31 oktober 2009

Då, nu och framtiden.

Vi tänder ljus vid minneslunden och på vägen ut säger mellanbror att livet inte har någon mening. Jag håller med, men säger samtidigt att man får fylla livet med meningsfullheter, ha roligt och göra bra saker. Så följer ett samtal där det stora blandas med det pyttiga och det är jag och min elvaåring på en kyrkogård med fladdrande ljus och minnen. vi tror inte på gud eller evigt liv, det är inte det. Vi vårdar minnen och ger eftertanken en chans, snarare. Han är nyfiken och en brinnande jävul, precis som jag. Han vinner alla diskussioner på skolgården och blir tystad av fröken när han argumenterat någon sönder och samman. En dag ska han lära sig allehanda saker. som att sista ordet inte alltid är bäst. Som att det är okej att lämna en debatt. Ljusen i år var för Andreas, farsan, barnens och min mormor och min farmor. Dom är alla omnämnda tidigare i bloggen. Bortslitna från livet i förtid, men kvar i minnet som en påminnelse om att man ska göra allt det där man tänkte och att livet som sagt saknar mening och alltså står berett att fyllas med braheter.

Sara och jag åker till New York på nyårsafton. Vi gör det där vi säger att vi ska. Vi ska räkna ner till tolvslaget på Times square och shoppa billiga jeans på 34 st. Promenad i the Village på kvällen och i Central park på dagen. om det snöar går vi in och dricker kaffe på en diner. Så ska vi ha det. Jag ska se världens huvudstad igen. senast jag gjorde det var det höst som nu. Jag hade vunnit en frågetävling i tidningen Arbetet och flög med en grupp andra allmänbildade vinnare. I ett hotellrum på W 53 st såg jag på TV-n hur människor klättrade upp på en mur och både Times och posts löpsedlar skrek ut att the Berlin wall crumbles. Jag fällde upp kragen på farsans gamla skinnjacka och gick ut bland höstlöven i central park. Nu vaknar jag ur minnena av att mellanbror säger att han ska skaffa dreads. Nuet och framtiden är bättre än minnena. Det är väl en jävla tur det.

30 oktober 2009

KASAM

Apan som liknar dig, liksom. Ibland kan världen smärta nåt så överjävligt. Då ska man ta sig till här och nu, fick jag lära mig på terapin för längesen. Och man ska gasa i uppförsbacken. Men ibland är uppförsbacken som aborrbacken och då får man dra ner på tempot om man vill. Men mest av allt ska man hitta sitt sammanhang. Det var det jag skrev om i den raderade bloggposten. Sin skara, sina uppgifter i livet. När jag bodde med exet gled jag långsamt in i parmiddagsträsket, som var en yta förklädd till djup. Bjuda och bjuda igen och konversera om exotiska kryddor och nya snygga glas. jag bor i bostadsrätt i centrum, men jag vill inte ha det sådär. Jag är mycket mer av enkla pastarätter och prestigelösa promenader. Och att minstebror somnar vid TV-n är ingen större synd. Bara den den saknar djupet, behöver fästa sig vid ytan, bara den som vill dölja sina tvivel låter alltid tvärsäker. Jag vet, för det var sån jag var.
Mina sammanhang är geografiskt avgränsade; Värnhem, Rosengård, parkerna, stränderna och stadshuset. Och utflykter till Falun och Västra hamnen. Och mina människor är grönisarna, förskolebarnen och mina älskade. Utan en känsla av sammanhang faller man samman. Men det ska komma ur hjärtat; risken är alltid att slumpen sätter en nånstans och så hittar man på motiven i efterhand. Tro inte på slumpen, tro på dig själv. En annan värld är möjlig både i stort och i smått.

29 oktober 2009

Min kandidatpresentation inför valet!

När jag var ung och satt vid köksbordet och beklagade mig över sakernas tillstånd, så sa farsan alltid: ”Och vad har du tänkt att göra åt det?”
Där föddes engagemanget. Jag vill vara aktiv, vara med, ta personligt ansvar.
Tänka globalt och agera lokalt. Därför kandiderar jag i valet 2010.
Min kandidatur är till någon av platserna 3-6 på kf-listan, men det finns ingen prestige i det alls. Jag har redan varit på toppen..
För jag är ingen nybörjare; jag har varit med förr. Ingen malmögrön har stått så ofta i fullmäktiges talarstol som jag. Mellan 1994-2002 var jag gruppledare i kommunfullmäktige, vår representant i kommunstyrelsen och i några nämnder.
Internt har jag varit ordförande i mp-Malmö och ledamot i partistyrelsen på riksnivå.
Men allt det där är längesen.
Nu trivs jag bra som vår representant i tekniska nämnden. Blir jag invald i kommunfullmäktige, så jobbar jag nog med trafikfrågor, sett ur de oskyddade trafikanternas perspektiv. Vi ska bygga cykelbanor, spårvägar och ta plats från bilarna och ge till människor. Det feministiska perspektivet kommer inte att glömmas med mig i fullmäktige och genom jobbet påminns jag varje dag om orättvisor,och utanförskap.

