30 december 2009

Mammas fjärrkontroll (2)

Jag fick en kommentar efter det här inlägget, som jag lyfter upp hit och svarar på.

Så här skriver anonym:

och du, släpper du henne?

jag är själv frånskild och får hålla mig hårt i skinnet för att inte bete mig som mamman du beskriver. Själv upplever jag att jag har en anledning att ha barnen i tankarna även när han tar hand om dem. Han har inte visat sig vara så värst duktig på självständigt pappaskap nämligen. Kan ditt ex tänka samma? Du verkar tycka att problemet ligger enbart hos henne nämligen, och låter som om du är långt ifrån att släppa det faktum att ni fungerar olika av någon anledning.

Hoppas det löser sig!


Det är självklart att exet ser en anledning till att bete sig som hon gör, men det har nog inget med mitt mina föräldratalanger att göra. Och när allting är my way or the highway i hennes värld, så beskrivs jag som en usel förälder och ett hot. Det finns ju inga facit om vad ett gott föräldraskap innebär. Men eftersom jag arbetar med barn har jag haft anledning att förhålla mig till olika föräldraskapsmodeller och välja min kombi. Och man hamnar lätt där man hamnar om mamman får sätta agendan genom att ta ut större delen av föräldraledigheten och skapa dom roller som ska komma att gälla åtminstone i 20 år. Allt det där vände jag mig mot redan från början i förhållandet, något som exet i sin PK-iver backade upp på ett ytligt plan.

Liberal eller socialist?

På väg hem från jobbet går jag förbi de nya bokalerna, där folk på Rosengård kan bo och driva verksamheter. I det kommunala bostadsbolagets hus.
Är det rött eller blått, tro?
När jag hemma igen kollar på klippet med mig från 1994, så slås jag ändå av att jag faktiskt markerar vad som är speciellt med de gröna och hur bra det står sig. Visst säger jag tokigheter om EU och så, men samtidigt reser jag viktiga frågor om det är ett självändamål att Malmö växer, samtidigt som jag snackar om Malmö som en "internationell" stad (mångkulturbegreppet var väl inte uppfunnet då). Kampen mot rasismen var viktig nu som då och trots SD, så tror jag att rasismen snarare minskat än ökat. Det där med att inte definiera sig som vare sig socialist eller liberal utmanar. Men världen är varken liberal eller socialistisk och människor känner inte igen sig i såna snäva mallar. Man kan ju till exempel undra varför det är förenligt med socialism att gilla tjuvåkning på bussarna eller att kasta sten mot poliser, för att inte tala om stödet till islamister i Gaza. Och är det liberalt att tycka att "familjen" ska bestämma fördelningen av mina ihopjobbade föräldraledighet, som Nyamko Sabuni påstod häromdan eller att kameror bevakar oss everywhere och att myndigheter har möjligheter att öppna individens e-post?
Nä, tror inte det.
Det är bra att läsa tänkare som Mill och Marx, men det är korkat att tro att deras ord, formulerade för väldigt länge sedan, kan vara ledstjärnor nu.
Nästan lika kasst som att förlita sig på så kallade heliga skrifter.
När jag skälls för liberal för att jag tycker att polisen inte var ensam skyldig vid COP 15-händelserna eller när jag kallas socialist för att jag gillar individuell föräldraförsäkring och öppnare gränser, så ler jag. Ni kan kalla mig vad ni vill, men jag är grön och del av en växande framtidsrörelse. Nu som i klippet från 1994, nu precis som när jag gick på mitt första medlemsmöte i en sunkig lokal på Davidshallsgatan för länge sen.

29 december 2009

Det var kanske alles.

Det är väl nu man ska skriva årskrönikor eller rent av decenniekrönikor, men orka.
Det blir telegramstil, liksom.
Decenniet: minstebrors födelse och som det ser ut end of story avseende barnaavlande. Avhopp och comeback i politiken, separation och återfunnen eller rättare sagt funnen kärlek. Och en väl så komplicerad separation från alkoholen. War on terror och förenklingar och väderkvarnskamp.
Året: Resor, kärlek, exbråk och verklighetens folk, the return of högerpopulismens allra fulaste tryne som dock förefaller bita KD-hycklarna i deras egen röv. Maria upp och Mona ner, eller ska vi säga...bort?...och gnissel i samarbetet här i Malmö.

Det var kanske alles.

Konkurrens och kapacitet.

