31 juli 2009

Jag kandiderar till kommunfullmäktige!

Det damp ner ett mail med frågan om jag kunde tänka mig att låta mig nomineras. Och det kan jag. Senaste gången jag gjorde det var 1998, då som gruppledare och förstanamn. Det var i en annan tid, i ett annat liv, i ett annat Malmö.
Det jag aspirerar på nu är att befinna mig något steg bakom våra kommunalråd och vår gruppledare. Det skulle vara kul att ingå i en vital grön grupp av äldre, yngre, blåögda, brunögda män och kvinnor som likt ett rockband repar ordentligt och spelar tillsammans men ger varandra utrymme för solon. Jag har en bra andrastämma, men förväntar mig att strålkastarna någon gång siktar på mig och jag får stå ensam på scen med min röst och mina ord. Talarstolen är min vän. Gör vi ett bra val kan jag tänka mig att ta plats på en ledande position i en nämnd även nästa period. De frågor jag främst vill ägna mig åt är det konkreta byggandet av ett grönare Malmö. Alltså nya hus, spårvagnar, cykelbanor, lekplatser och skejtramper. Sen kan jag ju mina barn- och ungdomsfrågor genom mitt yrke och integrationsfrågorna genom den dagliga pendlingen mellan centrum och Rosengård. Jag kan den kommunala organisationen utan och innan genom mitt arbete med oganisationsutredningen under förra mandatperioden och jag vet att ta plats i media om det behövs. Det sades om mig under mina fackliga dagar att jag var en hyfsad förhandlare och vid behov en irriterande provokatör. Jag passar i politiken. Räkna med mig.

30 juli 2009

På andra sidan Ringvägen.

Korkade trafikplanerare och naiva politiker byggde en motorväg tvärs igenom Malmö. Numera försedd med bullerskydd, står den som en mur mellan Rosengård och fyramiljonersvillorna på Videdal. Mer pedagogisk än så kan man inte vara om man vill visa skillnaderna mellan dom som har och dom som inte har, en skillnad som dessutom ökar. Jag är snubblande nära att säga nåt dräpande ironiskt om araber bakom murar till min kollega, men hon är palestinska och tycker kanske inte att det är så kul. dessutom går det att ta sig under motorvägen genom en nedklottrad gångtunnel. Dygnet runt och inte bara när några vakter känner för det. Man får ha perspektiv ibland.
Min kollegas vackra gröna slöja är en färgklick bland alla linusbarnen på bondgårdslekplatsen och flera av våra ungar är både funktionshindrade och olivhyade, så visst märks det när utegrillsbältet får besök av oss som aldrig marinerar fläskkarré till tonerna av Tomas Ledins "Sommaren är kort". Dom behöver se oss och våra ungar behöver se att det finns annat än dagis, hemma och City gross och det är mitt jobb att visa dom det. och bjuda på vattenmelon och dricka starkt kaffe ur IKEA:s plastmuggar. Här ute bland villorna är det tyst och rent. Folk renoverar väl sina kök eller så är dom på Mallorca, såhär i slutet på semestern. Sen ska det tjänas pengar igen. Kollegan och jag diskuterar det intressanta i att dom som tjänat på högerpolitiken använder sina stålar till att riva ut fullt fungerande kök och sätta in metallickylar och köksöar, istället för att gå ner i arbetstid eller resa jorden runt eller så. Det är värderingar, såklart. Själv har jag en reva i tapeten i vardagsrummet, men har varit i Barcelona, London och Rom under det senaste året. Jag kan välja och väljer. Det är möjligheten att välja, som skiljer klasserna åt.
Men även folk som skulle kunna välja låter sig styras av strukturer och föreställningar om vad som är kärlek och ett gott liv. En av mammorna på lekplatsen ser ut som Ella Bohlin, lika söt, välmejkad och fejkfrom som unga pingst/livets ord-kvinnor brukar göra. Stackars Ella, som trodde att partiet faktiskt ville ha in henne i EP. Newsflash: i KD:s värld ska unga kvinnor tiga i församlingen, vara söta och dra barnvagnen i solskenet. Till Bryssel skickar man pastor Alf, of course.
Lycka för oss gröna att vi aldrig skickade Marianne Samuelsson någonstans, tänker jag innan vi ger oss iväg i riktning Rosengård igen, men minns att hon faktiskt satt i nordiska rådet och åkte till Rio-konferensen.

29 juli 2009

Det måste finnas ett välfärdssamhälle.

Räkningarna skickas iväg och jag tackar ännu en gång min lyckliga stjärna, om den funnes, för att jag varje månad kan betala mina räkningar och amortera lån. Nu har ju skattesänkning och ränte-d:o gjort att jag till och med kan sätta undan pengar och köpa mig en fin lila skjorta och så. Mig har alliansen faktiskt gynnat, trots att jag inte tillhör det socialministern kallar för "verklighetens folk" och inte bett om det. Det är lite skämmigt, snarare. En jag kunde haft det som är den här tjejen. Ungefär lika många ungar som jag, men utan lyckan att hamna på solsidan. Men det där med sol och skugga är ju inte tur och tillfälligheter, utan en mycket medveten politik. är du sjuk eller har sjuka barn, så har du fått det sämre sen regeringsskiftet och är du frisk med (i huvudsak) friska barn, så har du fått det bättre. Det har tagits från fattiga och givits till rika. Jag skulle såklart kunna skicka några tusen till tjejen i artikeln, men välgörenhet är kortsiktigt och mest för det egna samvetet. Som fadderbarn och som att adoptera ett stackars fattigt barn. Det är strukturer som måste ändras, det år inte individuella problem. Tryggheten måste omfatta alla. För lite mer än två år sedan var jag på väg att störtdyka ner i misären, men jag tog mig fram och upp. Jag är ödmjuk och tacksam, men man kan inte räkna med tur och stöttande människor. Det måste finnas ett välfärdssamhälle, det får inte finnas några fattiga barn.

