jag är inte moder jävla Teresa och jag kan nog må bra av att bli ifrågasatt. Däremot så är det meningslöst av den som inte någonsin kan tänka sig att rösta på mig att åberopa min politiska ståndpunkt. Jag är skyldig partiet och våra väljare svar, men inga andra. Och jag tror att en fundamentalism, oavsett om den uppträder i grön eller annan skepnad, inte är bra och jag tror inte gott om mig om jag skulle tvinga mig själv att vara bäst i klassen i alla ämnen.

12 januari 2010

Rädda SAAB-människor får inte kyssa nån vacker framtid.

Nu läser jag en spalt i en gratistidning om det där med barn och städer igen. Jag har förstått att verklighetens folk resonerar som så att det är ställen som Bunkeflostrand och Klagshamn man ska bo i om man alls ska bo i Malmö med barn.
För centrala stan är ju så fel och smutsig (och så är det ju fullt med BLATTAR, men det säger man inte högt). Folk får såklart bo var dom vill och jag vill bo här med mina ungar. Skillnaden mellan mitt val och andras kan förstås vara att mitt val inte inkräktar på Bunkeflomänniskors eller lantisars val, medan deras val kräktar in på mitt. Min barrio ska inte bara tjäna som uppehållsrum och fritidsgård och villamattefolket, deras val innebär dessutom att mina barn ska andas in avgaser från veckohandlande och arbetspendlande småhusmänniskor. jo, jag vet att jag skrivit deet förut. Men det är lika sant som alltid. Hur vore det om man vågade utmana sina bilder av sanningen? Vad är det som är så fantastiskt med att låta sina barn växa upp bland köksöar och dubbelgarage? Vad är det som gör att man för den saken vill trampa på min och mina barns frihet?
Sen vill dom rädda SAAB, förstår jag. Helst ska väl folk som jag vara med och subventionera deras osäljbara turbospeedade familjebil. Men, no way. Rädda SAAB-människor är inte framtiden, utan mer om ett eko from the past. Ett eko av villamattor och nollnolltal. Partiklar och gaturum. Inget kul alls och inte det ringste hållbart.
Jag tro på ett fritt samhälle för fria människor. Jag tror på näringsliv och mobilitet. Jag tror på hållbara transportsystem och den täta staden. Och jag kommer att säga det igen.

11 januari 2010

När karusellerna tystnat.

Jag älskar att vara på summer resorts på vintern och gå förbi öde nöjesfält och folktomma parker och spana ner mot breda öde stränder, där ingen kommer att bada på ett halvår. Det finns en sentimentalitet på såna platser som tilltalar mig. Och man känner liksom doften av popcorn och varmkorv och ser för sig köerna till glasskiosker och berg- och dalbanor, trots att allting är stilla och tyst. Jag kan gå där och huttra, medan vinden blåser och tänka på nu och då och sen.
Sara och jag drog ut till Coney island med subwayen. Det tog tid, man ska tvärs igenom Brooklyn, genom fula villakvarter och förbi smutsiga tegelväggar, innan man kan känna havsbrisen fylla ens lungor. Men sen är man framme och kommer av tåget och nerför trapporna till Brighton beach, som det faktiskt heter på riktigt. En nyrenoverad boardwalk och skyltar på engelska och ryska guidar en vidare bort mot nöjesfältet. Det enda som var öppet var en korvbar och det var månader till nästa mästerskap i hot dog-ätning, månader till grönska. Men ljuset fanns där och gråtrutar, som fick promenera ifred i vattenbrynet.

10 januari 2010

Det är centern som är inavlad, inte vargstammen.

När en newsjunkie som jag är utomlands en vecka, så hinner det hända saker som med tiden hinner ifatt en. Hans Gren får sparken från MFF och miljöministern beordrar vargslakt, med inaveln som påstått argument, men det där tror jag inte så mycket på. Jag vet vilka han representerar och om det ska talas om inavel, så är väl centern ett lysande exempel på det. Det hjälper inte att Carlgren lever i Stockholmsområdet med sin man, hans mandat vilar på korkade bonnjävlar som är rädda för varg (men älskar konstgödsel och bilar, för att anknyta till andra frågor han profilerat sig i). Det fanns en tid då centern hade något att säga oss, men det är längesen. Det är inte så konstigt att smarta människor flyr från en reaktionär landsbygd, där gnälliga bönder och skjutgalna jägare bestämmer dagordningen. Det som är konstigt är att deras agenda blir regeringspolitik. Och igår slet sig några vargar från Skånes djurpark och hela flocken bestraffades därför kollektivt med arkebusering. Det är härliga tider för inavlade jägare och centerpartister, men dåliga tider för mänskliga och djuriska värden. It´s time for change.