Det är inte en gång eller då och då. Det är varenda jävla gång jag ska utnyttja SJ:s service. Försening. Och det är fallande ledningar, det är elfel och det är en motor som är trasig. Och jag kan inte precis ta en annan järnväg eller en annan operatör, för det finns bara en bana och det finns ett monopol på järnvägstrafik, något som mina partivänner tom vill behålla, vad jag förstår.
Jag är trött på att alltid behöva oroa mig för byten och ankomsttider; jag vill ha en systemförändring. Först och främst vill jag ha konkurrens på spåren. Sen vill jag ha högre kapacitet. Inte det ena, utan både och. Kapacitet hjälper inte om det är ett monopolförestag som väljer service och priser efter behag. Konkurrens hjälper inte om det inte finns spår nog. Men det är en dröm att bedja om. Nuvarande regering gillar konkurrens, men lägger pengarna på nya vägar. Nästa regering gillar nog spår, men låter monopolet vara kvar. Det är dags för de gröna att kräva.

28 december 2009

En gammal vhs.

Sonen rotar fram en gammal vhs. Jag står i ful typ blommig skjorta och maler på och flackar en smula med blicken. Mitt snack börjar: "Jag heter Anders Törnblad och är trettio år. Jag är förstanamn på Miljöpartiets lista i kommunalvalet...". Sen fortsätter jag prata om stadens gröna lungor, om att jag ska resa till Israel och studera fredsprocessen och att vi borde bygga spårvägar i Malmö. Min hy är alldeles slät och jag ser lycklig, allvarlig och naiv ut. Men skjortan är som sagt skitful och i bakgrunden brummar dieselbussar och en en gardin fladdrar och det var i början av juni, vill jag minnas. 1994. Jag är glad att det är längesen. 1994 hade jag redan suttit i två år i partistyrelsen, jag var ett namn i partiet och något av en lokal kändis. Men jag var ju ett barn, kan jag tycka nu. Tvärsäker och besservissrig. Det filmen inte visar är att jag mitt i allt detta var rätt så ensam och tom inombords Livet var verkligen inte så kul som det såg ut. The fame thing isn´t really real och nu är jag lyckligtvis bortglömd av dom flesta. Mina skjortor är snyggare och jag öppnar mig och lämnar ut mig mer än någonsin. Ibland blir det fel och ibland gör jag människor ledsna. Då är det bara att backa och göra nytt och rätt. Nu hör jag sonen i dörren. Han har köpt choklad och jag pratar med Sara på msn. Saknaden bränner som en eld, men på onsdag är hon här och vi reser till New York för nyårsfirande där det är som allra störst och coolast.

Livet är ingen saga

"Nu sitter vi här, hela stjärnfamiljen", säger jag men det är bara jag och remotely Sara som alls vet vad en stjärnfamilj kan sägas vara. Och ingen verkar bry sig nämvärt heller, när jag försöker förklara. Ungarna har aldrig hört talas om familjepolitik eller verklighetens folk och behöver liksom inte något godkännande av de så skenbart lyckliga människorna i mamma-pappa-barnparadiset.
Det viktigaste är att man är med dom man vill vara och gör det man vill göra. jul som midsommar som vilken jävla tisdag som helst. Konstellationerna kan se olika ut ut. Men ett barn i samlingen tycker inte att det är riktig jul, eftersom en sån borde innehålla mer prylar och fler vuxna. Själv kräver jag brunkål och får det ur en plastkorv som jag själv klipper upp. Sara dricker vin till julmaten och jag alkoholfri öl. Och hon tycker att Tomten är far till alla barnen är en bra film och jag tycker att den är jävligt löjlig. Så bryts våra tankar och idéer och det är sagolikt snöigt, så som mina barndoms jular inte alls var särskilt ofta.
På tåget hem fräser jag åt en småländsk tant som kallar mellanbror för "flickan" och påpekar att könstillhörigheten inte sitter i hårlängden.
I Malmö är det ingen snö alls när vi släpar väskor genom natten. Torrt och ohalt. Livet är ju ingen saga heller, direkt.

22 december 2009

Aldrig mer Aftonbladet.

Aftonbladet gör det igen och jag har köpt den tidningen för sista gången, lita på det. Ni kanske minns att en obehaglig journalist som heter Donald Boström påstod eller antydde att israeliska armén dödade palestinier för att sälja deras organ på en internationell marknad. Lika korkat som traditionellt antisemitiskt.
Men eftersom aftonbladet kallade smörjan för kulturartikel, behövde man inte backa upp skiten för fem öre. Alla som kan sin historia vet ju hur rykten om judar som rövade bort barn spridits, ja, dessa kristi mördare är ju kapabla till vad som helst, förleds man att tro.
Att en obehaglig patolog har stulit hud och hornhinnor från israeliska, palestinska och lik av andra nationaliteter är illa nog, men det innebär inte att Israel erkänner organstölder och Boström är samma nyttiga idiot åt nassar och hamas som innan. Palestinas folk bode inte bara störta sin islamistiska regim, dom borde också bekymra sig om vad deras vänner kan ställa till med. För den som idag sprider obehagliga rykten om judar kan i morgon göra samma sak mot araber.

Jag, den där tråkmånsen.