Pizzaångest, höstvindar och mina relationsantenner

Jag går ut på torget och det är en dallrande julikväll, men höstvindarna smyger sig in med lukter av jord och ett stråk av kyla. Det är blandade känslor. Jag beställer pizza till mig och sonen och eftersom det är vanlig vardag och kväll,såger det mig ångest. Jag borde vara duktig och laga något näringsriktigt och korrekt. En kvinna i blont hår går förbi borta vid den röda fula vänthallen och jag tror att det är en gammal kollega från Söderkulla. Skejtarna är väl hemma och kollar på sim-VM, för på torget är dom i alla fall inte. När jag går hem med minakartonger tänker jag på och förbannar mina relationsantenner. Förutom att jag aldrig märker när något flörtar med mig, så kan jag nästan alltid se vilka människor som ska separera och vilka som är lyckliga med varandra. Signalerna går fram och jag får veta sånt jag inte har med att göra. Men ju mer folk betonar hur mycket dom funnit fram och hur bra dom blir, desto säkrarre kan man vara på att det inte är så. Är man lycklig vågar man tvivla, är man olycklig är man tvärsäker på allt. Jag ser det i era ögon, ni kan inte ljuga för mig.

27 juli 2009

Ingen gård av rosor

Pride börjar i Stockholm, men jag är inte där utan på jobbet, där en kollega säger att transpersoner nog är sjuka på nåt sätt. Det är långt som fan mellan Rosengård och Tantolunden i Stockholm. I Tantolunden får man se upp med orden, så man inte stämplas som frenologisk eller nåt, medan man på Rosengård inte tycker att såna där är normala på en fläck. Jag kunde önska lite stöd från dom allra medvetnaste medvetna. Rosengård behöver er mer än Söder i Stockholm. Men Rosengård är som Sibirien, alla vet var det ligger, men ganska få har någonsin varit där.
Min kollega som sa det där om transpersonerna bor nära vårt jobb och försvarar sin stadsdel i stort och smått och det blir en smula kontraproduktivt.
Rosengård är en gård av rosor lika lite som det är brinnande soprum och skräp överallt. Eller lika mycket.

26 juli 2009

Till oss som tror på lyckliga slut

Vi som slutar ljuga, börjar leva och som hellre låter oss kallas självgoda än falskt lyckliga i nån cocoonad värld, lever nu och här där det händer. Man måste göra det nu, för sen kanske aldrig inträffar. Jag vill kunna se min spegelbild i ögonen och säga att jag gjorde det och det. Så vi grundar med kärlek och kaffe i sängen. Går på festivalen som aldrig bara är rolig, utan andas både kärlek och politik. Vidare med falafellunch på nummer ett nere vid Bergsgatan och så toppar vi med solnedgångspicknick på en kulle vid sundet.
Filmerna vi ser ska sluta lyckligt och det gör dom.
Söndag kväll går vi med långsamma steg längs Östra förstadgatan och Östergatan. På en uteservering sitter dom och skrålar, ännu djupt nere i förnekelse. Jag kan gott känna mig stolt över att jag såg igenom det där, men så tror jag ju också att hoppet är större än hoten, som det står i de grönas partiprogram. Vi säger inte att det är enkelt, bara att det är möjligt. Vi kan låta bli att ljuga och fly; det finns lyckliga slut.

24 juli 2009

Sorglustiga alliansväljare.

Det är en smula sorglustigt när man hör alliansväljare beklaga sig över att just deras skäl att få vara hemma mot betalning av försäkringskassan inte godkänns. När slutdebatten inför valet 2006 ljöd i mina öron under min marathonträning på vägarna öster om stan, så var det just sånt Reinfeldt pratade om: "Vi har en miljon människor i utanförskap", sa han och menade att färre skulle gå hemma, så att skatten skulle kunna sänkas. Men det tycks som om det där med besparingar och hårda krav alltid ska gälla någon annan än en själv eller dom man känner. Precis som rasister inte gillar invandrare dom inte känner. Men grannens thaihustru och pizzasnubben på hörnet är såklart helt ok. John Kennedy sa i sitt installationstal i januari 1961 att man inte skulle fråga vad Amerika kunde göra för mig, utan vad jag kan göra för Amerika. Det där är lite glömt. Det är alltid nån annan som ska betala. När Sara och jag åkte till Rom sa jag att det kändes skönt att få betala resan själv. Hon tyckte nog att det var lite snobbigt, så där. Men jag menar det. Det känns en smula äckligt att resa med politiken och sova på förstklassiga hotell och äta på dom bästa restaurangerna, ävrn om det såklart är viktigt att vi politiker ser oss omkring och hämtar idéer på andra ställen än hemma i Malmö.
Jag har, och ska ha, dåligt samvete över sånt. Av nån anledning störs aldrig (med få undantag) alliansens politiker av lyxlivet på resorna. Dom äter och dricker vin i godan ro och tycker sig inte vara i utanförskap alls. Jag dricker i alla fall inte alkohol, försvarar jag mig, men det är ett klent försvar. Å andra sidan förespråkar jag inte sänkta skatter och indragningar i sjukskrivningsrätten. Liksom. För övrigt sprang jag uselt på maran hösten 2006.

23 juli 2009

Du väljer ditt liv.