Jag har blivit äldre och klokare. Min livsväg har innehållit både lyckträffar och blindskär och jag tror att jag har erfarenheter som partiet kan ha nytta av. Kanske kan jag också locka andra än de vanligaste väljargrupperna till partiet. Jag ska i alla fall jobba på det i valrörelsen. Mina arbetsdagar ägnar jag åt de allra mest åsidosatta barnen; dom som är såväl handikappade, osvenska som fattiga. Arbetet i Rosengård ger mig perspektiv på finrummen i stadshuset och kunskaper om världen och livet som jag aldrig kan läsa mig till.
Jag är ensamförälder till fyra barn, varav en utflugen, och förankrad mitt i stan. Jag är envis, men måste inte längre alltid ha sista ordet. Min gröna vision är den av stadsliv och mångfald. Jag försöker vara den förändring jag förespråkar. En fot på jorden och en i evigheten.

28 oktober 2009

Vi delar visionen.

När Anna F skrev på facebook att min blandning av kärlek och politik var bra och det hon först av allt tänkte på i samband med mig, så blev jag glad. Jag har liksom aldrig kunnat skilja på dom där sakerna: privat, personligt, politiskt. Det är liksom samma sak. Det är liksom jag. Min Sara har aldrig varit politiskt aktiv och är inte så oerhört påläst i strikt politiska spörsmål. Men ändå har hon en genuin grön övertygelse. Det bara är så självklart för henne. Det sammanhang vi möttes var helt allmänpolitiskt eller snarare opolitiskt, men vi fann varandra ändå, helt utan att diskutera ett ord i partipolitiska termer. Men det lyser liksom igenom ändå; den inställning man har till sig själv, sina medmänniskor och livet. Många är vackra och sympatiska, men inte alla reflekterar som jag. Som jag, fast utan att vara en kopia eller så. Sara sorterar mina sopor när hon är här och tycker att mitt sopnedkast är en anakronism. Hon styr stegen mot det kravmärkta inne på Coop extra nere vid torget. Ja, hennes grönhet är trygg och säker. Hon är den förändring hon vill se. Vi delar visionen i stort och i smått.

27 oktober 2009

Dagismoralen och så.

Den sista ungen gick redan kvart i fem. Många på Rosengård jobbar inte så mycket, så stället töms nästan efter tre nångång. Det är verkligen inte min affär vad föräldrarna pysslar med, förutom sånt som gäller barnen och är anmälningspliktigt och så. Sen vill jag gärna ha deras telefonnummer, så jag kan nå dom om något händer ungen. Det är alles. Tyvärr vill min uppdragsgivare att jag kontrollerar vem som är arbetslös eller föräldraledig. Detta därför att barnet då är berättigat till mindre tid i förskolan. Men jag vill inte vara en dagissnut, det har jag skrivit om tidigare. Tvärtom är tilliten från just dom föräldrar som har sämst relationer till myndigheter extra viktig, eftersom deras ungar förmodligen behöver oss allra mest. Barns rätt till förskola är begränsad. Det får vi kanske acceptera, men jag kan häpnas över att just den av alla politiska frågor väcker så stor moralisk indignation. Men man behöver inte fundera längre än fem sekunder för att hitta svaret. En god mor lämnar inte sitt barn till en institution. Och gör hon det, så ska det vara så lite tid som möjligt. Du. Är. En. Dålig. Mor. Annars. I vissa kommuner är det till och med så att man får rabatt på avgiften om ungen bara är där sex timmar eller mindre. Samhället har talat. Vi gynnar dig om du är en max deltidsarbetande mamma i en traditionell tvåsamhet. Allt annat är fel. Och skulle du ha fräckheten att jobba kvällar och nätter gäller tvåsamhetsplikt. Så är det bara.
I min vision är förskolan samma del av den generella välfärden som bibliotek, grundskola och gymnasium. Och högskolorna, där medelklassmänniskor kan sova sig igenom diverse hobbybetonade kurser helt gratis (förutom allt viktigt, såklart).
Som jag ser det är det barnens behov som ska styra och inte gammal patriakal skåpmat. Som jag ser det kan alla moralkärringar (av samtliga kön) gå och lägga sig.

26 oktober 2009

Everybody says I love you

Men, lugna er lite. Det är ju inte som om Jimmie, ni vet bonnpojken med mormonkostymen, ska ta över landet i morgon. Eller Malmö. Sen 2002 har det suttit sverigedemokrater i fullmäktige hos oss. Min gamla stol nummer arton där mitt namn stod inbankat i mässing blev sittplats för en sällan närvarande ( i alla bemärkelser) Sten Andersson (SD). Det har betytt zipzero för malmöpolitiken att mormonrassarna gjorde entre och det kommer inte att ha nån betydelse framöver heller. Mötena blir kanske längre och mer off topic, men särskilt skadat är inte Malmö. Rassarna får helt enkelt inte vara med och bestämma.
Men i ord älskar alla oss gröna nu. Vi ser ut som vinnare och alla vill hänga med en vinnare. Bilda fungerande majoriteter som det heter. Och visst kommer vi i nästa fullmäktigegrupp i Malmö och vännerna i våra grupper i regionen och på riks att göra just det. Som vi gör nu (minus riksdagen). Vi köpslår för att få makt att förändra. Och socialdemokraterna i Malmö bör nog minnas att dom inte har egen majoritet och oppositionen i stan kanske skulle börja opponera en smula, istället för att försöka bilda hemliga pakter med S i korridorerna. Om man vill stoppa bonnnrassarna från att lyckas ska man göra det man är bra på. Debattera, diskutera och lösa politiska problem. det enda jag hör oppositionen säga är att parkeringarna borde vara fler och sånt. Lite gnäll om stadsdelarna, såklart. Det är ett ynkligt alternativ att gå till val på. Fler parkeringar och en ny kommunal organisation. Wow, vilken förändring det blir. Och våra koalitionskompisar, vad vill dom? Snart sagt allt nytt som gjorts i stan sen -06 är gröna saker. V har inte synts och S har...lyssnat på oss. Ibland. Alla älskar inte alla i politiken. Ingen kanske älskar någon på riktigt i politiken. Men visar vi var vi står och vart vi vill, så kan vi börja snacka.

