30 juni 2009

Som ett hem här.

Ja, det står stilla och det rör på sig. Jag är långt från Almedalen och begriper inte det fina med att facebookpartiet blir inbjudna till den gröna gruppen. Dom är så långt från gröna man kan komma. Isabella kommer att kämpa för haven, Carl för maten och pp för rätten att ladda ner musik gratis. Ni ser skillnaden. Jag har varken köpstopp eller slut på pengar, så jag köper mig en snygg tröja och nya shorts på Bergströms galleria. Mina skor är alldles kopparröda efter gruvturen, men det är inte lika kul att köpa skor, liksom. Jag har som ett hem här i Falun och barnen trivs med. Det är historia och nu, röda hus och ån som ringlar sig som olivolja genom det hela. Och gruvan och hoppbackarna. Men utan bil är man som Jonathan på Måsberget, trots att GDJ firar 150 år nästa helg med ånglok och skarvdunk. Men redan i morgon ska jag springa genom tallskogar och spela minigolf med den femhövdade barnaskaran. Vårt kollektiv. Vår anti-kd-icke-familj. Bada med. Absolut.

27 juni 2009

Lysekil-Falun.

Jag kunde stannat i Lysekil. Vi kunde fortsatt att hoppa runt på Stångehuvuds naturreservat och bada bland maneter och sjöstjärnor. Vi kunde fortsatt att äta god makrill och svindyr potatis och jag kunde sprungit nya spännande löpturer bland sopor och vindkraftverk. Det vore inte omöjligt. Bohusnaturen är både brutal och mjuk på samma gång och man vänjer sig aldrig helt vid dess skönhet. Annika guide kunde pratat mer om om stenarbetsre och sillen som gick till och jag kunde reflekterat över att stendammslungan exporterats till Kina, samtidigt som fisken snart är slut här. Halva Sveriges befolkning bor närmre än tre mil från havet och jag förstår oss. Men vi skulle vidare och det nyckfulla trafikmonopolet kickade oss än hit, än dit i högsommarvärmen. På sunktåget genom Västergötland fungerade inte inte ventilationen. Eller så var det värmen som inte gick att stänga av, jag vet inte. Sen försening såklart. Allt för att understryka det trista i att behöva lämna klipporna och frihetens pålandsvind. En kväll satt vi i köket och slölyssnade på "heliga familjen". eller var det mitt på dagen? Ingen vet. Det där med familj är så överskattat, så jag börjar kalla oss kollektiv i stället, halvt på allvar liksom. KD:s ledare säger på sin stämma att såna som vi inte är vanligt folk. Sant. Om han är normen, så är jag något helt annat. Jag och Sara och alla barn och tusen par skor i hallen. Nu spelar mellanbror illa på keybordet och lär sarabarnen smarta repliker på amerikanska, medan minstebror kollar på film om Kuwaitkriget under livliga kommentarer. Alla KD-riktiga familjer sover, men Sara och jag går nog ut på altanen en stund.

19 juni 2009

Allmänbildning äger.

Igår när vi satt och diskuterade relationer och livet i ett stort hus i början av skogen i gränstrakterna mellan Västmanland, Dalarna och Värmland, slog det mig hur mycket jag uppskattar allmänbildade människor och ännu mer nyfikna människor. Min syster påminde mig om att hon en gång hade en pojkvän som i en diskussion sa att Yassir Arafat var kung i Palestina. En vuxen man. Seriöst. Det finns inget försvar för bristande allmänbildning och det står inte i motsättning till att vara praktisk eller så. Andra exempel på dumheter är kollegor som inte vet vilka partier som bildar regering i Sverige eller huruvida det är regeringen eller Malmö stad som bestämmer taxan i förskolan. Man ska fanemig veta sånt. Och har man missat ska man vilja lära sig, man ska vara nyfiken. Det är vedervärdigt att bara vilja studera och veta sånt man just nu har praktisk nytta av. Tvärtemot vad man kanske tror, så är det allmänbildade människor som är respektfulla och toleranta. Därför är jag stolt över att mellanbror i år vann nutidsorienteringen överlgset och jag är sjukt avis på människor som kan mycket mer än jag. Någon med allmänbildning skulle aldrig gå med i facebokgrupper om att stoppa moskéer, eftersom man fattar att det nästa gång är din livsåkådning som kommer att "stoppas". Man förespråkar inte enkla lösningar, eftersom man vet att dom testats och misslyckats. Killen som trodde att Arafat var kung i Palestina var förresten dessutom kampsportare. Ibland slår ens fördomar in mer än man önskar.