Det är ändå sällan jag går in i den sortens diskussioner. För jag borde såklart fatta hur himla roligt det kan vara att skoja om brännvin och fylla och om hur sprit inte gör en lycklig, men fan inte mjölk heller och så. Men här som på andra ställen måste jag ibland ändå vara tråkmånsen. När tusentals vuxna människor glorifierar alkoholen, så säger jag emot. Om man propagerar för användning av alkohol, då kommer jag att påminna om hur den farligaste drogen av alla funkar. För alla tycker dom ju att knark är farligt och att Christiania ska stängas, eftersom det säljs knark där, men ingen funderar på att stänga Värnhemstorget och andra platser där det säljs alkohol. Och ändå skadar alkoholen så otroligt många fler än någonsin knarket. Nu är inte lösningen att tillåta knark eller totalförbjuda alkohol, det handlar snarare om att vara normkritisk och förespråka att människor möter livets makter vapenlös, för att tala med Karin Boye. Och koppla av med ett järn, det ska man ju få göra, det får vi inte missunna någon, sägs det. Och vinprovningar och sånt fint. Men jag säger: fan heller. Var den du är, den du vill vara utan kemiska tillsatser. Sluta förneka eller förringa. Var hellre tråkig.

21 december 2009

Sonens facebookgrupp.

Min äldste son har tillsammans med en vän skapat en facebook-grupp till stöd för Tiger Woods. Let´s forgive the poor man, skriver sonen. "Ska du gå med", frågade sonen. Nej, jag skulle nog inte det. Jag gillar inte alls otrohet, som jag skrivit om tidigare. Men nu vetefan. Elin Nordegren, dotter till utrikeskorrespondenten och den fd ministern, har fått hela mediasverige att gråta i takt och fått hederliga trogna Svenssons att vad det jag sa-tänka om den där...svarte mannen. Och nu toppar Elin saken med att kräva ensam vårdnad om barnen och att Tiger bara ska får träffa barnen under bevakning. Förutom alla pengar hon tycker sig ha rätt att snika till sig efter att ha varit lyxhustru i några år. Men skitsamma med stålarna. Ungarna, då. När man fått sitt hjärta krossat är det lätt att vilja hämnas, men det är korkat att försöka sig på det. Hämnd är lika jävligt som systematisk otrohet. Och Elin är inte den enda förälder som inte kan skilja på sina önskemål och barnens behov, jag har en alldeles i min närhet, om man säger så. Det är så fult och fel att använda barnen för att bota sin egen ångest och sina egna sorger. Så sorgligt och så destruktivt. Det gör ingen lycklig. Barnen som slagträ och hela det moralpaniska Sverige klappar händerna. Det är en ynkedom. Jag går nog fan med i den där facebook-gruppen.

20 december 2009

Vit

My god, det tog emot att springa idag. Som om traumat från COP 15 smugit sig över sundet och in i min kropp. Det hjälpte inte med sånt här, sånt här och sånt här i öronen, det var lika segt ändå. Parkenas stad låg vykortsvacker i svart och vitt, vitt och jag undrar om New York möter oss i samma vackra beklädnad på nyårsafton. Att dalajulen blir vit räknar jag liksom bara med.
På eftermiddagen sågs vi nere på Bergsgatan, gräddan av oss malmögröna och drack glögg och åt pepparkakor, samtidigt som vi tar oss vidare från COP och firar nya rekordsiffror i opinonsmätningarna. Danmarks regering och det svenska ordförandeskapet har misskött sitt uppdrag, men livet går vidare och vi gröna tänker globalt och agerar lokalt, det är underifrån som framtiden byggs. Och den byggs inte sen eller någon annanstans, utan här och nu. På väg hem ser jag hur bilister envisas med att köra, trots vädret och jag begrundar den envishet med vilken många håller fast vid dåliga vanor.

19 december 2009

Ta avstånd från våldet.

Jag har gått i fler demonstrationståg än jag kan minnas. Min allra första var på femårsdagen av kuppen i Chile. Ja, precis. 11/9 1978. Trots hundratals demos (som man äger nowadays) har jag aldrig ens varit i närheten av att vara rädd för vare sig poliser eller med- och motdemonstranter. Säpomännen var lite komiska i sina rockar, man kände alltid igen dom. Inte förrän på senare år har jag varit rädd. Nu håller jag mig i princip borta helt, utom från klimax, för det är så charmigt och fullt med humor. Vänstern på sjuttio- och åttiotalet skulle inte drömma om att söka fysisk strid med poliser eller motståndare, revolutionen skulle vara systematiskt organiserad och i varje polisuniform fanns en människa, en arbetare. Bokstavsvänstern var rätt knasig och naiv, men just i det hade man helt rätt.
Nu är det så illa att det inte bara finns vänstergrupper med agendan att förändra samhället med våld, utan också en förståelse och ett försvar för detta hos den mer parlamentariska vänstern. Istället för att fördöma och isolera afa-idioterna försvarar man dom, om dom så förbereder strid i Köpenhamn eller sätter eld på Rosengård. Inga lagar i världen motiverar förberedelse för våld mitt i demos med barnvagnar och rullatorer. Men jag hör inte ett jävla ord om det från någon som var i Köpenhamn förra lördagen. Allt snack handlar om (den i och för sig förfärliga) lymmellagen. Men med en vettigt organiserad demo hade man kunnat ha alla möjliga lagar, det hade inte varit aktuellt. En öppen hand möts nästan aldrig av en knuten, det är min bestämda erfarenhet. Snutar är som regel inte fascister, men det kan nog hända att dom blir det om man påstår det tillräckligt många gånger. "You teach people how to treat you", säger dr Phil. "Var den förändring du vill se", säger Gandhi. Man kan inte behandla sina medmänniskor som skit i väntan på ett samhälle där alla ska vara snälla mot varandra. Du måste vara snäll redan nu, stark och snäll som Bamse. Och att danska politiker stiftar idiotiska lagar är knappast nån nyhet heller, förresten. Danmark är i hög grad ett reaktionärt småborgeligt skitland. Men inte ens det ska bestraffas med stening.