25 oktober 2009

Gör matten själva.

Så här är det. Hela vägen från centralen och hem var det som om det där regnet från singing in the rain föll bara på mig lite lagom. Ni vet den klassiska scenen när det ser ut som en vattenkanna följer Gene kelly, tills han stoppas av en polis.
Jag vet att jag ska vara tacksam för regn. På sina håll ber man till gud om regn. När jag läste spanska, så minns jag att jag sa till alla att jag älskade regn. På spanska sa jag det. Men det var nog mest för att impa lite på tjejen som satt en bit bort, för jag älskar inte alls regn. Däremot står jag ut med det. Halvt motvilligt. Medan halva min bekantskapskrets kommun- och landstingsdagat i Örebro har jag visat Sara musikkullen ute i västra hamnen och ätit indiskt och druckit svindyrt snobbkaffe. Vi såg nedladdad Woody Allen och bästa underbara A lovesong for Bobby Long. Så bestämde vi oss för att resa till New York på nyårsafton.
Det fanns en tid då jag alltid ville vara med när partifolket möttes och sen en tid när jag höll mig undan. Nu kan jag vara med ibland.
Men jag är hellre med Sara eller ungarna.
Maria Wetterstrand är nära nog ett politiskt geni. Men småföretagsamheten är inte den fråga som lyfter partiet. Det är klart att alla stora företag varit små och att folk med idéer ska få stöd. Men även framöver kommer dom allra flesta svenskar att vara anställda i offentlig sektor och i större företag med år på nacken. Naturligtvis skulle jag kunna säga upp mig från Rosengårds sdf och starta en privat förskola, om jag iddes. Men det skulle inte spela så stor roll eller göra nån skillnad. Naturligtvis kan en socionom öppna privat konsultverksamhet och en sjuksyrra frilansa. Men för dessa - tre av de största grupperna högskoleutbildade är det i princip offentlig sektor som gäller. Och våra yrken befolkas av människor som redan nästa år kan rösta grönt om vi talar till dom. Dom har koll på helheten och funderar på frågor om livskvalitet. Egenföretagare är påfallande ofta hantverkare i SUV, mindre ofta keramiker i kulturhus. Gör matten själva.

22 oktober 2009

Glada, gröna nyanser.

Åh, det var ju ett ganska avspänt möte ikväll. Karolina presenterade, Mätta skötte det praktiska och jag satt mötesordförande. Och förslagen ramlade in, så när vi har nästa medlemsmöte om en månad och verkligen fastställer programmet, så kommer det att vara just så framåtsyftande som vi gröna vill vara. Att förändra världen är inte bara viktigt, det är också roligt. Att få göra sin del, stärkt av kaffe och druvjuice och med den blåsiga hösten utanför. Och man brinner för sina saker och prioriterar, fast man helst skulle vilja ta allt i sin famn samtidigt. Mandatperioden går mot sitt slut och några är slitna och trötta. Men man måste återhämta sig och njuta av livet. Allt är inte bara kamp. Och förväntningarna får inte vara större än att att man kan ta motgångarna med jämnmod.
En bekant i partiet la ner kampen natten till idag. En i grundargenerationen, en av åttioettorna, som vi säger. En av dom som såg drömmen krossas i valet 91, men som var med och tog oss tillbaka tre år senare. AL, tack för all kamp. Dom flesta gröna i Malmö var inte ens födda när partiet bildades. Ytterst få av alla som ikväll formulerade yrkanden och samtalade om programmet minns något av nittiotalets ut och in. Det är bra, det är inte tid för ältande och nostalgi, det är tid för omställning. Vi ska måla hela stadshuset, varenda förvaltningskontor och stadens asfalt i glada gröna nyanser. Vi har en mäktig uppgift.

21 oktober 2009

Ingen tillfällighet.

Det känns inte som en tillfällighet att det är just i Vellinge som fullt normalstörda pojkar kan skickas till särskolan och få sina drömmar krossade. Förutom att särskolan är en idiotisk skolform som inte borde finnas, så visar det att där det normala sitter inom trånga väggar och låga tak, där behövs det inte mycket för att bli dömd som overklig eller utvecklingsstörd. Vellinge är inte bara en kommun som dömer friska barn till särskola, man är också den enda svenska kommun som aldrig tagit emot flyktingar och den kommun som har lägst skatt av alla. Vid kommungränsen skyltas det om att friheten är större. Trots att moderaterna får 68 procent i valen, så är den snarare ett krist/sverigedemokratiskt paradis av normalitet än ett liberalt frihetsland. Den ansvariga politikern sitter ung, blond och blåögd och förkunnar med oklanderlig stämma i TV att man ska se över rutinerna. Se över människosynen istället.