18 juni 2009

Säsongsavslutning.

Politiksäsongen tog slut med att vi skickade Sveriges radikalaste miljöprogram på remiss. Det var växlande molnighet i stadshuset och på vägen hem pratade jag taktik och strategi med Karolina, som är vår nästa stora gröna stjärna om jag får bestämma. Sen var det verkligen slut och semestern började med tåg och skönlitteratur. Ungarna har packat för lite och jag för mycket. Mitt priokort har blivit grått så SJ måste srvera mig gratis kaffe. Det regnar i örebro och jag läser en dansk deckare medan ungarna bygger koja med sin kusin Johan. Idag ska vi på studiebesök i skogen utanför Hällefors och på lördag- äntligen: Bohuslän, havet och vindarna. jag kommer att skölja av ett helt års damm från sammanträdeshandlingar och Rosengårds betong i Skagerack. Vi hörs.

16 juni 2009

Men, gud.

Jag skrev i på fejan: Vetenskap fick människan att flyga till månen, religionen fick människor att flyga in i skyskrapor. Jag tyckte det var en fyndig formulering, men sen skrev Peter Å en lika smart kommentar tillbaka och så skickades jag ut att köpa korv, som man säger i fotboll. Men fakta kvarstår nog trots allt. Ingen skulle med åberopande av humanism och vetenskap bestämma sig för att spränga ett tvillingtorn i luften. Men med åberopande av Gud händer sånt lite då och då. Jag tror inte att gud finns. Det vore lite märkligt att det skulle finnas en gud som:
1. skapade jorden (man kunde tycka att han kunde låtit bli att skapa tsunamis och sånt), 2. denna gud ibland (men inte så ofta) ingriper i människors liv och 3. har önskemål om hur vi ska leva vårt liv (inte sällan inom sexualitetens område).
Några tror att gud griper in vid katastrofer och tacker gud/arna för att just dom blir räddade från saker. Hm. Varför låter han vissa klara sig, medan andra dör?
Är det inte en smula förmätet att tycka att man själv är mer älskad av gud än andra?
Ingen vet. Men inte mycket talar för guds existens. Lika bra det.

skollagen, dårå.

Det är nåt skumt med kritiken mot den nya skollagen. Själv upprörs jag inte särskilt mycket över att medelklassungar inte längre ska få hänga på komvux tills dom har MVG i alla ämnen. Nu får dom liksom ungarna från Rosengård göra nåt av dom tre fyra åren som man har på sig på gymnasiet istället. Man ska inte längre kunna köpa sig in på högskolans svårare program. Bra, tycker jag. Det man kunde hackat på men släpper är istället att de religiösa friskolorna får finnas kvar även i framtiden. Det ska alltså i det liberala skolsverige vara möjligt att sätta sina barn i skolor där man får lära sig att bögar hamnar i helvetet och att kvinnan är underställd mannen. Allt detta understryks med aga, i värsta fall. Att skolinspektionen ska få muskler är verkningslöst i friskolor, för vilken unge golar på rektorn, föräldrarna och klasskamraterna?
Förskolans ställning stärks i den nya lagen. Det är lite dubbelt, känner jag. Förskolan har en viktigare och svårare uppgift än att lära barnen matte och grammatik och det är detta med att grundlägga självkänsla genom att ge varje unge utmaningar och att lära dom att fungera i grupp. Det är ovärdeliga kunskaper och verkligen en grund för det livslånga lärandet.

Sist. Att straffa skoltrötta ungar genom att stänga av dom från undervisning är så huvudlöst att jag blir förstummad. Majoren tänkte nog inte hela vägen där. Att slippa skolan är mer en belöning än ett straff för ungarna ifråga.

15 juni 2009

I wonder why.