09 januari 2010

Brorsorna utkörda från moderna.

Mellanbror, minstebror och en polare såg att det var fri entre till Malmös fina moderna musei-filial och gick alltså in. Dom kom bara några meter in, innan en vakt kom och körde ut dom. Detta trots att Moderna på sin fina hemsida verkar vända sig till "familjer", som det så vackert uttrycks. Nu tillhör ju alla närvarande barnen PK-mittistan-sammanhang som mycket väl kan tänka sig att gå på moderna med ungarna, men hur kunde vakten veta det? Tänk om ungarna hade ett i allra högsta grad eget konstintresse, men ignoranta föräldrar som bara gillade motorsport och pinsamma danstävlingar på TV?
Nu är ju moderna en statlig institution, som Malmö inte har makt över och i staten är det alliansen som styr och ínte vi gröna. Alliansens kulturpolitik handlar kanske inte om att barn ska ha egen tillgång till kulturen, utan om "familjer" och annat yadayada. Kanske ska vi i Malmö låta staten veta att vi har en annan syn på dom sakerna. Modernas etablering är ju inte direkt gratis för oss, om man så säger.

07 januari 2010

Kärlek i den sterila zonen.

Tre gånger fick vi visa passet innan vi kunde sätta oss tillrätta i flygplansstolarna på flygplatsen med det svulstiga namnet Newark Liberty International Airport. Tre gånger. Homeland security hade nog en ganska hög puls, får man tro. Och det kändes liksom som att man försökte skydda sig mot sånt som ingen kan skydda sig mot. För täpper man till en lucka, så verkar en ny öppna sig. "Nu går vi in i den sterila zonen", skrattade vi och pratade om att där inte blev några barn gjorda och så. Vi kom in på att jag ska sterilisera mig den dagen jag med säkerhet vet att jag inte ska ha fler barn. att lämna till sin kvinna att med inlägg eller hormoner förhindra oönskade graviditeter är inte moraliskt försvarbart den dagen man satt punkt. Enligt alla borden, så borde det vara redan nu, men jag kan inte säga det till hundra procent, för OM allt löser sig, Om...ja, då vill jag ha möjligheten. Så ingen sterlilisering, alltså; inga säkra gränser här än. Dagen innan hade hela terminalen utrymts och nu vet vi varför. En sista avskedskyss som sträckte sig ända in i den tänkta steriliteten och som överskred uniformsbevakade spärrzoner. Ytterst lite här i världen är helt säkert och inte ens trippla passkontroller rår på kärleken. Ingen kan förutse allt och den spänningen och osäkerheten kan aldrig steriliseras.

Sen kom vi hem igen.

Så, nu är vi hemma igen. Var och en hos sig, vilket i sig är en sorg. En smula jetlaggade efter ett halvt dygn på resande fot och tidsomställningar och skit. Men det är värt allt det där, för att få stå där på Broadway och se dom gula taxibilarna dra förbi i svärmar och för att få äta indiskt i Queens och för att få stå ombord på Staten Island ferry på kvällen och se alla ljus och statyn där på sin lilla ö. Gå genom central park i snö och fika mysigt och proggigt i Village. Gå på comedy club och äta på en diner i Brooklyn. Så där kan man hålla på. New York är världens huvudstad, städernas stad. Finns det inte där, så finns det inte. Och solen sken i gågateområdet utanför Macy´s, men vi samlade ihop oss och sakerna och begav oss. portieren på Hotel pennsylvania hade hittat min telefeon och åpresenterna var inköpta och klara. Vi gjorde allt vi skulle och lite till, sen åkte vi hem med ett stort flygplan som startade från Newark Liberty.