20 oktober 2009

Frihet och äpplekaka.

Vi köper säsongens första julmust och jag gör en äpplekaka på mitt sätt med marsansås. Ändå är jag lite missmodig. Kanske är det mest sömnbrist, men det hugger till i hjärtat när minstebror berättar om hur vännen, ni vet han som har alla detaljerna, ändå väljer att umgås med exet. Det hade varit fint med lojalitet och ställningstagande för mig. Men jag kan såklart inte begära det. Allt kan jag inte förstå. Jag får nöja mig med att jag aldrig hade gjort något liknande. Mellanbror hänger ute med kompisar och äldstebror ska till Praha under höstlovet. Dom rör på sig, lättar liksom ankar bit för bit. På telefon får jag en utskällning av exet för att mellanbror får gå til tandläkaren själv; På Caroli, typ tvärs över gatan från skolan. Mina små barn har en förälder som vill ha kontroll och en som vill släppa dom fria. Jag är lugn och trygg i min övertygelse. Den man älskar släpper man fri, som klichén säger; ungarna finns inte för oss föräldrar.
Själv huldades jag om och klemades bort. Det hade nog sina förklaringar, men det gjorde mig ängslig och osjälvständig tills jag bröt mig loss i dom senare tonåren.
Men långt upp i åren kunde jag tappa mod och fega ur och anknytning var ett hot fram till bara för några år sedan. Jag släppte ingen riktigt nära, bara nästan. Jag hade otroligt lätt att träffa folk, både vänner och kärlekar, men ingen släpptes in. Dom trodde att dom kände mig, men mina slutna rum förblev slutna. Till sist fick något mig att släppa taget och det var som att flytta hemifrån igen.
Hade mina föräldrar varit i en mening tuffare, men i på ett annat sätt mer peppande så hade jag kanske haft exakt samma väg genom livet. Ingen kan garantera nåt, så lätt är det inte. Men frihet måste man få och tvingas till. Frihet och lite äpplekaka.

Köksan och Jimmie.

Ända ut till Rosengård når ekot av Jimmie Smartskalles (nej inte han) prat om tio terrorceller och och Bröderna Lejonhjärta som dressmankostymerade Åkessöner. Köksan på jobbet sa idag att Sverigedemokraterna till stor del har rätt. Sverige anpassar sig för mycket till andra religioner än sin egen, sa hon och menade islam. Svenskarna ska hålla på sitt, sa hon också, kroat som hon är och drog valsen om att man inte får sjunga nationalsången i skolan och nån grej till (själv har jag aldrig hört talas om skolor som sjunger nationalsången, men jag har ju bara gått i fem-sju skolor och haft barn i fem, så jag har såklart inte sett allt). Nu finns det ju ingen svensk religion, men jag fattar ändå vad hon menar. Man kan åberopa religionen och i dess namn få lov att vara medeltida i sin barnuppfostran och rent av ohövlig och inte ta folk i hand och så. Så gör knappast dom flesta, dock. Mina muslimska kvinnor på jobbet gör allt från att krama mig till att skoja om hur haram det är att röra vid en man. Ingen större sak något av det. Relationerna mellan folkgrupperna på Rosengård är rätt avslappnad. Problemen för dom unga är snarare USA-inspirerad, om man säger så. Hiphop, islamism och sverigedemokrater har ju för övrigt ofta samma syn på kvinnor och på icke-heteronormativ sexualitet. Så folk kan kalla det nationalism, religion eller amerikansk subkultur och ändå tycka ganska samma, fast påstå saker om dom andra. Reaktionär skit kommer i många former och skepnader.
Köksan röstar nog inte på SD när det väl kommer till valdagen, men dom frågor hon tar upp är värda att funderas på. Finns det en svenk kultur som hotas och av vem? Att vi inte har rasister i riksdagen är nog en del av den svenska kulturen. Bra det.
Dessutom är nationalsången astråkig.

18 oktober 2009

Jimmie är prusseluskan

Och nu läser jag i tidningen att Sverigedemokraterna med den hårdbantade Jimmie Å i spetsen använt Astrid Lindgren och bröderna Lejonhhjärta som exempel på den heroiska kamp som gåsapågsrasisterna för. Något mer enfaldigt får man på sant leta efter. Drängen Alfred är en nobelpristagare i fysik och medicin kombinerat, jämfört med smartskallarna i Klippan. Det blir fanemig snickerboa för tid och evighet för SD-idioterna, för att travestera Emils pappa, i filmen spelad av VPK-aren Allan Edwall, som för övrigt var stammis i Astrid Lindgren-filmerna. Om Jimmie Åkesson är någon i Astrid Lindgrens värld, så är det såklart prusseluskan som ville sätta den anarkistiska Pippi på barnhem, för att hon så att säga skulle bli som verklighetens folk. I TV-serien spelades rollen av en tysk, alkoholiserad skådis, vars repliker dubbades lite nödtorftigt för oss svenska barn. En elak kärring på fyllan som egentligen talar tyska. Det är sverigedemokraterna det.