Idag är jag en gammal cyniker.

Idag känner jag mig lite som en gammal cyniker, trots att jag oftare blir kallad naiv. Jag hade på känn att COP skulle misslyckas och jag var säker på att SAAB skulle stänga. Antingen är alla Jesus, eller så är ingen det. Obama är en människa, tro det eller ej. Och han är inte bara människa, han är en president som vill sitta kvar och bli omvald i det land som är den största klimatboven av oss alla (om nu ett land kan vara en bov, det är en diskussion man kan föra). Det är också så att klimatfrågan inte kan isoleras från det som så vackert heter Nord-Syd-frågorna. Om inte de rika i den rika världen börjar leva klimatsmart gör inte dom andra det heller. Fair and free trade, som vänstern hånar oss gröna för, ger många vinster. Lokalproduktion är bra, men bara tillsammans med handel. Vem vill bo i Nordkorea, liksom? Om företag ska kunna överleva måste dom tillverka sånt som går att sälja. Det kan hända att staten ska gå in och stödja företag under en tid, för att överlevnaden på sikt är möjlig och lämplig. Men SAAB är inte ett sånt företag. Trollhätteborna ska vara glada för att GM befriar dem från plikten att hoppas på ökade försäljningssiffror för en i grunden osäljbar bil. Den kompetens som sägs finnas kan komma till andra uttryck. Den individ som tjänat fett på att montera bilar, kanske ska fundera på att göra något roligare nu? Ta tag i ditt liv, för fan, du är inget offer.

17 december 2009

Små gröna segelbåtar och oljetankern m/s Gulag.

"Det rör på sig i klimatförhandlingarna", skriver Maria Wetterstrand på Facebook och jag hoppas att det är så. Man kan riktigt höra hur argument slipas och pennor vässas där på andra sidan sundet. Jag lyssnar på Neil Young och dricker kaffe. På Rådhuset är det fullmäktigemiddag. Nästa år är jag kanske inbjuden att sitta med igen. Under min förra fullmäktigeperiod brukade jag alltid tacka nej. Entusiasmen att delta i sånt där brukar stå i omvänd proportion till aktiviteten i fullmäktige eller nämnd eller vad nu saken gäller. Under min tid i fullmäktige var jag den flitigaste motionären av alla. Nu är det skorna på om jag vill motionera. Att springa i snö går bättre än ni tror och man fryser inte om man pälsar på sig underställ, vantar och mössa. man får tid att reflektera under löpturen. Söndagens tidningsartikel om vårt parti har gett eko i sajbern. Framför allt försöker vänsterpartiets representanter sätta sina klor i oss. De gröna är en nagel i ögat på alla fyrkantiga enögda små chefsideologer. När Fredrik Fernqvist beskriver oss som en samling segelbåtar, så raljeras det och vänstersnubbarna tycker att vi borde stödja hamnarbetarnas kamp istället. Och det kan vi kanske göra. Men jag gillar segelbåtsmetaforen. Lenin sa att frihet är så dyrbart att det borde ransoneras och hans "moderna" apologeter verkar tydligen hålla fast vid det. Frihet och individualism utmanar alla som gillar räta led. Och dom små gröna segelbåtarna kryssar och slår efter bästa förmåga. Om det behövs så hissar vi stormseglet och sätter på oss oljerock och sydväst. Vi tror inte på att borra djupare rännor för att få in fler supertankers.
Ja, nån mil härifrån på Amager förhandlas det och i morgon kommer fredspristagaren Obama och dom andra hårdbevakade ledarna för att skriva under. Jag dricker mitt kaffe och tänker på att det är skönt att ha ett hus att vara i när den skånska snön yr och springkläderna hänger på tork.

16 december 2009

Långt långt till sommaren.

