31 maj 2009

En het dag och facebookgruppen igen.

Liksom alltså. Det blev en härlig och het dag, trots att jag missar matchen i eftermiddag. Mellanbror är sjuk och minstebror ville inte. Så är det. Ägnar mig åt förströdd nätdebatt och surfar runt. Det är en gåta att man låter den där facebookgruppen dominera den politiska debatten. Vi tycker ungefär likadant som ni, säger trevliga GU-are, för att försöka sno åt oss de unga gratisfilm- och musikgrabbarna. För pratet om integritet och yadayada låter lite falskt (höll på sant på att skriva falkt). Om man glatt och villigt visar upp sin skitiga lägenhet med kondomer på golvet, eller om man försöker ragga groupies på facebook, så är inte integritetspratet trovärdigt. Det handlar om att få ladda ner upphovsrättsskyddat material gratis. No more, no less. Och vi tycker fan inte som dom. Vi ska inte ge tramspartier legitimitet.

Pang på.

Pang på. En unge kollar på Cheers, en är ute och leker med en vän och den tredje sover. Radion verkar ha skruvat in sig på P4. Du är min man. Inte trevligt alls. P1 eller din Gata, ska det vara. Vad dottern gör långt borta i Stockholm anar jag inte ens. Kanske dricker hon kaffe ute på balkongen eller går en runda ner till affären. Jag vet inte. Jag är trött och sorgsen och hoppet, som enligt partiprogrammet är större än hoten, har sjunkit ner till en lågvattennivå. Det är inte bara ebb, det är illaluktande sjöbotten och strandade båtar överallt. Jag accepterar att det är så och ser hur alla visslande drar förbi ute på vägen, utan att se mig. Jag köper det. Bara med sanningen i vitögat kan man förändra. Tiden rusar. Man måste visa sig och göra jobbet själv. Man blir aldrig upptäckt, man kan försvinna utan att dom flesta ens visste att man någonsin fanns där.

29 maj 2009

Inget slowfood, precis.

Idag fick dom tacos, igår pannbiff. Inget slowfood, precis, men så har jag denna veckan haft möten varenda kväll, inklusive fredag, då vi toppade med gruppmöte inför tekniska nämnden på måndag. När man har barn, jobb och uppdrag undrar man lite stillsamt vad alla andra sysslar med under helger och kvällar. Hempynt och fåravel, kanske? ;) Men jag är inte avis på någon, jag har det liv jag valt. Det är lycka att få resonera om livet och döden med sin åttaåring och att få vara med och bestämma på riktigt i Sveriges coolaste stad. Het och hållbar, som det stod i en kommunal handling jag läste idag. 2030 ska vi vara helt fossilfria i Malmö slog vi fast idag och vi ska bygga om miljonprogramområdena och satsa på en tät och nära stad.
Ändå fick jag ett ångestömkansanfall idag under en paus i eftermiddagens möte med skånetrafiken. När ska jag åstadkomma något, tänkte jag. Men det var inget som inte en muffin och en kopp prima stadshuskaffe kunde bota. Självömkan är en allt sällsyntare gäst i mitt sinne, som väl är.
Igår satt jag i möte med fullmäktigegrupp och styrelse och vi pratade framåt, om aktioner och kommande än större grönt inflytande. Några lever och andas grönt i den meningen att hela deras vakna tid upptas av de gröna. Jag betvivlar att det är så klokt att lägga alla ägg i samma korg. Jag har ett jobb som kräver och ger mycket och ungar som behöver lära sig rätt och fel och att simma och hålla på rätt fotbollslag. Det blir inte så mycket slowfood och hempynt, då. Mer typ diskhögar och tacos. Fint så.

Federley är en mediehora.

Sonen ska dricka nån energidryck på fest med vännerna och jag firar två år utan alkohol och det är nu så inarbetat i mig nu att jag inte tänker på det så ofta. Det är självklart att mitt icke-drickande verkar återhållande även på omgivningen. Som alkoholist måste man ta ansvar för sin egen nykterhet, men som nykterist minskar man alltså rent praktiskt även andras drickande. Och därmed våldsbrotten och sannolikt även oönskade graviditeter och så. I den mån det från min sida hoppats i galen tunna eller fel sängar, så har det varit alkoholrelaterat. En som för det mesta befinner sig i galen tunna är Fredrik Federley. Om han får tillfälle att hoppa i så många sängar har jag ingen aning om. Hoppas inte. Det räcker med att han är en mediehora.