Den förändring jag förespråkar.

Man ska vara den förändring man förespråkar. Så står det på ett plakat som vi susar förbi med bussen, precis när vi korsat Themsen, som just där är ganska smal. Man som kan fråga sig om jag är den där förändringen. I natt sov jag på ett hotell, så lyxigt och exklusivt att 20 år äldre servitörer och bärare kalalde mig Sir och refererade till mig som gentleman. På parkeringen stod en rolls och utsikten ner mot themsen var ögonbedövande. Men resan var en studeresa som kan försvaras. Ska vi bygga en bra botanisk trädgård i Malmö, så är det bra att se goda och avskräckande exempel. Och lyxhotellet fick vi bo på därför att det hotellet som egentligen bokat in oss på hade schabblat bort vårt mail, så dom pyntade lyxen för oss. Och trots allt är jag den förändring jag förespråkar. Jag lever som jag lär, så gott jag förmår. I morgon cyklar jag till jobbet och efter jobbet är det möten, barn och matlagning och så. i natt drömmer jag om sånt här.

17 oktober 2009

Från ett fönster i England

När vi går tvärs över Victoria square i Bristol, så ser vi en räv komma smygandes. Det är mitt livs första levande räv och först tror jag såklart att det är en katt. Det är väl typiskt mig att när jag äntligen får se en vild räv, så är det mitt i stan. Annars är det mest växter och växthus på resan och evighetslånga busstransfers däremellan. Det är studieresa å riktigt, ingen förtäckt nöjesresa. Bristol, alltså och jag ser ut genom fönstret ner på bilar som kör på fel sida och småfulla pubbesökare som tar sig hemåt i natten. I morgon ska jag springa över Clifton suspension bridge. Något annat hade varit omöjligt. Till England kan man alltid komma, det är ingen big deal. Man kan landet från TV-serier och filmer och språket funkar. Och vart vi kommer är den gröna dimensionen liksom gjuten. Det är inte vbara växter och fint, utan också klimatfrågan och ibland även dom globala frågorna. det har blivit en mainstreamad sanning nu, det som vi gröna sa redan för så många år sedan. Nu väntar vi bara på att besluten ska gå i samma riktning som orden.
för det pratas fortfarande asfalt, breda gator och stora parkeringar. Klimatfrågan sa såklart lösas av någon annan någon annanstans. Eller inte.

14 oktober 2009

Och mer ska det bli.

I förra inlägget hade jag tänkt att skryta en smula om att en av få saker som faktiskt är min och ingen annans förtjänst är att det går bussar till Torup från Malmö. Men skryta ska jag inte. Däremot skulle jag vilja få er att tro på politikens möjligheter. Det går att påverka, men det tar tid och man måste samarbeta, ibland dessutom med människor man inte valt. Och man måste kolla upp och studera läget. Därför ska jag gå upp innan fan har fått på sig byxorna i morgon bitti och resa till England och Wales för att kolla på botaniska trädgårdar. I datorn ligger några förslag och texter som jag ska gå igenom. Jag kan inte nog påpeka hur kul det är med politik och vilken oerhörd möjlighet jag fått att vara med och bygga om Malmö. Och vi i styrelsen har precis ghort färdigt ett förslag till nytt handlingsprogram för nästa mandatperiod. Vi gröna älskar Malmö, förändrar Malmö och vi är ödmjuka, men bestämda. Vi skryter inte. Men nog fan har vi fått mer gjort än bussen till Torup. Och mer ska det bli.

Nötter som bomber.

I slottsträdgården på Torup faller valnötter som bomber från träden och folk går med stora påsar och samlar. En arg parkarbetare kör runt på sin fåniga traktor och verkar finna ett nöje i att skälla på utvecklingsstörda barn som inte kan läsa dom fåniga skyltarna. Kanske får han pluspoäng hos greven då, tänker jag. Men det är ingen greve som äger Torup, utan alla vi malmbor tillsammans. Grevefamiljen får bo där så länge, men dom ska veta att dom bor på vår mark. Det gör mig gott att komma ut en dag. Lite som att komma tillbaks till min gamla arbetsplats, med alla ryggsäckar och kåsor. Människan behöver grönska och tystnad. Också. Ungarna från Rosengård behöver se annat än gården, lägenheten, dagis och CityGross. Och det är vårt jobb att visa dom världen. Ja, vårt jobb är grön politik så det förslår, tänker jag när jag senare på dagen sitter i värmen och planerar. Vi ska odla, återanvända mjölkkartonger, laga vegetarisk mat varje fredag och ständigt röra på oss. Man kan undra vad blåa pedagoger gör. Lär barnen slåss om förstaplatsen och be til gud om lägre bensinskatter, kanske?

13 oktober 2009

Morgonens första kaffekopp och dom funderingarna det föder.