En gång såg jag en tröja med texten: "avskaffa valfriheten". Det var väl någonting med att man inte ville välja skola eller elbolag eller så. Ett politiskt statement. Som Nordman sjunger om att ödet blev min väg, så vill man slippa fejsa det förhållandet att ens liv till allra största delen formas av en själv, genom de val man gör. Men livet är orättvist, alla kan inte välja allt. Jag kan inte välja att bli USA:s president eller snabbast i världen på 100 meter fritt, inte heller kan jag välja var i världen jag föddes. Men nästan allt annat. Därför blir jag ledsen när folk pratar om hur dom hamnade i missbruk eller blev kvar i Trollhättan eller på ett kasst jobb. Eller när folk säger att dom inte får äta det ena eller andra av religiösa skäl. Jag lider med sånt, det får mig att vilja gråta. För inget sånt bara händer eller är; det är tyvärr frukten av ens egna val. När jag var ung och jobbade på kollo läste jag Camus och Sartre på journätterna, medan kolloungarna sov och pratade i sömnen. "Det är ju fan att det alltid är upp till en själv", tänkte jag och ville istället tro på gud eller horoskop. Men även om gud eller horoskop skulle begränsa ens valmöjligheter så måste man välja det man kan. Ödet bestämmer varken var jag ska bo, vad jag ska jobba med eller om jag ska supa ner mig och vakna på en parkbänk. Det är mitt eget val, mitt eget ansvar. Det enda jag aldrig kan välja bort är det egna ansvaret.
Själv har jag en depressiv- och missbrukarsjäl, som måste hållas i schack. Jag vet vem jag är och vilka förutsättningar jag har. Jag har också mina övertygelser om hur jag vill leva och ha det och jag fattar att jag inte till hundra procent kan ha koll.Det är okej, det kan jag stå ut med. Men det jag kan påverka, det ska jag fanemig påverka. Mina svåraste val har varit att lämna mina barns mammor och att sluta dricka och självömka. I såna lägen känns valfriheten som ett fängelse och man önskar att det var livet som valde åt en. Men livet väljer aldrig åt dig, du väljer ditt liv.

22 juli 2009

Stark nog att vara svag.

Mikael Wiehe sjöng att dom flesta vill ha lugn och ro och medan dom tar det lugnt så kommer fascismen att växa sig stark. För att vara socialist talar han mycket om individens ansvar och det gillar jag. Egentligen är det just det där med det egna ansvaret som gjorde att jag lämnade traditionell socialism, fast, äsch, det var annat med. Det var lite fyrkantigt liksom. Men hos de gröna blev jag snabbt hemtam och blev ganska snabbt NÅGON. Men jag tvivlar såklart hela tiden, måste alltid ta ställning och ansvar. Men att vara oberoende passar inte mig, jag vill ingå i ett sammanhang. Två lyckliga killar, en i chelseatröja och en i ManU-tröja som hämtas på sin mammaadress mittemot det som ska bli Modernas Malmöfilial, ingår i mitt sammanhang. En långhårig elvaåring och en pottklippt åttaåring. Dom bruna ögonparen liknar mina på pricken, men i övrigt är dom sina egna individer. Dom vill ha Burger King-mat, men jag serverar hemmagjord chili. Sen far dom åt olika håll i lägenheten. Boyzonen på fjärde våningen fylls av musik och fotboll. Man hör inte vindens sus, precis, här tar vi det inte lugnt så fascismen växer sig inte stark precis. Ingen mossa växer på en rullande sten. Jag hittar ett vykort från en gammal dejt som åker i pappersinsamlingen. Hon skrev att hon älskade mig, men det var nog en väldigt devalverad version av det ordet. Hon ville förresten gärna ha lugn och ro. Space,som det kallades. Men dom som älskar behöver inget space, inga regler om att inte höra av sig. Det man behöver är förmåga att släppa taget och bli beroende av någon. Inte för sin försörjning, utan för att ensam är svag och för att det är bättre att vara fler. Så blir det kväll och musiken går från Jackson till Beatles och mellanbror läser en tjock bok och minstebror samlingsvolymer av Kalle anka. Äldstebror botaniserar i spotify. Jag fångas av vemod och hämtar in lite kaffe och sätter på en gammal film. Utan tvivel är man inte klok. Jag har en liten jävul på min axel hela tiden som vill få mig att falla, men jag är starkare nu. Stark nog att medge att jag är svag.

Peter och jag har skägg, så det så.

Niklas Orrenius på Sydsvenskan har kommit på nåt. I pappersupplagan illustrerat med stilig Zaida och en László som ser ut som Karl Marx, görs en ytlig dissekering av partiet. Nu är allt så förändrat, liksom. Men Lászlós skenbart ultraradikala idéer har alltid omfattat en liten minoritet i partiet. Jag, Birger, Peter och andra skäggbärare som suttit i partistyrelsen har nästan unisont stött en mer långsiktigt hållbar radikal linje och en som man kan samla folk kring. Oavsett vad Birger nu ibland påstår i sin blogg.
Ty att vara radikal är också att få något gjort utanför kongressalar och bloggosfärer. Den riktiga revolutionen inträffar när folk i kostym börjar tycka som vi. Redan nu kan man köpa KRAV- och rättvisemärkt på Willys och ICA; när partiet grundades fick man leta rätt på små alternativbutiker på bortglömda gator. En som får saker gjorda är min mångåriga vän Anders Åkesson. I handling, på plats och oftast utan stora åthävor. Och utan show-off utseende. Och vännen Anders är ingen ny grönis, utan gammal i gården som jag.
Förskjutningen från landsbygd till storstad är också logisk. Att flytta till stan är för de flesta att göra miljön en tjänst, eftersom det är här man kan leva miljöbra och jämställt. Här kan man cykla och resa kollektivt, här bor vi i mindre energisnålare bostäder. Jag har hittills inte stött på en enda lantis som levt miljöbättre än jag och då har jag ju träffat László ett antal gånger.
Men det finns säkert många vägar och det vore förfärligt om alla såg ut och tyckte som jag. Därför vill jag ha en levande debatt i ett grönt parti som även fortsatt rymmer många sorters människor.

21 juli 2009

Wiehe i parken.