Det är snö i Malmö och bilarna glider runt och folk längtar till ledigheten. Och den politiska säsongen tar strax slut; säsongen i form av möten, alltså. Fredagens miljöstrategiska beredning har fått ett återbud av mig. Så efter dagens AU, så är det bara glöggmys på söndag och en reservation som ska skrivas innan måndag. Vi som inte försöker storma andras möten, utan går mer metodiskt tillväga är dom som får saker gjorda. Politiskt arbete är påfallande ofta kallt kaffe i allt för varma lokaler och sällan den där hetluften som det talas om.
Klimatfrågan står i fokus, men det är som om medvetandet inte räcker hela vägen fram. snälla politiker och andra medmänniskor hoppas på att Kina ska ta sitt ansvar eller så. Som så ofta förr är det någon annan någon annanstans som sitter på nyckeln, tror man. Men det enda ansvar du kan ta är det eget. För klimatet eller vad helst du tycker är viktigt.

Det är långt som fan til sommaren, vi är inte ens över krönet än. Antagligen tar den danska polisen i alldeles för hårt och lymmelpakken är en kass lag. Men om folk höll sig till ickevåld, så skulle ingen ens ha funderat på nya repressiva lagar mot demonstranter. Till sommaren är det valrörelse och jag är antagligen med igen. Kaffe, diskussioner, hårda ord, men inga stenar eller batonger.

15 december 2009

Anonyma jävlar...

Är det mig ni ska spöa nästa gång?
Den vänstra vänstern förbryllar mig, eftersom den i sin praktik är så otroligt lik den högra högern. Politiska motståndare kan räkna med en smäll på käften. Och om samhället reagerar, så gnys det och klagas det och polisanmäls det vid minsta lilla misstag. Själv skulle jag föredra att sitta bunden på asfalten i Köpenhamn bevakad av polis framför att gå med på ett samhälle där vi förtroendevalda ska behöva vara rädda för fysiskt våld. Och visst har jag blivit ofredad och hotad jag med. Googlar man mitt namn på nätet kan man hitta en sida där det står att jag borde få den kula i pannan. Här på bloggen och i andra nätsammanhang har anonyma kommentatorer försökt ta ära och redlighet av min person, min politik och även mina bloggpreferenser så till den milda grad att jag fått sätta på ett kontrollfilter på kommentarsfunktionen. Nu skriver vänsterbloggare i skön anonymitet om hur coolt det är att Italiens premiärminister Berlusconi fått några tänder utslagna. Det är obegripligt. Men ni får väl spöa mig med, dårå. Sätt en kula i pannan på mig om det är lösningen. Slå ut mina tänder och jubla anonymt. Go ahead, make my day. Mn aldrig i helvete att jag skulle maskera mig eller bli anonym. Så länge jag har ett långfinger så ska jag rikta det mot er.

14 december 2009

Du är det du gör.

Minstebror och jag går in i videobutiken.
Pappa: "Skulle du vilja ha den där hello Kitty-väskan?"
Son: "Ja, för jag tycker att det är tramsigt, det där med pojk- och flicksaker".
Utan åthävor och utan att skylta med det har minstebror blivit en åttaårig genusmedveten person. Bara sådär. Vi formar våra ungar med dom värderingar vi har; det bara är så. Det är vad vi gör som betyder något, inte vad vi säger. Barn i enföräldershushåll har den fördelen att könsrollerna tenderar att minska i betydelse. Mellanbror och jag sorterar tvätt och lägger vitt, svart och kulört i olika maskiner, samtidigt som vi pratar om fotboll. Det är så självklart.
Ofta blir jag trött på vissa nyfrälst medvetna människor som kommer och bankar termer och begrepp i huvudet på mig och andra. Det kan vara en bok man läst eller en kurs man gått. Men det behövs inte något missionerande; lev dina åsikter i praktiken och låt den forma dina beslut.

12 december 2009

Demonstration och relation.

Jag följer debatten om Tiger och Elin istället för att åka till Köpenhamn. Så kan man ju också prioritera. Eftersom jag använder nära nog all min fritid och viss arbetstid till att påverka politiskt känns det inte nödvändigt att promenera på Amager just idag. Sen har mina ungar inte heller bett om att få demonstrera med de gröna heller och helt säkert är det inte heller. Vänsteridioter i maskeringar och med korkade slogans och våldsdyrkan ska nog försöka paja även detta. Medelklasskidsen borde hitta ett annat sätt att revoltera mot mamma och pappa, tycker jag lite preachigt och von oben.
Idag skriver jag igen i sydsvenskan om religiösa skolavslutnngar. Läs om ni vill.
Men Tiger och Elin, ja. Folk som inte alls gillar tvåsamhet passar nu på att säga: se där vad tvåsamheten ställer till med. Och är inte otrohet egentligen något ofrånkomligt?
Nej, det är inte okej. Nej, det är inte ofrånkomligt. Däremot är det påfallande ofta alkoholrelaterat, vilket sällan nämns i diskussionen. Jag som inte tror på äktenskapslagar, utan mer på avtal mellan valfria konstellationer människor, inser att det kräver att man inte sviker. Håll dig till det ni kommit överens om eller omförhandla avtalet. Och var tydlig om du anser att runtknullande är en del av dealen. Låt trohetsnormen finnas, det är enklare och bättre så. Men, som alltid finns ett men. Den som lever i en urkass relation eller träffar sitt livs kärlek äger rätt att bryta avtalet om trohet. Det kan finnas lägen när ett osnyggt uttåg ur en relation är motiverat. Det är sällan ett bra val, men det kan vara det. Det mesta är för övrigt enklare än man tror. Nu, kaffe.