Ingen kaffekopp är som den första på morgonen. När man cyklat genom en nattsvart kyrkogård och träffats av Rosengårds gatubelysning vid grindarna, skyndat förbi Apelgård, över viadukten och landat på jobbet vid sextiden, så är det kaffebryggaren som först hemsöks. Sen öppnar man avdelningen, slår på P1 och väntar in dagen. Jag är gärna ensam en stund, då. Funderar över dagen som är på väg och natten som passerat. Jag är en sån som gärna kollar framåt och bakåt. men mitt jobb kräver närvaro i nuet och det är bra för mig. Det är bra med nuet på jobbet och visionerna i politiken. Men det är såklart nu i politiken också och visioner på jobbet med. Om jag stärker den lille killens skelett nu genom trädklättring och långa promenader, så varar det hela livet. Om vi diffrentierar soptaxan just idag, så kan kanske dom fossila bränslena fasas ut senare. Så handlar vi lokalt och tänker globalt, så är det privata politiskt. Man lever sin ideologi. inte in i minsta detalj och inte så att allt handlar om att alltid göra rätt. Men i stort sett.

12 oktober 2009

Lycka; inget nytt under solen.

Jag ber dig, snällasnällasnälla. Caroline av Ugglas och vår sorts glass, en billig sort, inte alls sånt vi åt i Rom. Kanske är det så lyckan ser ut. Ingen vet. Dom kristna säger ju att Gud kan vara en tiggare på gatan, så varför inte. Hade jag varit Gud hade jag snarare bott i en snygg bostadsrätt mitt i stan, men jag är inte gud, som ni vet. Deprimerad och alkoholiserad (jag har varit bägge) blir man inte för att det lyckliga är så sällsynt, utan för att normalläget är så gråtrist. Man är så ful där i spegeln och cykeln har dåligt med luft och det finns inga tvättider. Sånt. Även i depression och fylla hittar man lyckliga stunder. Så arbetet är att få vardagen uthärdligt. Förslagsvis löser man det genom att acceptera det man inte kan ändra på. Klocakn måste ringa, man måste upp på morgonen och man kan vara åtskilda mot sin vilja. Sen får man förändra det man kan: man kan flytta, byta jobb och brygga gott kaffe. Det ser ut att bli en jobbig vecka och exet är lika samarbetsinriktad som alltid. Inget nytt under solen.

09 oktober 2009

Kulturföraktet.

Visst kan jag bli trött på kultursidor och insnöade pyttiga debatter om småsaker för ett fåtal insatta. Men det är ändå ingenting mot hur trött jag blir på det ständiga gnället över akademins val av litteraturpristagare. Akademin kan ju rimligen inte ta ansvar för eller anpassa sig till folk som aldrig läst något svårare än Stephen King?
Det är coolt att akademin faktiskt väljer den författare som är bäst, utan att snegla på något annat. Man ska inte fjäska, man ska inte ställa sig in. Det är fint att våga stå för något, stå för att man vet nåt här i världen. Men man föraktar lätt sånt man inte känner till. Man blir rädd för det okända, det som är svårt och utmanande bortom strömlinjeformen. Om jag inte känner till nobelpristagaren, så säger det såklart mer om mig än om akademin. Om vi ska mötas, så är det rimligt att den okunnige bildar mig, inte att den kunnige låtsas okunnig.

08 oktober 2009

No surrender.

Den vrids upp på max och jag minns han som blev min vän, men som försvann lika snabbt som han dök upp i mitt liv en vacker vårdag i ungdomens sista skälvande stunder. Vi var på väg att bli vuxna och lyssnade på musik och drack och jag somnade på toaletter och han fick ta tvåan hem själv. Vi var som höstlöv på Kungsgatans allé; vi for åt olika håll och sågs bara en ynka gång igen, sen vet vi inte mer om varandras öde. jag tror han bor med sambo och eventuella barn i ett radhus i Frölunda, det skulle inte förvåna mig. Det är inte alls så att vänner finns kvar no matter what, dom kommer och går. Och man kurar ihop i höstmörkret och vet att man måste genom vintern om man vill se sommaren igen. Jag springer genom höststan och jag avskyr varje minut av det. Springandet är bra, men hösten är ensam och sorglig. Hemma är kaffet varmt. Jag funderar över vänskap och lojaliteter och får inte ihop det. Minnen blandas med nuet och det blåser genom märg och ben.

07 oktober 2009

DDR 60 år.

DDR fyller sextio år precis idag och uppe på podiet vid Marx-Engels Platz står ledarna för paritet, FDJ och de så kallade fackföreningarna på en tribun och ser hav av röda fanor, stridsvagnar, pionjärer och gränssoldater som sjunger da haben wir unsere Schutzall gebaut, passera. Plakat och banderoller talar om framsteg och socialism.
Glasfasaden på palast der republik glimmar som guld när oktobersolens strålar letar sig ner genom smogen.
Fast, nä, sådär är det ju inte. Muren föll, Honecker flyttade till Chile och Berlin är en otroligt cool stad att vistas i. Grenzübergang Friedrichstrasse blev en turistfälla och Tränenpalast blev teater. Allt har blivit bättre för alla. Ändå får det gamla östtyska kommunistpartiet upp till en tredjedel av rösterna i det som en gång var det DDR, som alltså inte blev mer än dryga 40 år. Det är svårt att begripa, men kanske hade folk väl högt ställda förväntningar. det är så lätt att romantisera grönskan i gräset på den andra sidan. Kanske. I Tyskland finns inte bara minnen, utan också framtiden. De gröna fick över tio procent i valet och kan vara en stark opposition både till den regerande högern och ostalgi-vänstern.
Åh, jag minns när man stod där i kön och väntade på att få komma igenom det hål i muren som kallades Checkpoint charile. Visumet kostade 6,50DM och man var tvungen att växla in 25 mark till kursen 1:1, pengar som i stort sett inte gick att göra av med på en dag. Jag minns tvåtaktsbilar och äckligt luktande östcigarretter och beskäftiga plakat om samarbete med Sovjetunionen och illa klädda studenter som ville växla svart. det var spännande och förfärligt. Köer, usel service, vopos och rädsla. Bort, det.