Vi kom cyklande, promenande och några kom förmodligen åkandes i barnvagn med. Den det var kväll och den 21 juli 2009, 40 år efter månlandningen. Åldrade proggare, GU-sammankallande och andra helt vanliga malmöbor i ett lämmeltåg som fylldes på och blev en tjock lavaström ju närlre Pildammsteatern vi kom. Och kvällen var så ljum och skön som den blir i en amfiteater i en park i parkernas stad i slutet av juli. Mikael Wiehe är vår gubbe. Ibland ser man honom på Triangeln med matkassarna i handen, ibland på rastaurang Möllan, men nu stod han ensam på sommarscen Malmö och fyllde oss många tusen med hopp och glädje. Man ska inte ge upp, inte vika ner sig när det blåser, eller fly in i det privata, för man kan alltid göra en skillnad. I morgon går vi upp igen, går till jobbet och lever våra radikala övertygelser, så gott vi förmår. Vi sorterar våra sopor, vi cyklar och åker kollektivt, vi lägger kläder i Emmaus låda och handlar kravat och fair trade. Vi jobbar för att ge flyktingbarn och utvecklingsstörda redskap att formasina liv efter sina förutsättningar, vi skrattar och njuter emellanåt. Kan man sätta två gubbar på månen, så kan vi få en solidarisk värld. Det är så jag tolkar Mikael Wiehe. Vi låtsas inte om att han ibland är fyrkantig och försvarar Kuba. Hellre det än abortregister eller vapenexport, liksom.

Pappa är på jobbet.

En facebookvän läser den här artikeln i DN och undrar var papporna är någonstans, för inte är dom på föräldrasajterna på nätet. Svaret är lika trist som inskränkt: dom är på jobbet. Inga jobbar lika mycket som småbarnspappor. När vi får barn så faller vi in i dom traditionella könsrollerna och ju mer obildad pappan är och ju längre från feminismen han står, desto värre blir det. Alla bor ju inte i Majorna, på Söder eller på Möllan, om man så säger. På Rosengård eller i Sjöbotrakten är de föräldralediga papporna mer sällsynta än snö på julafton i Saharaöknen. En del skulle nu säga att detta är helt naturligt och att "familjerna" borde få välja fritt. Jorå, det är ju liberalt och fint. Men det står en del saker i vägen för det fria valet. Först och främst ska man ju veta att det finns ett val. Många blir som sina föräldrar av ren slentrian. Sen ska man ju ha kraft att stå emot omvärldens tryck. Som föräldraledig och barnaktiv man riskerar man att hamna utanför den manliga gemenskapen helt. Man kan tappa sina polare, samtidigt som mammorna bara lätt som en smörklick i en het stekpanna glider in i BVC-världen och på öppna förskolan. En man som älskar sina barn mer än sitt jobb blir ett suspekt neutrum, precis som kvinnan som "ger bort" en del av sin "mammaledighet". 2009. Inget har hänt. Precis som för över 20 år sedan när jag var föräldraledig för första gången, så kan pappor som går hemmaxses som miffon. Och då hade jag trots allt en omgivning som tog för givet att jag var jämställd och en kvinna som hade en yrkesidentitet. Lik förbannat var det svårt och ensamt ibland. Och ändå krävs det bara någon minuts tankeverksamhet för att fatta att könstillhörigheten är en lite väl grov indelning när det gäller lämpligheten att fostra barn och att vi faktiskt har ett system där du inte behöver välja mellan barn och jobb. Man kan få både och och det är rimligt att tro att både och är en lämplig fördelning. Världen blir bättre av att män bejakar sina mjukare sidor. Men pappa är som sagt på jobbet och mamma är hemma. Det var svaret på frågan. Ska vi ändra på det eller?

20 juli 2009

Facebook och svartsjuka.

Jag borde inte satt min fot på det där debattforumet, jag borde läst min norska bok istället. Vissa ställen tar fram mina sämsta sidor och jag riskerar att bli någon jag inte vill. Men nu gjorde jag det i alla fall och hamnade mitt i en debatt om facebooksvartsjuka. Visste ni ens att det fanns? Tydligen är detta med att vara och välja facebookvänner en stor sak för några. Men jag tror att den som vill flörta eller vara otrogen inte är det på facebook av alla ställen. Det är ju inte så fysiskt, om man säger så. Facebook är bra för att hålla lite kontakt, visa bilder och bygga nätverk. Det är ingen stor sak. Själv har jag 176 vänner eller "vänner". Det varierar en smula, av nån anledning. Några har valt bort mig med dunder och brak och en av dom har kommit tillbaka,tror jag. Nån gammal dejt blev besviken på mig, en tjej fick inte ha mig som fb-vän för sin man (hahaha)och någon tyckte att jag var helt körd i huvudet som skrev om mitt privatliv i bloggen. Men inget större allvar, liksom. Jag tittar runt och skickar nån kommentar då och då. Och så driver vi politisk kamp på fejan. Det senaste är en anti Göran Hägglund-grupp som heter overklighetens folk. Men om vi för en stund ska återvända till svartsjukan, så är jag glad att jag lever i en relation där svartsjuka inte alls finns. Jag har varit där och vänt, men det finns inget fint och ombryende i det, det är som missbruk, det skadar bara.

19 juli 2009

Sommarens sämsta bok & bästa film.