En bloggkompis skriver att det är sexigt att kunna laga bilar. Jag kan inte tänka mig något mer osexigt än en man som står med huvudet nere i en motorhuv, men så tänder jag ju huvudsakligen på kvinnor, så vitt jag vet. Ingen skulle någonsin säga att en kvinna som lagar bilar är sexig. Fina flickor är överhudtaget inte så sexiga enligt normen. Fortfarande kan kvinnor fråga i sexspalter om män blir ointresserade om man släpper till för snabbt. Det är alltså fortfarande läge för madonnahusmödrar och handymän. Norska kd bjuder in en person som rent av försvarar trafficking i sin strävan att bevara könsroller och en storm av lusekoftevalfångarmän jublar därborta i den sista sovjetstaten. Inget är så kul för traditionella män som kvinnor med botoxläppar som tar strid mot lika rätt och för att kvinnor ska sättas på plats. Själv har jag aldrig kunnat laga bilar eller hålla på mig. Men av någon anledning har jag aldrig blivit anmodad att göra något av det. I wonder why.

Inget om att det var bättre förr.

Jag skruvar in rockklassiker och London Calling med Clash dånar ut i köket. "Det där är en bra låt", säger mellanbror. Själv tycker jag att Clashs nedgång och fall började med den där hyllade plattan från 1979. Men det där säger jag inte till mellanbror. Tvärtom blir jag fascinerad över hur bred musiksmak mina ungar har. Synpunkter har inkommit på att jag lämnar ut mina närmaste på bloggen. kanske skulle jag skita i det. Kanske skulle jag skriva glada anekdoter om heminredning och sällskapsdjur istället. Eller inlägg som låter som pressmeddelanden från partihögkvarteret. Men jag skriver det som faller mig in och som berör mig. Min dotters sjukdom kan jag inte skjuta ifrån mig, bara. Ett ålderstecken är att man blir mer analytisk och summerande. Jag får alltid kämpa för att det inte ska gå över i ält; det ligger alltid snubblande nära för mig. Men man lär sig också saker med åren. När livet känns som jävligast, botar godis och frukt. På sant. Wow, blodsockret yrar upp och helt plötsligt ligger allt på plus igen. Dagens dåliga samvete utgörs av att jag inte gör något med barnen, men låter dom spela datorspel och kolla på skitfilmer på TV:n. "Jag borde...". Ni vet. Minstebror ska i alla fall tvingas med på en långpromenad. Och tvätten är insorterad. Och Rockklassiker spelar "Life on mars". Säger inget om att även Bowie var bättre förr. Inget alls.

Varför struntar borgarna i miljön?

Lyssnar på kommunfullmäktige. Borgarna är försiktiga i sin kritik mot oss rödgröna och det är en ödmjukhet som klär dom. Deras strategi tycks vara att visa på regeringsduglighet. Ibland har dom rent av rätt, som att det behövs större insatser och krav för att skynda på integrationen. Men miljöfrågorna bryr dom sig inte om. Tvärtom vill man göra det lättare att köra bil i stan, där vi vill begränsa bilismens andel av trafiken. Man verkar inte förstå att biltrafiken tar upp till 40 pocent av vår gemensamma yta i innerstaden, att den skapar barriärer och dödar människor. Mer än hälften av oss malmöbor bor i områden som på grund av biltrafiken är ohälsosamma. Om detta pratar borgarna inte alls. Det är obegripligt. Har vi fel i våra analyser, så är det väl bara att säga det. Sen flörtar kd öppet med en främlingsfientlig opinion. Inte fint.

14 juni 2009

Piller och pappa.