28 maj 2009

Som Aten och Barcelona (eller inte).

OS i Malmö är kanske en smula hybrisartat förslag. Malmö är Sveriges mest internationella stad, men det är ju inte direkt Aten eller Barcelona, om vi säger så. Ilmar är entusiastisk, men frågan som väntar på ett svar är såklart om ks-ordföranden i så fall skulle låta Israel ska få delta i OS i Malmö, eller om tävlingarna är förbehållna fina demokratier som Zimbabwe, Burma och Nordkorea. Så OS blir nog inte av här. Däremot kommer vi snart, mycket snart att få se spårvagnar på gatorna igen. Precis som i Aten och Barcelona, dårå. Dagens hyperprivata fundering handlar om Någon (ja, vem ;))har rätt när hon säger att jag blir lite väl irriterad på exet och kanske för småsaker. Kanske låter jag henne ta lite väl mycket av min energi. Hm.

Tack, jägarförbundet.

Även om inte Carl S är min kandidat, så är han grön och jag är stolt över att han fått en sämstaplats av jägarförbundet. Bättre betyg får man leta efter.

26 maj 2009

Så gör vi luften bättre i Malmö

Vi anade väl detta. Att mina livsval påverkar andras hälsa är uppenbart, så det kommentatorn i posten nedan menade med att bara drömma sina egna drömmar och respektera andras, håller liksom inte. Mina val påverkar andras frihet och hälsa. Den liberala drömmen funkar inte, vi varelser på jorden hänger ihop. I ett Malmö som blir grönare alltför långsamt (men som likväl blir det) kan vi trots allt se hur biltrafikens andel av resandet minskar. genom en medveten politik.. Det vi måste se till är nu att det faktiskt även minskar i reella tal. Sen igår kampanjar vi gröna för bättre och renare kollektivtrafik. Det är redan på gång genom det rödgröna samarbetet, men vi vill elda på lite. Samtidigt vill vi att fler gator och torg blir helt bilfria. Det ska vara oattraktivt att köra bil i stan. Lantisarna får helt enkelt jobba hemmavid eller bosätta sig nära en hållplats. Mina barns hälsa är viktigare än deras frihet.

25 maj 2009

Förändra världen istället, liksom.

Bonniermänniskan kunde skriva också. Jonas. Så krympte tågresan från Sveriges kulturella hjärta ihop en smula. I SJ:s liggvagnar är det alltid för varmt och för trångt. Jag tycker inte om att sova med så många människor. Stockholms central är en ångestfylld plats för mig, annars är ju stationer bra, en symbol för rörelse. Däremot orkar jag inte läsa aftonbladets kultursida längre. Åsa L är så sjukt fyrkantig och förutsägbar att det inte är roligt. I tidningen är hon allt hon inte var i sin underbara Mig äger ingen. Mina kollegor och ungarnas föräldrar läser vakren Bonnier eller Lindeborg, skulle jag tro. Jag kommer aldrig att fatta anledningen till att så många slösar bort sitt liv på skit, men ger jag exempel på det, så kommer nya illustra kommentarer om hur självgod jag är. Ja, hellre det i så fall. Hempyntning är en annan sak jag har svårt för. Den finns en värld att att upptäcka och förändra och så ägnar sig folk åt att pynta sina hem och gör en grej av det. Fullt fungerande kök slängs i soporna och nya sätts in för lånade pengar. Man loppisfyndar och IKEA-stressar. Allt dokumentras i bloggar och på fejan. Förändra världen istället, liksom.

20 maj 2009

Vackra ögon och en sorg

Jagar liv i musikbloggen igen. Minnen, minnen och så tiden som alltid går vidare vad man än gör. Den här mannen var Sveriges bästa musikjournalist, kanske Sveriges bästa journalist över huvud taget. Can´t stress enough vad han betytt för mig i det sammanhanget. Ser ingen så bra skribent på någon tidning någonstans idag. Sorg. I eftermiddag dags för SJ-tortyr igen. Bloggen vilar några dagar.