Hamnar i soffan med elva kilometer i ben och huvud. Tröjan med texten "Make love - not war" väckte leenden och huvudskakningar under löprundan. Men jag tycker det är roligt att på ett lite självironiskt vis använda hippieerans bästa slogan. Jag hoppas att jag aldrig säljer ut, eller bakvägen backar upp helt andra intressen.
Jag vill stå för mina ideal, så gott jag kan. Nu ska jag duscha och sen blir det väl film och bok, som alltid. Ingen nytta idag, annat än möjligen matlagning. Igår slängde jag två fulla blåa ikeapåsar med kläder i Emmaus låda, efter att ha cyklat dit på kassarna på styret. Leva som man lär kan kosta en livet i trafiken, no shit. Film och bok, ja. Sommarens bästa film såg igår. Bruno, som vill bli Österrikes mest världsberömda person efter Adolf Hitler. Han reser till USA ochi likhet med Sacha Baron Cohens förra rollfigur Borat, så får han oss att skratta åt både våra egna och andras fördomar. Det är alltid på gränsen att bli för mycket. Men det är underbart. Humor för smarta människor och med en politisk agenda om jämlikhet. Sommarens sämsta bok har rakt motsatt agenda. "Hjärtats mörker", som jag på måfå plockade från Saras sommarhög från bibloiteket. Författaren eller "författaren" Jonas Moström skulle nog påstå motsatsen, men maken till reaktionär skit har jag sällan sett. Som ett beställningsverk från KD:s partiexpedition. För man förmedlar alltid ett budskap. Sjöwall-Wahlöö gjorde VPK-propaganda, GW Persson hackar på polisen och Mankell för in dom globala frågorna. I Moströms bok fattar man redan tidigt att det är den ondsinta flatan som är mördaren. Och offren är sökande, tvivlande kvinnor i heteroäktenskap, som förförts av attackflatan, men som ångrat sig och hittat den rätta vägen igen. Kvinnor i boken är svaga och lättförförda och allmänt svekfulla. Och männen är offer på ett sätt som inte ens Pär Ström kunde formulerat värre. Deckarhjälten blev lämnad när han inte kunde göra sin kvinna gravid. Ja, sorgligt är det. Fenomenet män i förskolan, lyckas Moström också få in, för när de fina vita kärnfamiljsbarnen kidnappas av flatmonstret, så är det en manlig pedagog som slarvar. Allt ordnar sig, såklart på slutet och inget öga är torrt.
Ikväll blir det en kärlekskomedi och så har jag kommit in i norsk period i läsandet. Men först ska jag duscha. Som sagt.

18 juli 2009

Var inte rädda.

Min dåvarande kollega var inte någon särskilt modern person. Hon kunde låta barnen gå två och två "pojke-flicka", därför att det var liksom praktiskt (samma tjej skröt fö över att hon inte läst läroplanen. För det blev hon befordrad till bitr rektor lite senare). Däremot var hon rädd för att pedofiler skulle invadera parken och förgripa sig på barnen om dom badade nakna. Jag förklarade för kollegan att det av flera skäl inte var sannolikt. Dels är pedofilerna få, dels var vi ett antal närvarande pedagoger och i slutändan kanske badkläder eller inte inte spelar så stor roll för pedofiler. För mig utföll kalkylen så att vinsten med att låta barn få behålla en okonstlad syn på kroppar var större än riskerna för pedofila övergrepp. Men jag var såklart slarvig och flummig, hörde jag bakom ryggen. En annan risk som jag inte ansågs ta på allvar var risken för drunkning i lilla Pildammen om barnen tilläts leka nära vattnet. en flicka ramlade visst i och fick vatten till knäna. Föräldrarna skrattade och sa jaja, då lär hon sig och sen var det ute ur världen. Men min kollega larmade chefen och det blev ett himla liv. Fattade jag inte att barn kan drunkna i så lite som fem centimeter vatten och VAD SKA FOLK SÄGA? Mest det sista då, om jag känner min fd chef rätt. Muntlig varning. Gäsp. Vid ett andra tillfälle blev jag anklagad för att ha hotat barnen med stryk (jag hade spelat upp en en liten "pjäs" och inför en kiknande barngrupp vrålat: "Är det nån som vill ha STRYK?"). En annan gång anklagades jag för att ha kallat barnen för miffon, vilket säkert var sant.
Så säger jag till alla jag tycker om.
En unge på mitt nuvarande jobb kaxade sig mot än den ene, än den andre av de jämnstora (fem år) barnen. Till sist hade han jobbat ihop till en smäll. Han gallskrek, men, nä: inget stöd hos mig. Jag vet åtminstone sju pedagoger som hade skällt på det andra barnet. Men det är bra att lära sig att det kan göra ont att mucka med fel person. Man får ta med det i kalkylen, i alla fall.

Barn (och du och jag) mår bra av att möta utmaningar, det skriver alla under på. Ändå präglas så mycket av barnens fostran i förskola och hemma av en lite ängslig rädsla för verkliga och inbillade faror. Ofta handlar det om att allt är så mycket farligare i världen nu än förr (trots att det inte är sant) och om saker man "hört" eller läst i aftonbladet. Det är lite sorgligt. Vi riskerar att få en halv generation fegon, som liksom åker barnvagn tills dess dom blir mobbare i första klass. Man lär sig varken handskas med sig själv eller världen.
Om man låter barnen vara som Ronja rövardotter och söka upp risker och lära sig handskas med om, så tror jag att det blir bra. Och våga för helvete vara lite busiga, skippa dokumenterandet och brottas med barnen en stund istället. Livet är inte farligt, det är kul. Dom flesta människor är snälla. Var inte rädda.

17 juli 2009

Regnet faller.

Nu faller regnet och vatten rinner ner i jorden, sugs upp av trädens rötter, så att bokar och pilar kan växa sig stora och starka här i parkernas stad. Jag sitter och spotifyar Peps Perssons ljuvliga Edvard-tolkningar och känner mig en smula skånsk just idag. I hela mitt liv har skånsk dialekt varit en del av min vardag och på farmors TV tronade en skånsk flagga rödgul och grann, utan en tanke på osund nationalism. Farmor skulle fnyst åt sverigedemokrater och Skånepartiet, precis som hon avvisade all halelujapolitik och hyckleri. Vi satt i hennes kök på andra lång och snackade och hon rökte sina eviga commerce, tills cancern tog henne en vacker sommardag som den här för snart trettio år sedan. Skåne lämnade aldrig hennes hjärta, fast hon bara var tonåring när hon flyttade norrut. Nu har hon fyra barnbarnsbarn födda i Malmö och hon skulle sträckt stolt på sig om hon visste. Äldstebror, farmors tredje barnbarnsbarn, är en person som inte alltid gör livet lätt för sig. Men han har en självständig stil och smak och jag tycker att jag lyckats i min fostran av honom. Skolan är ingen succé, men vi pratar om liv, död, fotboll och politik när vi sitter och fikar på espresso House nere på centralen. Sen kollar vi dofter och kläder på varuhusen och han drömmer om en armanikostym och att få se Eros Ramazotti i höst. Och jag tackar min lyckliga stjärna för att vi bor i den stora stadens centrum, långt från snäva normer och könsroller. Tankarna spretar och far. Hoppas att han aldrig försöker passa in. Hoppas han får vara lycklig. Farmor dog bitter och besviken: kunde jag inte fått några år till. Alla commerce var upprökta och Skåne såg hon aldrig igen. Jag ber äldstebror döda mig kallt och kliniskt, om jag någonsin säger att det var bättre förr.