Svag till måttlig.

Äntligen mojnar det. På radion berättas det om en ung man i Göteborg som blivit ihjälslagen av en grupp poliser, kvävd till döds var det visst. En kollega till poliserna utredde fallet och det visade sig att poliserna var helt oskyldiga till brott. Det är nog inte lätt att vara polis. Men ibland gör dom det inte direkt lätt för sig själva. Johan är död, men ingen lagförs för brottet. Det är inget vidare kul.
Vi politiker har krupit in i våra hålor och kanslier för att förbereda oss inför valet nästa höst. Jag träffade valberedningen i söndags, som en av 36 nominerade i Malmös gröna. I styrelsen har vi lagt sista handen vid ett förslag till lokalt handlingsprogram. Vi gröna har gott om kompetenta kandidater och bra idéer. Valet nästa år blir lite väl spännande. Bränder, stenkastning och krisen riskerar att ge Sverigedemokraterna ett ökat stöd bland etniska svenskar med behov av offerkoftor och syndabockar. Ett vallöfte: vi kommer att göra det som krävs för att hålla SD borta från makten i Skåne och Malmö. Det som krävs, vad det än vara månde.
Men det är nu också. Utflykt med förskolebarnen till kyrkogården idag och möte om avfallsfrågor med nämnden. Sen ska det bli kväll och jag ska äta indisk mat med mina yngsta söner. Svag till måttlig vind. Jag cyklar ut i vardagen.

05 oktober 2009

Besök från Holland.

Det är fint med studiebesök från Holland, för då får man underbara sirapsvåfflor i present. Så är det alltid. Och det är vansinnigt gott. Men aldrig i livet att jag ger mig på att försöka beskriva verksmhten på holländska, engelska är svårt nog när man ska ha in facktermer och så. Så vi står där och beskriver så gott vi kan hur det är att integrera utvecklingsstörda och austister i en förskolegrupp och para detta med rosengårdslivets allmänna utanförskap, flerspråkigheten och det som cheferna kallar interkulturellt förhållningssätt i sina högtidstal.Holländarna ställer bra och relevanta frågor och efteråt säger chefen att dom påpekade hur respektfullt vi talade om och behandlade ungarna. Bättre betyg går inte att få. att nästan alla lovprisar vårt arbete står i kontrast till ropen på hemmafruar och mer tid med barnen, som vårdnadsbidraget mer och mer kallas. Jag tror att det är bäst för barn att möta fler vuxna tidigt. Kärnfamiljsnormen är inte till gagn för barnen, för det är så mycket man som förälder missar eller inte vågar se, av kärlek eller skam. Den svenska förskolemodellen är värd att slå vakt om, säger jag och besökarna från Holland nickar instämmande.

03 oktober 2009

Jag valde mig själv.

Jag ser Toni Holgersson på omslaget på accent och sen en artikel en bit in i tidningen och jag tänker att det där kunde ha varit jag, kan vara jag om jag inte håller nykterhetslöftet, utan faller tillbaka. Alla missbrukssjukdomar är progressiva, så det blir aldrig bättre. Jag har skrivit förr om hur jag vaknade på parkbänken och fick hjälp av vänliga själar att överleva. Om man tror att man ska klara allting själv, så har man ett hjärta av sten. Man behöver människor. Ändå är man så jävla ensam i själva livsvalet. Det finns ingen att skylla på, det är ingens ansvar utom ens eget. Men tills man inser det så simmar därute i det iskalla vattnet och man räcker ut handen till snart sagt vem som helst som därmed kan göra vad fan hon vill med en. Man kan hamna i kung alkohols sällskap, i famnen på någon som låtsas ge, men som bara stjäl ens värme eller i andra osunda beroenden. Sen står man där och undrar varför man inte vågar vara singel eller varför man hamnar så fel i förhållanden. Man förgiftar sin kropp och själ eller låter sig förföras. Allt för att slippa se sig i spegeln. Jag kommer från en släkt av missbruk och otrohet mot ideal. Jag är född sån, men kan välja bort det. Jag står ensam i mina val, men klarar mig inte utan andra människor. Det känns tryggt. Jag kunde blivit Toni. Jag kunde blivit min alkoholiserade granne. Jag kunde blivit den som gick från relation till relation för att slippa vara ensam. Jag valde något annat. Jag valde mig själv.

Jag tror inte på Andrea.