19 maj 2009

Självständighet, silversandaler och Skånes underbara natur.

Allt handlar om självständighet. Jag ger minstebror ansvar för nyckeln och uppdraget att dra med mellanbror hem från skolan. Sen ska dom få sushi, skitungarna. Jag får ofta kommentarer om mina barns intressen, smak och tycke, men det jag kan säga är: dom formar sina egna liv. Jag leder dom inte in i någon fålla, men jag visar vad som finns. Vi är inte perfekta, vi äter skräpmat ibland och kollar på usla filmer på sexan. Men målet är att dom ska vara självständiga; dom ska fatta hur stor världen är och göra egna val. Det kan bli sushi och rapport istället för McD och barnkanalen. Men för att veta om sina valmöjligheter måste man veta vad som finns. "Jag är ateist, jag får äta vad jag vill", säger jag på jobbet, när barnen urrkar åt blotta tanken på fläskkött. Och idag drog vi iväg sju mil norr ut till skog, sjöar bäckar och raviner i Sveriges nästsydligaste nationalpark. En liten tjej går illa i silversamdaler och rosa tights. Så kan det vara. Men jag vill visa henne hur underbart vackert det kan vara i en skog där man tom kan dricka vatten direkt ur en källa. Att det finns mer i världen än höga hus, lågprisvaruhus, BMW-ar och Rosengårds många gräsmattor. Den som inte blir kär i Skånes natur i slutet på maj har nog inget hjärta. På slätterna en generös blandning av grönt och gult och sen skogar och beg med grönskande bokar och pilar. Världen är så stor, men man behöver inte koma långt för att se nåt helt annat. Varje unge har rättt att utvecklas självständigt, tänker jag. I det kan silversandaler och källvatten ingå. Och en massa annat.

18 maj 2009

Långt från plånboken

Lånar en bok på biblioteket av en författare med Bonnier som efternamn. Det måste vara förfärligt att vara författare och heta Bonnier. Man lär aldrig bli bedömd för det man skriver, även om man kanske lättare får sina alster utgivna. Att Maria blommat ut till en glänsande stjärna, såg vi i partiledardebatten. Det gröna är verkligen det nya svarta och det är Maria som manifesterar det. Som Birger 1994, men på ett sätt som passar vår tid. Det är vi gröna som är det nya. Överallt där vi är med och styr händer det nya roliga saker; saker som aldrig testats förut. Fair trade och at priritera träd framför asfalt. Förtätning mellan människors hjärtan istllet för utspridd ensamhet. Det ska vi poängtera även i riks- och EU-debatten, tycker jag. Mona hugger som en orm på regeringens politik och det är såklart bra. Men en smula blekt är det ändå. Mycket: vi kommer med besked sen. Reinfeldt parerar, ibland snyggt, ibland på Materazzi-vis. Men det märkliga med hela alliansen är att man inte vill stå får att deras politik leder till att rika blir rika och fattiga fattigare. Det är det dom vill. Så stå för det då. Jag tjänar på alliansens politik, men för mig är plånboksfrågor skit; det är som om en vacker men falsk kvinna skulle locka mig till ett one night stand.
Men en otrohet med borgarna skulle ge mig klamydia, minst.
På vägen hem från biblio äter jag falafel vid statsministergrillen. Det är jag, ett finsktromskt par och en mammapappa och tre barn som är hälften Finland och hälften Armenien, eller nåt. Jag bor mitt i mångfalden, bland gåsskit och falafel. Det är politik på riktigt. Långt från plånboken.

Hybris, liksom.

Jaha, liksom. Hybris är granne med gud eller vad fan. Man springer inte bättre än man tränat. Och då blir det sämsta tiden någonsin. Hos migb finns ett drag av självgodhet och hybris mellan ångestattackerna (obs överdrivet) och det var liksom den enda segern som vanns i lördags. man känner liksom redan efter säldammskrönet i höjd med pingvinerna; om det ska bli bra eller anus. och det lutade åt det senare, ja. Den nya kröken upp för Ascheberg och in gillade jag, Vasagatan är annars nästan lika trist som övre Husar. Strax söder om Skanstorget fick jag lite skjuts av en okänd kraft, vilket räckte hela vägen in i mål.
Mellanbror var helgens hjälte. En jävla skjuts med blodsmak in på vallen.
Inte mycket kongress här, nej. Det skötte ju Maria och Karolina med den äran, har jag förstått. Ska se partiledardebatten på play ikväll. Kommentarer kommer.