Lång cykeltur.

Löpturen igår blev till en lång cykeltur istället. Så kan det gå. Genom parken, längs kusten och hela vägen ut till Klagshamn. Sen inåt landet och hem via Västra kalgstorp och genom Lindeborg (där jag lyckas snurra bort mig). Man kommer ju längre med cykeln, även om träningseffekten blir mindre. Och när man hamnar fel, så hamnar man rejält fel. Och jag kollar in min hemstad, på betryggande avstånd från valkretsen Södra Skåne där rasistsvinen bara är åttatusen röster från riksdagen. Man hör hammarslag och tänker sig svettiga män i linnen som sågar. Fortfarande byggs det mycket i min stad och jag fylls av en ömhet av vi faktiskt bygger hyreshus och bostadsrätter i traditionellt fina områden längs kusten (och varje gång protesterar borgarna ;)). Malmös bostadspolitik är inte perfekt, men den får oförtjänt mycket skit. Hos oss lever ideerna om jämlikhet kvar. I Malmö bor jag och här föddes mina barn. Jag tänker på om jag kommer att stanna mig för evigt eller om min rastlöshet kommer att bestå och föra mig vidare. Kanske återvänder jag till Göteborg när barnen är vuxna, vem vet? I så fall får dom häva förbudet mot gatumusik först. Men ute på landet mellan Klagshamn och stan finns inga gatumusiker, fast det såklart är lika mycket Malmö som Södra förstadsgatan och Möllan. Här och där ser jag garage med jeepar utanför. Det är en smula märkligt. Ingenstans i Sveriges långa land finns så mycket bilvägar som här. Ute på Klagshamnsudden luktar det bajs och tång, men den gamla fiskeläget är en ljuvlig plats. Hit ska jag ta termiosen med mig nån dag, tänker jag; termosen och en bra bok. Sen ska jag spana in måsar, båtar och alla de 48 vindkraftverken. Hav förenar, skog skiljer åt, tänker jag innan jag trampar in mot Värnhem igen.

15 juli 2009

Som såser på falafeln.

Och här är en nödvändig sida på nätet för oss malmöbor. Allt om falafel. Inget är så mycket Malmö som just falafel. Eller falaflar, som man också kan säga. Kanske renderar även en sån kommentar mig epitetet självgod. Ingen vet. Pöbelns dom kan vara hård mot den som inte rättar in sig i ledet. Man ska ju gilla små röda stugor utspridda på nån jävla slätt, snarare än mångfald och mångkultur. Min släkt tillhörde dom som vägrade vara pigor och drängar under despotiska bönder. Sen hundra år bor vi i stan. Frihet, mångfald. Redan i mitten på åttiotalet sjöng Dan Hylander om vår stad att den var som en människa med hjärta och blod. Ibland ser jag honom på stan, kort med skinnjacka. Ibland ser jag den nyfrälste Göran Skytte med. Mångfald, som sagt. Som såserna till falafeln.

KD (och bajen fans) till Litauen, enkel biljett

Det finns en liten men välorganiserad homolobby, som infiltrerat hela mediasamhällen i sin jakt på det det som Göran Hägglund kallar "vanligt hederligt folk" (såna som inte skiljer sig eller har samkönat sig). Jodå. Men hoppet för KD finns i ett förlovat land på andra sidan Östersjön. Där har man äntligen satt ner foten och infört just såna fina morallagar som sätter P för snusk och homosex. Precis som svenska kommunister på 20-talet utvandrade till Sovjet, kunde man hoppas att KD nu söker sig till det förlovade Litauen. Win-win, liksom. Och, ja, dom kan ta Bajen fans med sig. Enkel biljett.

Birger skriver till kungs.

Och här skriver Birger det som behövs om kungatramset. Själv tycker jag att det är ironiskt som fan att den sk kronprinsessan delar födelsedag med den franska revolutionen.

Låt bilisterna betala oss.

Bilmänniskor är så roliga. Jag läser på en blogg om en gravid kvinna att hon nu har köpt ett babyskydd (tydligen nån slags bilbarnstol), "för annars kommer man ju inte hem från sjukhuset". På sant, liksom. På samma vis har jag hört föräldrar berätta om barn som "måste" skjutsas till aktiviteter och att man var "tvungen" att skaffa ny bil för att kunna åka på semester. Vanebilister har ett handikapp och det är att de tror att deras livsstil är nödvändig, oundviklig. Om dom tänkt två steg längre så skulle dom fattat att deras möjlighet att köra bil kors och tvärs (delvis på min bekostnad) bygger på att jag och en massa andra människor cyklar eller åker kollektivt. En tredjedel av oss malmöbor cyklar när vi ska någonstans. Om vi hade bilhandikappet och trodde att bilen var nödvändig enligt ovan, så skulle ingen kunna köra någonstans i stan. Allt skulle proppas igen och fler än någonsin skulle dö i cancer (dessutom). På global nivå vore det en katastrof värre än tsunamin och svininfluensan tillsammans. Själv behöver jag inget tack för att jag avstår från bilen. Det räcker med pengar. Det vore i allra högsta grad rimligt att vi som avstår från att köra bil får rena pengar in på kontot som tack för det. Vi gör en insats för folkhälsa och miljö. Låt bilisterna betala oss för det.

14 juli 2009

Ur en ADHD-unges dagbok.