11 december 2009

Sympatierna.

Kanske ska jag säga nåt om partisympatiundersökningen som kom igår. För oss politiknördar är SCB:s PSU den stora och viktiga, eftersom man kan bryta ner den i åldersgrupper och geografiskt och annat. Sydsvenskan ropar ut att Sverigedemokraterna är starka i malmöområdet, men man kunde lika gärna pekat på att V nästan är utraderat och att vi gröna få rekordsiffror. Man kan peka hur man vill, beroende på vad som intresserar en. Vi gröna är det radikala alternativet, nu när V sjunker som en sten. Och det är inte så konstigt. Folk i stan är inte längre renodlade liberaler eller socialister. Man vill ha lite av varje och framför allt ett fokus på framtidens frågor. V:s pråktiga självmål när man i min nämnd stödde ordförandens fegislinje i frågan om hastighetsgränserna visar lite på den saken. Jag och tre sossar ville ha 40 i hela stan, resten argumenterade ganska förvirrat om hur svårt det skulle vara. Svårt för vem?. Att vi gröna förändrar Malmö, syns och hörs och vi sätter nya frågor på dagordningen. Men vad har V förändrat på sina snart tolv år i majoritet i Malmö. Just det. Ingenting.

Så till SD. Till de rädda små människorna som behöver någon att skylla på när det egna livet är för svårt. Som vilka missbrukare som helst så skyller dom ifrån sig, som om ansvaret för deras trista liv låg på någon annan. Men det är inte islam, inte invandring, inte fri sex eller feminismen som är hotet mot Sverige, Skåne, Malmö. Det är inskränkthet, okunskap och därpå följande illvilja som kanske hotar. Men SD kommer inte att få något gjort i riksdagen om dom kommer in, lika lite som dom får nåt gjort här i Malmö. Deras representanter är allt för korkade, rattfulla eller senila för det. Ingen tillfällighet, kanske.

Till och med snyggare nu.

Det är en sliten klyscha, men jag känner mig yngre än personnumret visar. Och nästan alla jag träffar är yngre eller mycket yngre och det känns som om vi är jämngamla och jämnstarka. Kanske är det jag, kanske är det dom, kanske är ålder bara ett nummer. Ingen vet. Och den där religiositeten och det var bättre förr verkar inte infinna sig, inte ens på min fyrtiosjätte födelsedag. Det blir nog aldrig så. Och jag väger inte mer än när jag var 20. Inget av det man hört om åldrandet stämmer. Att jag tycker att jag är klokare än bara för några år sen beror på helt andra saker än tid. Men visst, minnen finns det. Min Sara är född samma år som jag hörde en skrovligt sjungande rockpoet från Värmdö för första gången. Och min politiska compadre Karolina föddes när jag satt i tonårsrummet och hörde ett tufft engelskt band revolutionera min tillvaro med God save the queen,csamtidigt som jag läste "Jack" och ville flytta till Christiania. Bästa Rasmus är till och med så jävla ung att han är född fyra år efter det att jag delade ut flygblad inför folkomröstningen om kärnkraft. I partiet finns både gamla dagisbarn och klasskamrater till mina stora ungar. Sånt där kan man ju räkna upp, men det spelar fan ingen roll. Tiden har inte tagit något. Jag är till och md snyggare nu.

10 december 2009

Återhämtning.

En votering som blev en...fars. Sen present och sen ut i kylan. Jag skippade den fina middagen och gick hem och stekte kotletter till sonen ocn och mig istället. Det har varit mycket på slutet. Min del av ansvaret för lokalavdelningen har ökat, samtidigt som det varit väldigt höstvintermörkt. Paus nu. Dags att läsa och jobba det sista innan julledigheten. Idag kom GRÖNT! med min artikel om Rosengård och jag utkämpar lite insändarstrider om trafik och religiöst färgade skolavslutningar. Sen läser jag och tar igen mig. Hertha Müller ska såklart bli nästa författare på dagordningen. Jag har redan läst Hjärtdjur eller vad den heter, och får nog en ny på posten om en dag eller två. Återhämtning. Övervintring.

09 december 2009

Därför sitter jag i tekniska nämnden.