15 maj 2009

Att springa är en politisk handling.

Och tre av dom jag älskar ska snart borda ett öresundståg tillsammans med mig. Två av oss ska springa varv och två ska softa i slottsskogen och äta glass vid plikta, om kinesfamiljen även i år har kvar sin lilla kiosk. I år är vi över 53 tusen anmälda. Ostindiegatan och Götaplatsen kommer att svämma över av plastmuggar och trötta fötter i dyra skor. Från Älvsborgsbron ser vi vinga i väster och Läppstiftet i öster. I mål får vi medalj, banan, kexchoklad och efterlängtat kaffe. Att springa är en politisk handling. Jag tar ansvar för mitt liv och min kropp. Klädd i grönt och svart, såklart.

Vi som aldrig sa velourpappa

Tillsammans med Emelie så jag en dokumentär som handlade om tre tjejer som precis kommit ut som lesbiska. Frid och fröjd, förutom en sak. Unga män beskrevs i bild som töntar som hängde över bilhuvar. Såna är män och därför kan man inte bli kär i män, skulle vi förstå. Det stör mig en smula att vi män fortfarande tillåter oss att mallas in så smalt. Varför är vi så jävla få som gör motstånd mot påtvingad överordning, varför accepterar vi att vara så gråa och förutsägbara?
Velourpappor sades dom vara, farsorna till oss som var barn på sjuttiotalet. Det stämmer dåligt med mina minnen. Dom flesta farsor hade illasittande kostymer eller jobbarställ. Som nu, ungefär. Och medan kvinnor och tjejer förändrar sina roller, så står vi kvar och stampar. Vi som aldrig sa velourpappa har en revolution att göra.

14 maj 2009

Inte rädd.

Marcus är ängslig. Mymlan har varit det. Kanske ser vi olika på föräldraskapet, jag har aldrig känt mig ensam i det, förutom rent praktiskt i livet som ensamstående. Dom har sina morsor och andra som älskar dom. Själv har jag schasat bort ängslan och rädslan från mitt synfält. Det räcker med sån skit nu. Det är nog med ojande och oro, nog med självömkan och ält. Allt kan hända och inget kan hända och det jag kan påverka, det ska jag påverka, samtidigt som jag har respekt för att vi är dom vi är. Det har funnits stunder när barnen har varit det enda skälet till att jag velat fortsätta leva, men lika lite som deras liv ska ligga i mina händer ska mitt liv ligga i deras. Varje människa måste leva för sin egen skull och veta att man inte är oumbärlig, även om man förhoppningsvis gör en skillnad. Jag är trygg i att ungarna kommer att överleva, sörja, men göra mig till ett glatt minne när jag är borta. Jag får hoppas att det dröjer en jävla massa år, förstås, nån dödsdrift har jag inte. Som ateist vet jag att jag efter livet kommer att vara lika borta som innan jag avlades. Det bara är så. Jag är inte rädd.

13 maj 2009

Inte ens Göran.

En kvinna som jag är ytligt bekant med gjorde vid ett tillfälle abort därför att hon inte ville ha en flicka som skulle tvingas genomlida samma helvete som hon själv hade gjort under sin uppväxt. I det sammanhang min bekant oftast vistades, var en kvinna bärare av familjens heder och skulle varken välja vänner, yrke eller partner. Eller nåt annat heller för den delen. Jag tänker på min bekant när jag läser att kd ännu en gång försöker begränsa aborträtten, denna gång genom att vilja neka föräldrar relevant information under graviditeten. Det parti som mer än något annat värnar om de traditionella könsrollerna kan såklart inte förstå att en religiöst färgad sexistisk politik faktiskt innebär att flickebarn är mindre önskvärda än pojkar. Och att fri abort innebär att inte ens Göran Hägglund får överpröva en kvinnas beslut att göra abort.

Schyy, Anja och Ewa B.