Det här är jag. Plötsligt är visakortet borta. Det kan vara i ryggsäcken jag hade i Rom, det kan vara i den speciella lådan i köket och det kan kanske ligga på soffbordet eller på golvet. Nej. Då är det nog i jackan jag glömde på jobbet, bestämmer jag. Inte där heller upptäcker jag klockan sex och femton i morse. Sonen får i uppdrag att leta i lägenheten, men borta. Jag tar passet och går till nordea ett kvarter bort. tar lapp och blir framtutad: "Jag har tyvärr sumpat mitt visakort". "Har du legitimation" och jag halar fram passet. Mellan sidorna två och tre gömmer sig i´visakortet. Så kan det vara.

Armani är effektivare än gatstenar.

När vi hade landat i Rom, så möttes vi av gränskontroll på pre-Schengenmanér. Det var ju G8-möte, vilket krävde sin höjda säkerhetsnivå. Ute på gator och torg härskade carabinieri och det spärrades efterhand av både här och där i stan, på måfå, verkade det nästan. Man fruktade demonstranter, sades det. I La Rebubblicca stavade vi oss till att det hade varit lite bråk på någon torg, men annars märkte vi inte något särskilt av det. Folk suckade trött och anpassade sig. Det finns mycket goda skäl att protestera mot en världsordning där resurserna på jorden är sjukt ojämnt fördelade. Det finns skäl att protestera mot EU:s stenhårda yttre gräns. Men det är nog idé att försöka få vanligt folk och sedermera makthavarna med sig. Är man vänster, grön eller så, så använder man inte våld för sin sak i ett land med fri press och fria val. Då blir man sedd som en sekt illa klädda yrkesdemonstranter och ingen bryr sig, utom dom som går åt höger i ren ilska. Poliser och politiker är folk som vi. Och ska man göra revolution ska man klä sig snyggt och tala väl för sin sak. Armani är effektivare än gatstenar.

13 juli 2009

Mozzarella på pizzan.

Ibland fattar man hur saker hänger ihop. King Louis i Disneys ljuvliga djungelbok heter ju så därför att det är just den store Louis Prima som gör rösten och sjunger monkey song i filmen. Den här, ni minns. Djungelboken, men med helt andra och svenska, röster var förresten med all sannolikhet den första hela film jag såg på bio och det var under det omvälvande året 1968, strax innan jag fyllde fem år. Louis Prima är fortfarande väldigt bra, både i den berömda filmsången och i det andra han gjorde. Som Buena sera, som jag lagt upp på fejan. En blandning av fin- och fulkultur som både borde kunna tilltala Åsa Linderborg och Göran Hägglund i deras respektive patetiska ringhörnor i den aktuella debatten. Om pseudodebatter som de flesta varken bryr sig om eller hört talas om anade jag heller inget den där höstdagen för 41 år sedan på biografen draken i Göteborg, i folkets hus nära Järntorget. Jag gillade det jag gillade då som nu. Alla försök att verka cool och kulturell har alltid misslyckats för mig. Jag är en sån som sjunger med i Sound of music och gråter till begravningsscenen i Four weddings and a funeral gång på gång. Disneyapan vill bli en människa, fulkultur vill vara fin; alla tycks längta efter att bli sådär godkända av etablissemanget (vad det nu är) eller majoriteten (vilka dom nu är). Själv vill jag inte bli som du. Du-uh-uh. Jag vill tillbaks till Rom. Jag vill ha mozzarella på pizzan, tammefan.

12 juli 2009

Vill att det stannar.

Jag drar resväskan efter mig på Stockholms central och det är tidig kväll på denna plats för dramatiska möten och tårfyllda avsked. En liten tjej i en paraplysulky sträcker ut armarna mot mig och på radion hör jag att GAIS ligger under med 1-0 mot Halmstad. Aftonbladet presenterar den fantastiska nyheten att LaToya vet vem som dödade hennes bror. Rom är plötsligt långt borta. Jag lämnar sunkstationen och går ut på Vasagatan och det är ganska varmt i Sverige med. Men inga vespor, inga inkastare till restauranger med underbar pasta och märklig saltimbocca och inga fiatar som tutar oupphörligt. Under flygbytet på Schiphol droppade regnet och det luktade gammalt piss i gången från planet och in till terminalen. Man visste liksom vad som skulle komma. Rom är allt man kan tänka sig att vilja ha i livet och lite till. Lager på lager av historia, kultur och nyanser och romantik. Man kommer inte undan fontäner och trappor, vill inte glömma dofter av olivolja och färskt bröd. Vill att det stannar. Väskan är fylld av smutstvätt och presenter och mitt tåg går till Malmö klockan 21.55.

05 juli 2009

Inte fiiint, liksom.

Här i Malmö gillar vi spontankultur. I alla fall vi gröna och eftersom vi sitter i majoritet, så får vi igenom saker. Vi gillar att allt inte är institutioner och fiiint eller obegripligt. Sen har vi också festivalen med tingeltangel och massor av gratismusik under en vecka i augusti och hela sommaren: sommarscen Malmö.
I Göteborg går man åt andra hållet. Där har ömrövade kostymnissar i centrum och butikernas tuggummituggande bimbos, i skön förening, lyckats få kommunen att förbjuda gatumusik. Det är så störigt att folk sjunger och spelar utan att det kostar något och utan att det ger utslag i HM:s försäljningssiffror eller i reklamnissarnas kampanjer, liksom. Det är ocoolt och ofint.
Ingen har koll och därför ska det förbjudas. I Malmö tycker vi att det offentliga rummet är för alla. Därför får vi stå ut med el-jehovas som attackerar oss och med att för sjunde gången samma dag höra panflöjtsmusik och ännu en version av Mr tambourine Man. Passar det inte så kan man ju bosätta sig i nån förort eller ta ett jobb i skogen. Liksom.

Utan tvivel.