Du föddes en ljummen försommarnatt. På sant, du var det vackraste barn någon någonsin sett; det sa alla. Ingen vet vad som ska hända en i livet, det finns inga gudar eller stjärbilder som bestämmer våra vägar. Men väljer vi själva eller bestäms det åt oss? Alex Schulman skriver en bok om sin pappa, därför att hans terapeut kommer på honom med att tala om sig själv i man-form istället för det utlämnande "jag". Det är intressant, det där med barndomens betydelse för hur man blir. Om det verkligen är så att det mesta avgörs av tidig anknytning och kränkningar, så har vi föräldrar ett absurt stort jävla ansvar. Det individuella ansvaret skjuts lisom en generation bakåt; vi pajar våra avkommor eller lyckas med dom, och själva är dom bara offer för omständigheter. När du var 12 år gammal skrev en läkare ut losec mot din onda mage. Du och din mamma var nöjda (och AstraZeneca, får man tro), du för att du skulle må bra och mamma för att det inte hade med henne att göra, det magonda. Alex Schulman blev en snällare människa av att förstå att han sörjde sin pappa. Bra för honom. Du vandrade från läkare till läkare och din pappa blev så där undanskuffad och idiotförklarad som man ofta blir när man påstår att individen har ett eget val. Du stod som en blandning av freak och offer och var någon man diskutarade och diagnosticerade. Piller istället för eget ansvar. En dokumenterat skuldfri mamma och en undanskuffad pappa som till sist blev bortvald även rent fysiskt. Och, jävlar i mig, vad många vänner i svart och skärsår du lyckades hitta på vägen. Nu sitter du tablettberoende och alla undrar hur det kunde bli så fel. Pappans ex skyller på pappans kassa gener, mamman säger ingenting längre och receptblock tycks finnas i oändliga mängder. Vägen till missbrukshelvetet är kantad och stenlagd med gränslöshet, självömkan och välmenande idioter som hjälper en att slippa ta ansvar. Vägen därifrån är ensam och kall. Alex Schulman är rik och berömd, men du är en av dom där som aldrig har ångest på bästa sändningstid. Pappan vägrar skämmas och kommer inte för en sekund att backa från sin linje. Var och en väljer själv. Jag påstår inte att valen är enkla alla gånger. Men det är ändå du som måste ta ansvar för ditt liv. Bränn dina broar, kapa banden. Livet är alltid värt att leva.

13 juni 2009

Som i Timbuktus sång

I Timbuktus, min och Mellanbrors stad går vi och tittar på trädfestival och mästerskap i trädklättring. För bara några dar sedan anade jag inte ens att det existerade en sån sport. Lite nördigt är det, men klättrarna är snygga med långt hår och jobbaroutfits och hoppar runt som Nicke nyfiken bland träden. Man hör tyska, engelska och nederländska och mellanbror kollar förundrat, lika långhårig själv. Sen fikar vi rättvisemärkt och kravat på Slottsträdgården. Mellanbror beklagar sig över ytliga klasskanrater som inte bryr sig om vad som händer i världen och jag försöker få honom att strunta i dom, bara. Men det är inte så jävla lätt. När inte ens hälften av oss vuxna röstar i ett allmänt val, hur fan ska man då få elvaåringar att bry sig? Sen pratar vi fotboll, för det finns annat än allvar bakom dom vackra bruna ögonen. Ronaldinho går till Real och Zlatan till Barca. Det är växlande molnighet och boennde i västra hamnen bildar patetiska (med)borgargarden för att möta lika patetiska reklejmare. Vadå, reklejma, västra hamnen har väl aldrig varit yttervänsterns. Själva går vi hem och jag skäller på äldstebror för hans usla betyg. som om jag är så perfekt själv. Nä, just det. Det löser sig, det gör det alltid.

12 juni 2009

IG i familjeliv.

Ungarna, alla hemmavarande, är här, plus en gäst från Danmark. En stor familj, kan tyckas. Ännu större blir den om en vecka när Sara och jag provsambor i Lysekil en vecka. Nä, jag lever inte ens i en stjärnfamilj, även om jag fattar syftet och i någon mån sympatiserar med tanken. Kontentan blir ändå att man vill bli godkänd och lika fin som dom som lever enligt gängse normer. Precis som när samkönade par vill gifta sig i kyrkan, trots att kristendomen uttryckligen förbjuder homosexualitet. Det jag förundras över är denna strävan att bli godkänd av majoriteten och respekterad av alla bigotta idioter runt om i landet. Kalla det vad fan ni vill, liksom. Godkänn mig eller inte vilket ni vill. Ingen samlevnadsform är finare än någon annan. Ingen kärlek är bättre än någon annan. Skippa familjen som begrepp och koncept.