Både sydsvenskan och oppositionen antyder att den rödgröna budgeten är slösaktig, eftersom vi använder 200 miljoner kronor som vi samlat i ladorna. Jag tycker det är precis så man ska göra. Samla på hög i goda tider, för att dämpa fallet i sämre. Att vi vågar satsa på att plantera träd och spontankultur är otroligt coolt, precis som detta att barn- och ungdomsverksamheten i stort sätt går skadeslös. Däremot får kanske rondeller och ny asfalt vänta. Vi ska ju i vilket fall som helst snart börja låta bilpendlarna betala för sig. Vi politiker avstår från höjda ersättningar. Helt klart helt rätt. Borgarna ska prata med små bokstäver om krishantering, skulle nog den här coachen tipsa om. vi minns fortfarande hur ni sänkte skatten och skar i verksamheterna under er korta sejour vid makten i Malmö. Vi minns underskottet på 1275 miljoner. Så, schyy, Anja och Ewa B!

12 maj 2009

En stad jag vill leva i.

Ibland får man vinna lite, tänker jag under eftermiddagens cykeltur hem genom kyrkogården. Det är liksom sommar nu. April månads gula maskrosor har i mitten av maj blivit dunbollar som bara väntar på att få skicka ut sina frön i luften. Vi har vunnit kampen mot vintern och idag lägger den rödgröna majoriteten fram det bästa budgetförslag som någonsin lagts fram i Malmö. Det är sparsamt, ansvarsfullt och med en grön och solidarisk ton som vi aldrig sett maken till innan. Vi närmar oss dagen då vi faktiskt på riktigt prioriterar det som är miljöbra på det miljödåligas bekostnad. Rosengård får en simhall och bilisterna som förstör min luft och täpper igen mina barns skolväg ska snart få betala för sig genom miljöstyrande avgifter. Och vi i tekniska nämnden får nya pengar till träd. En stad som i djupet av en lågkonjuktur ändå satsar på träd, är en stad jag vill leva i.

11 maj 2009

Gärna betalt, ja.

Jo, jag älskar också att blogga. Om någon skulle betala mig för skriverierna, så skulle jag lätt gå med på det. Det skulle inte göra mig till kommersialismens offer. Jag är inte till salu på det viset. Att Elisabeth Höglund inte förstår sig på bloggvärlden, är kanske en generationsfråga. Eller så känner hon flåset i nacken när vi faktiskt är några som skriver utan att be någon redaktör om lov och utan anställningskontrakt eller frilansavtal. För mig är det just det som är så pirrigt i magen: jag får skriva vad fan jag vill. Som slumstormarna 1971 tog sig in på det övergivna Bådsmansgades kaserner för att skapa sitt alternativa samhälle där var och en fick göra sin pryl, svävar alla vi bloggare runt i vårt sajber-Christiania. Och det funkar. Ibland irriteras jag av att folk slösar bort talang på skitbloggande om ingenting och ni vet vad jag skrivit om coolhetsbloggande, fascistbloggeri och dom som skriver om lösmustascher och får (orka länka). Däremot gillar jag folks vardagsbloggande. Det står mycket mellan raderna om längtan, visioner och drömmar. Vardagsbloggarna är tredje millennniets rapport från en skurhink. Jag skriver om det som är viktigt för mig. Man får kalla mig pretto, självgod och varför inte patetisk. Någon kallade mig till och med den mest fördomsfulla människa han stött på. Man berör ibland och det är okej. Däremot får ni hojta till om ni ser sånt som ser ut att vara provokation för sakens egen skull. Och vill nån betala för mitt blogande så går dt alltså bra.

08 maj 2009

"It´s complicated".

Livet är inte som i romantiska komedier kan man lära av aftonbladet. Nä, jag vet. Det är ju så KOMPLICERAT i verkliga livet, har man fått höra. Man måste ge varandra SPACE och så. Allt det där plus pratet om jag jobba på förhållanden och anpassa sig medvetet är bara struntprat. Man behöver anstränga sig för att inte falla in i könsroller och kanske göra arbetsfördelningar och så om man bor ihop. Eller så vill man inte bo ihop, eftersom det kanske inte funkar med barn och jobb. Men så jävla komplicerat är det inte. Man vet i sitt hjärta om man är förälskad, kär och/eller älskar någon. Och igenkänningsfaktorn från dom där filmerna är stor. Sorg, glädje, frustration och ibland lite oväntade slut. Facebookstatusen om det är komplicerat handlar såklart om att en eller båda inte vill, men är för fega eller lata för att lämna. Man har väl trott på det där snacket om att gräset inte är grönare på andra sidan och att man vet vad man har, men inte vad man får. Livet, kallas det. Oändligt är vårt stora äventyr. Inte så jävla komplicerat.