Den förste gröna ledamoten någonsin. Därtill omedelbart presidieperson och förväntad one of the guys med allt vad det innebär. Jag tror att jag har jobbat mig till en en viss respekt. Det gäller att vara påläst och förberedd, veta vad man tycker och varför. Och så måste man veta var besluten i praktiken fattas och av vem. Det tar en stund och krockar med vår gröna vilja att byta ut oss politiker med jämna mellanrum. Jag är ganska säker på strukturen nu. Och jag passar mig jävligt noga för att sätta mig på höga hästar; personer som suttit länge ska man lyssna på, men respekten kräver också att man är tydlig med det man vet och tycker.
Inför denna mandatperiod var det bara tekniska nämnden som kunde komma ifråga för min del. Jag jobbar civilt i en helt annan ända av skalan, kan man tycka, men allt är nu inte som det kan tyckas. Det perspektiv jag för in kan innan annan i nämnden föra in. Förutom mina gröna värderingar, då alltså.
Jag sitter i tekniska nämnden för att jag förutom det gröna vill se bort från det teknokratiskt naturvetenskapliga. Jag sitter där därför att jag har barn som går till skolan och ska korsa en fyrfilig gata med risk för sitt liv. Jag sitter i TN, därför att bilarna kör på cykelbanorna i Rosengård. Jag sitter där för att jag passar så bra där. Jag är inte särskilt intresserad av teknik och jag har inte ens körkort. That´s why.

I morgon eller rättare sagt senare idag blir det konflikt i nämnden om hastighetsgränserna i stan. Sänkta hastighetsgränser är ett litet steg framåt för de oskyddade trafikanterna, men det måste såklart kompletteras med fysiska begränsningar: när motståndare säger att det är konstigt med 40 på en fyrfilig väg, så är det såklart fyrfiligheten som är det riktigt konstiga. Har vi verkligen så mycket plats för bilar i det trångbodda Malmö, kan man fråga sig.

08 december 2009

Tillit, som fan du.

Åh, mitt hat/kärleksforum på nätet behandlar frågan om vänskap mellan könen och det är så inskränkt, så enfaldigt och så korkat. Någon känner någon som blivit kär i sin vän och är inte den och den lite väl mycket vänner för att vara av olika kön?
Nu är dessutom detta med könstillhörighet helt självklar i resonemanget och stackars alla som har förmågan att tända på både kvinnor och män, dom skulle få gå vänlösa genom livet, får man tro.
Men det handlar väl som så mycket annat om tillit och kanske lite om att som man känner sig själv känner man andra. Saras och min relation började med att hon tröstade en ledsen granne som nog definierar sig som man och jag jobbar nu som nästan alltid med definierade kvinnor enbart och min bästa vän är och förblir kvinna. ingen av oss frågade någonsin något om det. Det finns viktigare saker än könsorgan hos ens vänner. Och naturligtvis kan man bli kär i en kompis. Allt kan hända, det finns dom som blir kära i döda människor eller i folk dom bara sett på TV. Trygghet i relationen och tillit gör att man inte ens bryr sig om att kontrollera sin prtner. Det är rent av så att jag hellre blir lurad en gång än blir den jag skulle bli om jag hobby-FRA-ade min partner. Och tryggheten kommer inifrån. Tillit. Som fan du. Annars är det i vilket fall som helst skitsamma.

06 december 2009

Aldrig mer nu än nu.

Lurar i öronen med Neil Young och Bengt Ohlssons bok i handen hela vägen till Stockholms C. Hemåt blir det sällan förseningar. Både Bengt Ohlsson och Neil Young är en smula underskattade, tycker jag. Whatever. Det jag lovade i fredags blir det inte mer av. Inget mer än mitt gamla: man ska inte hota med att lämna, man ska hota med att stanna kvar. Som en nagel i ögat eller slaven på triumfvagnen som påminner kejsaren om hans dödlighet. På tåget sitter jag och retade upp mig på alla dom som bara är och bara vill vara. Det räcker fan inte, tänker jag på medan SJs sunktåg far genom den mellansvenska lagombygden. Men kanske är det en smula själgott tänk, ingen vet. I morgon är dagen från helvetet med nattågssömnbrist, lång jobbdag och sen medlemsmöte till sent. Tack gode Emmanuel för att gruppmötet är flyttat till tisdag. Sen onsdag, nämnd och middag och torsdag barn, simskola och fredag födelsedag. Jag har alltid mycket, alltid saker. Men jag tycker att det är så det ska vara. Det blir aldrig mer nu än nu. Jag dör hellre in action än i sömnen.

04 december 2009

På måndag ska jag.