11 juni 2009

Gårdagens radikaler.

Eva-Britt Svenssons ansikte lyste mot oss från affischer runt om i stan. Jag vet inte hur rödisarna tänkte, skulle vi tycka att hon var vacker och trovärdig, eller trodde dom på allvar att hon var känd bland allmänheten?
Hon såg dessvärre ut som en typisk VPK-are från min ungdom, ärrad av demonstrationer i motvind med standar som vill blåsa bort. Och valresultatet blev ganska VPK-typiskt; under sex procent. Nu konstaterar självaste Jonas Sjöstedt att folk ser dom som gårdagens radikaler. Och det är sant. En ny radikal generation vill inte förstatliga LKAB, den nya generationen undrar om det alls behövs något LKAB. Och den nya generationen finns i alla åldrar, ska jag tillägga. Igår motsatte sig gårdagsradikalernas unga representant i tekniska nämnden vattenparken i Hyllie och - helt otippat - multisportarenan på Möllan. Med trött retorik om att pengarna kunde användas till sjukvården lämnades det in särskilda yttranden. Men det är aldrig radikalt att fega och snåla; det är radikalt att våga satsa även i dåliga tider. Människor blir gladare och friskare av rinnande vatten och rörelse. Och att vänstern kan tänka sig att svika dom unga på Möllan är oerhört. Men så är ju det röda Möllan på väg att bli grönt, också. Jag har sagt det från fullmäktiges talarstol: rädda politiker får aldrig kyssa någon vacker framtid. Mitt under brinnande världskrig byggde Malmö stad Europas största teaterhus. Nu under varseltider och kronfall befäster vi Malmös ställning som Sveriges coolaste och bästa stad att leva i. Gårdagens radikaler kan plakattjata eller hänga med. Det är inte de grönas problem; vi står redan med en fot i framtiden.

Mess från bästa vännen.

Att få mess från bästa vännen och sen cykla hem till henne och äta nybakta bullar och värsta giftfritt odlade tomaterna är livskvalitet, tänker jag när jag rullar hem. Em och jag har stött och blött varandra i vad som känns som en evighet. Det var hon som strängt sa åt mig att det där försöket till förhållande inte var för mig och det var jag som pushade henne så hon bytte bana och kom ut i jorden. Annars har jag inte mycket till umgänge. Det är folk i partiet på möten och ibland på andra ställen, men mest Sara och barnen, hennes, mina. Jag jobbar med människor från morgon till eftermiddag och interagerar till höger och vänster och det räcker.
Nu är det kaffe och böcker. Så.

10 juni 2009

Vi som sökte sanningen.

Ingen vet och inte för nåt särskilt, utan bara för att den är bra, så lägger jag upp Donovans "Colours" på facebook. Jag minns hur jag läste i Ulf Lundells "Jack" om hur han gick där på vägen och sjöng den sången och jag ville veta hur den lät. Men i sjuttiotalets solsken fanns inga jotubar eller piratbukter. Man fick köpa, låna på bibblan eller ringa och önska hos Tellemar eller upp till tretton. Jag bar en nyfikenhet som i fantasin förde mig på alla vägar i världen, över hav och kontinenter. Musiken ackompanjerade mitt malande och en känsla av att allt var möjligt smög sig in genom fönstret i den lätta sommarlovsvinden, lite i smyg. Mina hatare var långt borta, på gatan utanför. Mitt pojkrums sängöverkast var blågulrandigt marimekko och det lever än, nu befodrat till picknickfilt. Samma breda ränder som då samlade kvalster och kroppsvätskor får nu inmundiga gåsbajs och utspillt kaffe i Malmös parker. Vi sökte sanningen om allt på våra kammare och vissa gör det ännu. Allt kan man inte räkna ut, somligt måste man värdera själv. Nu mobbar ingen mig längre och jag vet hur Donovans sång låter. Man kan stanna eller fly, men har alltid sin skalle med sig vart man än reser. Sommarens resor går till Rom, Lysekil, Göteborg, Falun och Örebro. Och när hösten gryr blir det några dagar i Berlin. Sanning.

08 juni 2009

Bennyflyers och nytta.