Min pappabok

Det är en fröjd att promenera med minstebror till skolan. Vi utbyter tankar och åsikter i slo-mo, fjärran från mellanbrors föreläsande. Det är intressant att prata med barn och allra intressantast är mina egna. Däremot skyr jag pratet om att barn är så kloka och så. Det här fråga barnen-tjafset. Barn är i allt väsentligt dummare än vuxna, det ligger liksom i barndomens natur. Barn kan inte ta ansvar över sina liv, men ska läras att göra det. Jag funderar lite på om mina ungar någonsin kommer att skriva böcker om mig, men nej. Jag är varken pappa Karlstad zoologiska, eller tattarpappan Lodalen eller nån arbetarklasshjälte från Västerås, offrad i det kapitalisitiska ekorrhjulet. Jag är inte så intressant. Det ante mig förresten att Erik Wijk, apropå pappaböcker, är släkt med broströmarna och resten av göteborgsadeln. Han är ju lite av en inverterad Cecilia Gyllenhammar, kan man säga (och det är ingen komplimang till någon av dom). Överklassavfällingarna är alltid dom argaste radikalerna, men med åren brukar dom hitta hem. Vi som har arbetarklassarvet i generna är ofta lite coolare över allt det där. Det fanns nog en tid då jag skulle kunnat vräka ur mig en bok om min avdöde pappa och då hade det varit en lite aggressiv skildring, kan man tro. Nuförtiden tycker jag snarare att det är kvinnorna i släkten som är intressanta. Släktens män har en tendens att överdriva allting, drickande, arbete, relationer och vi har tillåtit oss att ha ett jävla humör mellan varven. Kvinnorna i släkten har städat,lagat mat och torkat spyor under tiden männen orerat. Jag tror att jag brutit med det där, men ska kanske inte vara för säker. Precis som jag bestämmer mig varje dag för att gå upp och vara nykter, måste jag i relationer varje dag bestämma mig för att vara jämställd. Ingetdera kommer av sig självt. Så det blir ingen pappabok från mig och ingen mammabok heller. Möjligen en självbiografi som kunde heta född med en plastsked i munnen.

07 maj 2009

Sd ägt och Pastor Alf tillbaka.

SD är så ägda, som min son skulle sagt. Detta. Det skulle vara som om en delegation från Färöarna kom till Sverige och trodde att Tiffany Persson var ett typexempel på en glad och livfull person. När rasister gör självmål är det extra roligt. Då behöver man liksom inte tillägga så mycket.
Gårdagens stora inrikespolitiska nyhet var väl annars att Pastor Alf gör comeback i politiken. Tydligen insåg krafter inom kd att en person som tror att gud skapade jorden på en vecka och som toppar sin agenda med snusförbud (Ella Bohlin), inte är det som räddar kd i EP-valet. Så Alf Svensson är tillbaka. Sveriges bäste talare; så bra attlyssnaren glömmer vad han står för. Han är så snygg och trevlig att ingen minns hans debattartiklar om att heterosex är det enda normala, att barnen i skolan ska indoktrineras i kristendom och att hemmafruar och könsroller är jättefint. Nu kommer han att få ställa till skada i Bryssel, trots att hans dröm annars var att få bli ambassadör i Israel. Han hade nog kommit bra överens med Israels nya utrikesminister. Här finns ju också muslimer, så att säga.

Sån vill jag inte vara.