Jag drar iväg till snön och mösskylan nu.
Kommer tillbaka på måndag.
Kanske ska jag då skriva ett stycke om ett parti som ibland eller ganska oftatror att dom har egen majoritet och ibland tror att dom är i koalition med moderaterna. Eller att det lönar sig dåligt att vara tillmötesgående. Kanske det, kanske inte. Nu är det i alla fall helg. På tåget ska jag läsa Nick Hornby, Bengt Ohlsson, SvD och äta godis och veggopaj, som vi gjort med ungarna på jobbet. Nu helg.

03 december 2009

Vänner och ensamhet.

Vissa kan man bara glida in till och äta lite böngryta och dricka te hos och så är allt som det alltid varit. En sån vän har jag. Man kan nog inte räkna med fler. För vänner är oftast färskvara som varar en tid, sen går man olika vägar. Man glider undan, liksom, det är sällan fråga om något större drama. Några få vänner eller "vänner" har dock försvunnit med dunder och brak och ytterligare någon begriper jag mig inte på. En sa upp bekantskapen när jag träffade min dåvarande och en sa upp bekantskapen därför att jag hade fel åsikter om nobelpriset i litteratur. en tredje vet allt om vad mitt ex presterat i sin iver att komma åt mig, men väljer ändå hennes sällskap. Det är obegripligt, men somligt är ju det. Andra har jag själv brutit med. Det var hon som krossade mitt hjärta och det var han som körde full. Vissa kan tydligen skilja personen från gärningen, jag kan det tyvärr inte. Du är det du gör. Däremot är jag alltid beredd att förlåta. Nästan alltid. Gammalt groll funkar inte och gammal vänskap rostar tyvärr oftast. Jag kan vara lite selektiv och kritisk, för jag skyr inte ensamheten. Även om det var längesen nu, så kan jag spendera en hel helg utan att träffa någon. Jag har film, jag har böcker, jag har datorn och mat och kaffe. Självfallet föredrar jag mina kära, men jag klarar mig. Det betyder ju också att jag inte behöver fjäska och tåla skit.

02 december 2009

Mammas fjärrkontroll.

När jag tar steget ut i gatan efter ett ganska lyckat möté är det vått, men inte så kallt. Lurarna pluggas i öronen och denna den allra mest sentimentala, vackra sången på svenska cirkulerar inne i skallen. Jag promenerar med cykeln i hand. Min längtan är bara du, sjunger Lill och jag förbryllas över hur någon man älskat kan bli till en fiende som vill åt en med alla slags hugg och slag som finns tillgängliga. Jag undrar i mitt stilla sinne om det kommer en dag då hon älskar sina barn mer än hon avskyr mig. Om hon på nytt kan bli förälskad och om hon till sist kan koppla av barnen och mig när dom är här. För hon ringer på torsdagen och SMS-ar på fredagen. Hör av sig på lördagen och undrar saker på söndagen. Minstebror bjuds med på något som är en parmiddag med barn på lördagkväll och mellanbror påminns på söndagen om sitt specialarbete. Jag reser och går på Lousiana på min barnfria tid. Hänger vid datorn, läser och kollar på film. Och all jävla politik med intriger och svek och brutna överenskommelser och löften. Vi är så olika. En gång var exet sambo med en journalist på skånska dagbladet, lika upptagen som mannen i Bo Setterlinds sångtext och jag en frånskild pappa på kongress. Nu håller jag i det jag håller kärt, utan att ta det för givet och utan att betrakta det som mina ägodelar. Om mamman bara släpper sin fjärrkontroll så blir alla lyckligare. Hon själv inte minst.

01 december 2009

Moderaterna flörtar med rassar.

Idag är det John Roslund, Carl-Axels son. Det är den vanliga skiten om att man inte får sjunga nationalsången i skolan, men också ett epos om att det inte längre serveras brunkol vid skolornas julavslutningar. Det hjälper inte att jag och mina fyra barn aldrig någonsin stött på vare sig nationalsången eller brunkol i skolan sen 1970 då jag började ettan, sanningen som presenteras är ändå den: vi anpassar oss efter dom främmande jävlarna. För nån vecka sen skrev Wendel och Clair, också dom moderater, i tidningen om att Sverige nu anpassat sig för dom främmande jävlarna så pass att man inte längre har halleluja-skolavslutningar om självklarheter i skolan. Det är en strategi, skulle jag tro. Om man tillåter partiets backbenchers att säga lite rasseinfluerade idiotier, så ska folk rösta på moderaterna istället för SD/KD (och för er som hajar till över slashet mellan KD och Sd kan jag berätta att dom var först. 1998 krävde KD i brinnande valrörelse en folkomröstning om minareter i Malmö). Men det som händer när moderater säger rassesaker är inte att rassarna blir moderater istället, utan att moderat- och sosseväljare utan kunskaper blir rassar. Från Danmark vet vi just det. Rassepartierna växer om de ges legitimitet av vanliga eller, nåja, ganska vanlliga, politiker.
Schlingman tog Vellinges moderater i örat för en kort tid sedan.
Det är nog dags att han ringer ett 040-nummer igen.