Hemma på Värnhem fick vi uppåt 20 procent av rösterna. Det är en fingervisning om vad som är viktigt för såna som vi. Internationella, gröna, urbana. People like us. Annars är det ju inte mig man ska tacka för valframgången, utan dom som verkligen gjorde något. Jag pausade i stort sett (för andra valet i rad), men nästa år lovar jag att hänga på rejält igen, som 88, 91, 94, 95, 98 och 02. Vi har mycket gott att bygga på. Och, ja, man kommer att kunna rösta på mig då. Igen. Jag är svag för debatten, det politiska samtalet och agitationen, men allra mest för att förändra på riktigt.De gröna förändrar Malmö, mer än man kunde tro och det betalar sig. I lördags roade jag mig åt att en mycket fd medlem i vårt ungdomsförbund - fd språkrör, rent av - såg mig i ögonen, men sen lämnade sin Bennybetalda flyer i Saras hand. Utan ett ord. Dagen efter fick vi nära tredjedelen av de avgivna rösterna nere vid stadens tuffaste torg. Bennys pengar gjorde ingen direkt nytta, kanske.

04 juni 2009

Tjänstgörande moderat och annat.

Jag håller inte med om att facebookarna är PR-genier. Att jaga upp en tillfällig opinon i en fråga som tilltalar ett segtment unga grabbar är mer Bert Karlsson än Bruce Springsteen, om man säger så. Men i 98 procent av frågorna tycker brudraggaren och hans polers ingenting, vilket innebär att man i nästa slutdebatt kommer att vara mer förvirrad än någonsin Ella Bohlin och tystare än en sovande Sören Wibe. Någon som är politikens Bruce Springsteen på sant är denne man. jag blir fanemig mållös. Allt satt där det skulle. Men det får ju levereras inom kort, precis som Sara säger på msn just nu.
På min lilla nivå var jag tjänstgörande moderat i ägarnämnden för VA-syd idag (en lapsus i valen har gjort att jag inte har en ordinarie plats där). Munterheten var stor uppe på elfte våningen i det coola huset med utsikt över hela sundet. Jag sa att jag så ofta blivit kallad vattenmelon (grön på utsidan och röd inuti) att det inte gjorde någt att bli en blågrön alg för en timme. Men vi var märkligt överens om att satsa på att äntligen börja sortera matavfall i större skala här i Malmö, även om det kostar pengar till en början. Politik är så mycket och på så olika nivåer. Och så jävla kul. Och sen biblioteket och goda holländska kakor med barnen. Lycka, lycka.

03 juni 2009

Cykeltur till Lund och så.

Anna Wahlgren är med i scientologernas frontorganisation KMR, som anser att psykiatrin mördar människor. Hur fan känner ni er nu, alla jävla sunt förnuft-låt ungen gråta sig till sömns-dagishatare? Lite blåsta, va?

Men det var inte självutnämnda kvacksalvande barnförståsigpåare jag skulle skriva om idag, utan helt andra saker. Som att jag cyklade genom Skånes underbart blommande fält idag hela vägen till Lund och tillbaka. Från falafelstan, mångkulturmetropolen till biskopskräklornas och studenternas Lund. Lund är också vackert på sommaren, men det är något uppblåst, konstgjort över den stan. Som en broilerfarm för akademiker strax nordväst om hemma. Malmö och Lund är så nära och så olika. Men, åh, det är vackert och trampa ut ur stan i solsken och vind en junieftermiddag, förbi sädesfält och sockerbetor, genom byar och förbi fina korsvirkeshus. Här i Skåne är det nära, nära till det mesta. Och det är fint att sitta på Lilla fiskaregatan och titta ut över folklivet och prata om en ljusnande framtid och om kollektivtrafik. Ja, man ska se till det som funkar i världen och livet och bygga på det. Bilister underskattar bilens kostnader, säger Anders S och berättar om att bilägare lägger mellan 10-25 % av sin inkomst på bilen. Jag ser dom under min cykeltur, bilisterna, där dom trängs bland lastbilar och gula bussar. så bråttom dom har. Som om först till graven vinner, eller så.

02 juni 2009

Länkat.