Nej, Andrea, jag tror inte riktigt på dig. Av hela mitt hjärta hoppas jag att jag har fel, men hela historien, ditt agerande, Daniels agerande och omständigheterna kring saken tyder på att du är ännu en av många kvinnor som misshandlas av berusade män och sen tar på sig skulden. Daniel är antagligen jättesnäll när han är nykter, för det är dom flesta. Men han är dömd för att ha misshandlat dig och andra talar om att han på fyllan kan vara våldsam. Om detta vet jag inget, men det är ganska vanligt att människor blir våldsamma när dom druckit. Det är rent av så att åttio procent av alla våldsbrott i Sverige är alkoholrelaterade. Ett antal svnska kvinnor (och män) misshandlas varje år till döds av någon som står dom nära. Men det måste inte vara så och det finns hjälp att få för den som inte vill dricka och inte vill slå. Om Daniel verkligen älskar dig, så ber han om hjälp, oavsett hur hovrätten dömer. Om du verkligen älskar Daniel, så kräver du det av honom. Kärleken kan se olika ut och jag dömer verken er kärlek eller i det aktuella rättsfallet. Men man klarar inte allt själv, det måste man inse. Be om hjälp.

02 oktober 2009

Gränser; som om dom finns.

Örebro sportklubb anmäler GAIS för att en av våra fotbollsspelare inte haft sitt arbetstillstånd i ordning. Ett fotbollslag som inte förmådde att vinna genom att göra flest mål (ÖSK gjorde inga mål alls i matchen) använder sig av en inhuman metod som kallas migrationspolitik för att oförtjänt snika till sig poäng. Ty så vist ordnat är det att om du är född i Brasilien, så måste en cynisk myndighet som kallas migrationsverket avgöra om du är behörig att vistas och arbeta här inom 1809 års svenska gränser. Själv kan jag inte spela fotboll så värst bra, men däremot hade jag all rätt i världen att flytta från det fjärran Göteborg till det sydliga Malmö för att bo, arbeta eller göra vad jag vill. Det finns ingen rimlig anledning till att jag har större rätt att vistas i Malmö än Wanderson do Carmo i Göteborg. Det kanske inte är möjligt att låta alla som vill bo i Sverige göra det; jag vet inte. Men grundprincipen borde ändå vara att en människa får lov att bo där den önskar. Nu tycks grundprincipen vara att man undantagsvis får korsa gränser; gränser som varken är logiska eller nödvändiga. Eller hur?

01 oktober 2009

A streetcar named desire.

Göteborg, Stockholm, Norrköping, Malmö, Oslo, Trondheim, Helsingfors, Leningrad, Köpenhamn, Lidingö, Berlin, Köln, Wuppertal, Gdansk, Szczecin, Gdansk, Poznan, Warszawa, Wroclaw, Krakow, Bydgoszcz, Prag, Budapest, Zürich, Basel, Mulhouse, Barcelona, Rom. Lissabon, Porto. Museibanor oräknade. Mina spårvägsstäder. Nästa i raden lär bli Wien och Bratislava, eftersom ett hett tips är att det vankas en resa dit i början av nästa år. Fast det känns som om jag glömt någon eller några. Milano? Inlägget jag tänkte skriva finns här, jag har redan skrivit det. Första gången jag talade om spårvagnar och la förslag om det i Malmö kommunfullmäktige var hösten 1994. Det socialdemokratiska kommunalrådet gick upp på replik och hånade mig, minns jag. Det gör dom inte längre. Amsterdam, Rotterdam och Haag, hade jag glömt. Och Bryssel och Antwerpen. Det är säkert ännu fler.

Att jobba med barn är ett privilegium.

Skickar ett mess till föredetta kollegan F och får svar efer en stund. Jodå, nu har hon börjat praktisera i en femma på Husieskolan, mitt i det välmående utegrillsbältet. Och hon mår bra och trivs på sin utbildning, precis som jag visste att hon skulle. Kollega F är den som jag diskuterade livsfrågor, språk och kultur med på jobbet. Vi har samma smak för starkt kaffe och sötsaker och barn i samma åldrar. Kontaktytan är stor. Jo, så bär hon ju slöja och är muslim också. Och hon vet min syn på sakerna, att slöjan är ett sätt att kontrollera kvinnors sexualitet, snarare än något som har med en eventuell gud att göra. Men det gör inget att vi tycker olika om det där. Hennes islamske gud verkar kärleksfull och fullt kompatibel med läroplanens värdegrund. Muslimer är inte gjorda av glas, man får lov att säga om man inte delar deras syn på män, kvinnor och regler. Och lika lite som jag skulle vilja ha en knutbykristen eller livetsordare på mitt jobb, skulle jag kunna tänka mig en kollega som tolkar sin koran så strikt att det möjligen får synas lite ögon, men inget annat i mitt sällskap. Jag tror inte att så strikta tolkningar av religioner går att förena med det läroplanen säger om att stereotypa könsroller ska motverkas. Och när Yvonne Ruwaida och nu även en grupp s-kvinnor går ut och säger att detta med heltäckande klädsel är något jag måste acceptera, så säger jag bara nej. Det är lika lite okej med total nakenhet på jobbet, för övrigt. Hur folk klär sig hemma, på badet eller ute i offentligheten skiter jag i. Och att åberopa sin religion smäller för mig inte högre än att åberopa sin politiska uppfattning eller något annat. På jobbet har vi ett bestämt uppdrag som är formulerat i skollag, läroplan och lokala mål. Att jobba med barn är inte en rättighet. Det är ett privilegium.