Jag ska hålla mig undan dom coola bloggarna, för det är inte riktigt min värld. Jag får fan lära mig det nu. Jag har svårt att vara sådär neråtkickande och fascistoid som man ska vara om man vill få skrattarna med sig i den världen och det är fanemig det sista jag vill vara i mitt liv. Jag slickar hellre golv än fasciströv. Det är ofantligt långt från de coola reklambyråernas värld till Rosengård och Värnhem. Men jag är faktiskt också trött på Rosengård just nu, jag måste medge det. Man sätter in så inihelvete mycket energi och hopp i det man gör och det händer så lite. Igår när jag gick bekvämt gottluktande i snygga kläder nere på stadshuset, kom jag på mig själv med att jag nog lätt hade kunnat vänja mig vid att ha det så. Man vänjer sig snabbt vid privilegier och jobbet ute i stadsdelen med det vackra namnet blir aldrig färdigt; det kommer alltid nya katastrofer flygande. När politiska sekreterare och informationsassistenter säger att dom har det stressigt och ett svårt jobb, så brukar jag titta åt ett annat håll. Föraktfull, men delvis avundsjuk. Sån jag inte vill vara. Just nu vill jag öppna fönstret och känna kall malmöluft komma i till mig i ensamheten på fjärde våningen. I bakgrunden surrar TV-n med ett program om Mare Kandre. Kaffet i muggen är gammalt och ljummet.

06 maj 2009

Man out of time

Fina Helene skriver att den enda pandemin hon märkt av handlar om att skaffa barn och gifta sig, för så är det när man närmar sig trettio. Så där är det i den kontext som både Helene och jag befinner oss i. Själv har hon liksom jag alltid befunnit oss vid sidan av huvudspåret. Vid trettio - när folk i allmänhet började skaffa barn - var jag redan inne i nästa fas, singelföräldraskapet. Alltid ur fas, alltså. När jag för över tjugo år sen trampade runt och var föräldraledig för första gången var jag ung och kufig. På öppna förskolan frågade man om jag var ensamstående och läkare på VC frågade efter mamman och FK skickade tillbaka min anmälan om föräldrapenning, eftersom jag fyllt i den fel (ja, dom trodde såklart att jag ville överlåta mina dagar). Det är inte så enkelt som några tror att bryta normer. Det är tjatigt att behöva förklara sig för oförstående i omgivningen och aldrig bara vara en mängden. Ung och föräldraledig pappa alltså. Två normbrott. Mitt tredje normbrott handlade om många barn. Oj, så många barn, hör jag ibland fortfarande. Aldrig ute på Rosengård, såklart, men i fina stan. Skulle jag nu ge mig till och skaffa ett femte barn med en tredje mamma, så skulle jag såklart utmana igen.
det finns dom som tror att jag försöker utmana normer för sakens eget skull. Men det enda jag gör är att leva mitt mitt liv och träffaa val efter egen förmåga.
Det är inte direkt något som uppmuntras. Det finns till och med ekonomisk bonus för föräldrar som inte delar så mycket på föräldraledigheten och ett helt samhälle av lönesättning och förväntningar som bygger på två plus två, man plus kvinna, försörjare och försörjd.

05 maj 2009

Jag står här på ett torg.

Eller snarare på andra våningen i ett hus som vetter ut mot detta torg. För dagen uppsvidad i nyinköpt kavaj från Emmaus, står jag i rummet med dom många målningarna av döda kungar och lyssnar på resultat av projekttävlingen. Hur det ska gå i tävlingen, vet jag redan eftersom jag suttit i juryn. Och huset som vi är i är så klart Rådhuset. Här gifte jag mig en vårdag för över 20 år sedan och här tog jag några senare för första gången de tunga stegen upp fullmäktiges talarstol. Demokratin ska ha fina rum och pynt och här är gott om både och. Vi ska visa alla att det är vanligt folks åsikter som tagit palatsen i anspråk. Ett hus för politik och kärlek är ett hus jag trivs i. Visst skilde jag mig och visst tröttnade jag på fullmäktige och ville vidare. Nu lockas jag att återvända till både det ena och andra. Nere på torget står en svulstig staty över mannen som koloniserade Skåne. Hade danskarna vunnit 1600-talens krig, så hade Fredrik den tredje stått där istället. Tillsammans med moderaten Susanne Ydstedt, som jag kommer anmärkningsvärt bra överens med, spånar jag på alternativ placering för tjocke kungen med häst. Kanske Nydalatorget i dom södra förorterna, en gång invigd av den första människan i rymden, Jurij Gagarin. Vårt stora torg, stort som sex vanliga kvarter bör rensas från plåthästar och annat skrot. Bilarna ska bort och hängställen och fler träd ska dit. Maktens torg ska bli samtalens och de spännande mötenas torg. Malmös hjärta, liksom.