Samtalet från journalisten, som jag skrev om igår, blev denna text i SkD idag. Sen har jag musikbloggat också.

Rösta för fan.

Jag knölade ner pass och röstkort i bakfickan och gick och röstade. Den gröna valsedeln och så ett kryss på Zaida. Jag hade såklart kunnat kryssa Isabella eller tagit en helt annan valsedel och kryssat Gudrun. Bägge förtjänar, ehuru av olika skäl, att sitta i ep. Men Gudrun kommer inte in, därför att hon tillhör det parti hon gör, ett parti som hittills representerats i Bryssel av den obehagliga Maria Robsahm. En röst på Gudrun är tyvärr bortkastad och fi är inte riktigt konsistent i mina ögon. Vad får han, liksom? Ja, Robsahm (som länge drev frågan om att autism orsakdes av vaccin) spökar tyvärr. Och vår fina Isabella väger lättare än Z, därför att jag helt enkelt inte har en heltäckande bild av henne. En fråga räcker inte riktigt, även om den är viktig. att det är viktigt att rösta är självklart. Utanför det trista köpcentrat där jag smög in i båset, rullar bussar omkring med krysskampanj för en Hans Wallmark som är emot samkönade äktenskap. Marit Paulsen har under kampanjen lyckats säga 1) att ekologiskt lantbruk är dåligt för jorden (LRF skickar nog ett tackbrev med en check), 2) att hennes generation är den sista som sett krig i Europa (ex-jugoslavien och Cypern?). Sen är det ju allt det där med facebookpartiet och rassesveinen. och kd:s förstanamn som tror att gud skapade jorden på en vecka och att människor och dinosaurier fanns samtidigt.
Det är viktigt att rösta för, men det finns också saker att rösta emot. Rösta, för fan.

01 juni 2009

Åt det hållet.

I biblioteket är det svalt och folktomt. En journalist ringer på en skakig linje (eller vad man säger om mobiler) och jag fyller honom med uppgifter om satsningar på temalekplatser och skateparker. Sen tänker jag på att det idag är fyra år sedan jag flyttade in på Malmgården. Ibland får man höra att jag 1) inte borde bo centralt med barn eller 2) att jag som är så pro-mångkultur borde bo förslagsvis på Rosengård. Men jag vill bo på cykelavstånd till biblioteket och med gångavstånd till tre köpcentra. Jag hade kunnat bo närmre havet och en balkong hade suttit bra. annars är det precis så här man ska bo om man står för det jag står för. Centralt och med möjlighet till gröna transporter. I ett område med höga och låga, svenskar och invandrare. Och med begränsad boyta. Efter biblioteket tog jag en lång cykeltur ut till brofästet och tillbaks. Kusten är vacker och stränder och gräs fylls av musik och engångsgrillar. Vid Sibbarp är det bara svenska ungar ute och leker, men en skylt visar vägen mot Rosengård. Ingen tycks vara på väg åt det hållet.

Kaffe kl 0937

Mellanbrors infektionsastma slog till och vi är hemma idag. Fåglarna kvittrar i högsommarvärmen och magnoliorna har snart blommat ut. Kära läsare, oroa er inte för mina dipp. Livet går upp och ner, ibland flera gånger om dagen. Jag accepterar det, accepterar den jag är och försöker använda det till något bra. I hissen pratar minstebror om att nå målen i olika ämnen. Det kan inte vara rätt sätt för en åttaåring att se på skolan. Lusten att lära blir till måluppfyllelse. Major Björklunds vidriga västgötska dialekt ekar i min skalle och han lovprisar sina lärare som ställde krav. Just där har vi okunskapsministerns logiska kullerbytta. eftersom han och jag är ungefär lika gamla, så vet jag att han gick i skolan under det så förhatliga sjuttiotalet. Det vinade inga rottingar över oss, vad jag minns och läxorna var nästan avskaffade. Åttaåringar pratade om fotboll och the Sweet och inte om måluppfyllellse. Somligt var bättre förr. MFF-GAIS 2-2. Skulle man översätta det i pang för pengarna, så vore väl förhållandet 0-100. Kaffe. Vab är inte bara dåligt.