Inte ett ord om får eller hattar, sen får man se mig som fördomsfull och självgod bäst man vill. Jag är varken särskilt svag för att hitta på påklistrade stilar eller delta i en misslyckad jordbrukspolitik. I det senaste numret av grönt ser man förresten vilken mångfald vi gröna är, på riktigt, utan att i smyg backa upp helt andra krafter. Dö, hippie chic, jag har i så fall hellre kostym.
Det är söndag eftermiddag och äldstebror tittar in med en datorsladd och läskburkar i olika smaker. Nu sitter dom tre sönerna och lyssnar på eminem, samtidigt som James Bomd skjuter och knullar på TV:n. Snart ska dom små till sin mor och äldstebror vinglar ut i sommarmalmö igen. Mina resfjärilar börja föra liv i magen, för ikväll drar jag till Rom. (Ja, till barnamoderns förskräckelse tar jag en vecka utan ungar. Ingen skulle ju drömma om att påstå att en barnfri pappa är en dålig pappa). Sommaren är vita skjortor, svarta linnen och överfulla tåg. Läsk och kvarglömda aftonlad. Men innan avfärden ska jag träffa min dotter igen. Min tankfulla livslidande dotter, som man kan se på program om Sonja Åkesson med och som diskuterar livet på allvar. samtidigt som hon alltid har ett leende och humor till hands. Det är aldrig bara svart. Hon bär alltid med sig sin dagbok har hon den här texten och jag vänder och vrider mig och vet inte vad jag ska tänka. Skrev jag för mycket och för utlämnande den gången?
Nej, jag gjorde inte det. Min dotter vet att varken dotterskap eller föräldraskap är en solig eftermiddag på stranden, utan så mycket mer och nyhanserat, komplicerat.
Hon är klok. Utan tvivel är man inte inte det.

03 juli 2009

Bloggande är litteratur.

"Men du skriver ju som om du trodde att du visste allt", säger Sara när jag ännu en gång förvånas över att bli kallad självgod och att jag drar på mig hatmail efter att ha bloggat om enkla saker."Sån är du ju inte i verkligheten", fortsätter hon. Själv tycker jag att jag andas mycket tvivel och vånda i mitt bloggande och att jag vågar lämna ut även känsliga saker om mig själv. Men jag är nog en smula oförsiktig och slarvig i mitt skrivande och det är inte utan anledning. Det fanns en tid då jag lovade någon att hålla tillbaka och inte skriva saker rakt ut. Det var ytterst förnedrande och något jag sen lovat mig att aldrig göra om. Jag skriver och försöker vara den jag vill vara. Men det är tydligt att det inte räcker hela vägen. Idag fick jag höra om en bekant som först blev dumpad, sen återtagen på villkoret att han lämnade henne space, som det heter. Han gick såklart med på det. Men även om jag tror att relationer kan se oerhört olika ut och vill bekämpa snäva normer, så tror jag att det måste vara jämlikar som ser varandra i ögonen och är ärliga. Exakt vad spacet innehåller är också svårt att veta och det lär föda en osäkerhet och ett evigt grubbel om att man inte är älskad för den man är. Bloggande är nog litteratur, förresten. Man är ett bloggjag och ett irl-jag och dom är lite olika. Stackars dom som gillar mitt bloggjag om dom får veta vilken mespropp jag är i verkligheten.

Ingen skyddsjakt på bilister.

Det kommer tillbaka varje år, mellan hägg och syrén. Gässen är för många. Och nu har dom dessutom lärt sig att känna igen skyddsjägarna och låter sig inte skjutas hur som helst. Dom har självbevarelsedrift, dom små liven. När man sen skriver att gässen är ett stort trafiksäkerhetsproblem, så är det stor humor. Gäss trafiksäkerhetsproblem? Det enda dåliga med gässen är att dom bajsar lite på gräsmattorna i parken. Det finns egentligen bara ett stort trafiksäkerhetsproblem i stan och det är bilarnas hastigheter. Och nej, inte ens jag föreslår skyddjakt på bilister. Trots att dom absolut är för många.

En halvdag på tåget.

En halvdag på tåget med småkillarna och Hanif Kureshi. Killarna lyssna på musik eller spelar Nintendo DS och jag studerar mina skor mellan läsupplevelserna. Utslitna av asfalttramp och hoppande i bohuslänsk granit och lite röda i kanten av gruvvatten från Falu koppargruva. Dom följer inte med till Rom på söndag, utan ersätts av nya tjusiga exemplar. I den eviga staden ska man vara stilfull, liksom, och decent klädd innan man besöker de kristnas högborg, förstår jag av gajdboken.
På tåget har minstebror samma tröja som i tre dagar, kompad av slitstarka jobbarjeans med oklart ursprung. Och gympaskor. Mellanbror har en tröja som det står: IT´S ONLY ROCK AND ROLL, BUT I LIKE IT och till det badbyxor och ljusblåa foppatofflor. Dom har hittat sina stilar. Eller ostilar. Kanske borde jag klä ut dom som sjömansgossar eller PoP-prinsar, men jag vill inte. Inget kunde intressera mig mindre. Sara har brett oss mackor och blandat saft och vi svettas genom två byten, ett i Sala och ett i Norrköping. Mellanbror lägger huvudet i mitt knä och jag tänker att jag räcker till för dom, trots deras otrendiga outfits. Man får veta vad man vill med sin uppfostran och det jag mest vill är självständighet och empati. Så här satt jag aldrig med min farsa. Det var rökfyllda bilar med P3 ständigt påslagen och kärnfamiljssjälvklarheten. Jag kan inte minnas att normen någonsin ifrågasattes, samtidigt som jag aldrig såg spår av homofobi eller rasism. Men skulle vi träffa någon av farsans bisnissbekanta, så fittade han ut mig i konstiga machestersaker, för att slippa skämmas. Jag lärde mig tidigt hur det går till i männens värld och bestämnde mig tydligt för att aldrig bli en del av det. Ingen brydde sig nämvärt.
Nu tror jag inte att det är smart att dela upp i mamma- och papparoller, utan ungarna ska ha tillgång till många vuxna sätt att vara. Jag höll mig mest till morsan, i vilket fall som helst.
När vi glider över gränsen och in i Skåne, så är det dimma över fälten och hemma i Malmö är det hett. Den nya bussbron är nästan färdig.