03 maj 2009

Grön och stolt.

Ville och Maria,wow, liksom. Lila skjorta är snyggt som fan, dessutom.

Störst av kärlekar, ungarna.

Det doftar kaffe och småpojkarna stannar också denna söndagskväll, precis som den förra. Om deras mor drabbats av godhet, förälskelse eller insikt, är inte gott att veta. Bra är det i alla fall att få ha sina älsklingar här en kväll till. Det måste inte aktiveras så mycket. Vad har vi egentligen gjort i helgen? Parksoftat, kollat konsthallen och köpt present. Kollat på TV och suttit vid datorn. Läst. Vi har lagat mat också, grekisk pastasallad och Tzatziki. Hemgjorda burgare och så. Fast i fredags åt vi kebab, minsann. Vi har det alltid halvslarvigt till slarvigt och ibland skriks det och bråkas. För mig är självständighet själva målet med uppfostran. Ungarna ska klara sig själva, våga välja och stå för sina val. Det leder ofelbart till konflikter. Mina ungar kommer aldrig att le drogat som frimicklare, eller underdånigt titta bort som flickor i hederskulturer. Min barnsyn tillåter inte barndop, omskärelse eller unkna traditioner. Däremot gemenskap, solidaritet med människor och hela det ekologiska systemet. Här platsar samtal om politik, religion och fotboll. Men inget är som det alltid har varit bara för att. Om nu någon tar det som låt gå-fostran eller normlöshet, så är det alldeles fel. Men det är långt till time-outer, skamvrår och Anna Wahlgrensk kärlekslös fostran. För störst av allt är kärleken och störst av kärlekar, ungarna.

01 maj 2009

Facebook i EU.

Snart EP-val. Att jag är grön och kommer att kryssa Zaida är ingen nyhet. Zaida står för det jag står för, helt enkelt. Men det nyheterna noterar denna första maj är inte att samkönade par from idag får ingå äktenskap (fuck you, kd!)utan att en facebookgrupp som kallar sig Piratpartiet fått opinionsiffror höga nog att dra in en av deras medlemmar i Europaparlamentet. Man hade hoppats på att det istället hade varit första april, men så kul är det tyvärr inte. Fildelningsfrågan är inte heller en generationsfråga, utan en klassfråga. Den som inte behöver oroa sig för jobb, bostad eller trygghet kan ju ägna sig åt att kämpa för att få gratis tillgång till film och musik. Den som inte har kunskaper eller empati nog att kämpa för allas rätt till en bra miljö och hälsa, kan dra till med att kampen mot fildelning är som kriget mot terrorismen. För oss som tycker att politik är mer än snabba facebookfrågor är det löjeväckande. Och äkta engagemang handlar aldrig om att få saker för egen del.

Från Rosengård och hem.

Efter planeringsdagen igår frågade jag kollega F om hon inte kunde sätta av mig på Värnhem på vägen hem. Min cykel var hos reparatören för femtielfte gången och jag hade ingen lust att ta bussen eller gå. Men, nä, det gick ju inte. För tänk om någon såg en man i hennes bil och berättade det för maken. För mannen är ju så svartsjuk, säger hon. Till och med om dom är ute tillsammans och en man hälsar, så blir han misstänksam och sur. Jag blir häpen och tiger, tar väska och jacka och promenerar ut i näktergalarnas stad på valborgsmässoaftonen. Jag kunde sagt massor om vad svartsjuka är, massor om mäns kontroll och kvinnors anpassning. Från Rosengård och hem tar den en halvtimme, om man tar viadukten över Amiralsgatan, sneddar genom cronhielmsparken och genar genom kyrkogården, som nuförtiden har en islamsk och en judisk del, bredvid ateister och kristna. Integrationen har alltid sina yttre gränser. En del kallar det respekt och kulturella skillnader. Jag kallar det medeltid, kallar det patriarkat. Rosengård är sommarfagert grönt, långt från mediabilder av kravaller och brand. Kyrkogården är tyst, sånär som på fågelsång och vattnande änkor och såna som jag, som passerar på väg nånstans.