30 april 2009

Med tiden kroppskontakt.

För precis ett år sedan på dagen sökte jag nätvägen kontakt med den där tjejen med dom brunaste bruna ögonen. Hon hade suttit snett emot mig på en middag i Stockholm bara några dagar tidigare och utstrålade trygghet, integritet, men med ett stänk av vemod, vill jag minnas. Vi hade handhälsat och tittat varandra i ögonen, men i övrigt förekom ingen kroppskontakt oss emellan under den allra första kvällen.
Men på valborgsmässoaftonen satt vi alltså där bakom respektive skärmar i olika delar av landet; jag var trött på dejtande och singelliv, trött på msn-kontakter och människor som var falska som vatten. Kall, men bränd och tllfreds med att vara utanför spelet. Varken hon eller jag skulle se brinnande bråte eller dricka ljummet kaffe ur plastmuggar. Vintern fick rasa ut inför en annan publik, enades vi om. Sen försvann hon bara ur sajberspejsen och jag ropade och ropade helt ohört. Men redan dagen efter fick vi ny kontakt genom nätets labyrintiska magi. Hennes analytiska ögon granskade och trängde in i mitt sinne. Resten är historia och visst fick vi med tiden kroppskontakt.

29 april 2009

I en annan del av Malmö.

Holy macaroni, nu har våldsspiralen nått dom fina områdena i västra Malmö. Som en parodi på en amerikansk marinsoldat står han där med basker på huvudet och vaktar de välående svennebarnen, enär ett mail om en förestående massaker inkommit till skolan. Skolledningen har reagerat kraftfullt, som det heter, men det väcker ett löjets skimmer mer än något annat. Men kanske är skolledarna på finskolorna lite avis på Rosengård som verkligen har problem utan prefixet i-lands- att ta i. På Rosengård har ett obehagligt gäng med killar fått högern och rasisterna att kräva utegångsförbud för unga. Newsflash: det finns redan en grupp unga med utegångsförbud kvällstid på Herrgården. Flickor, ni vet. Att rasister och moderatråd inte vanligtvis trampar gatorna med de illustra adelsnamnen är kanske inte så konstigt. Det blir ju så många fler nyanser och aspekter att ta hänsyn till då (som detta med att inga tjejer syns bland eldarna). De politiker som däremot vill föra dialoger, har nog kommit en bit på vägen. Vill man ha fred ska man tala med sina motståndare, inte med sina allierade. Att sen dom flesta på Rosengård aldrig någonsin vare sig skurit av slangar eller kastat sten på polisen kan också vara värt att minnas. Här på värnhem går livet sin gilla gång. Det grävs i gatorna och äldstebror låser oss ute. Jag ligger efter i löpträningen och snart är dt nog kört.

28 april 2009

No shit, Sherlock.

Kaliber har gjort det igen. Och vi säger No shit, Sherlock, när vi hör att precis som man kunnat konstatera att SD är rasister, så är åttio procent av alla våldsbrott alkoholrelaterade. Mattias Flink hade inte skjutit, John Hron hade levt och många käkar hade förblivit hela och många tjejer hade sluppit att uppsöka polisen för att förnedrade behöva försöka bli trodda när dom berättade att dom faktiskt inte var med på det, som det heter, om inte fyllan hade värmt upp och smörjt in reptilhjärnorna. Fyrahundratusen barn som just nu går till skolan med en klump i magen hade kunnat slippa det. Alkohol är en dödsdrog, överjävlig i sin försåtlighet. Sen snart två år fixar jag livet utan dödsdroger. Man kan säga att jag sitter för mycket vid datorn och allt möjligt och att jag inte hade något val, men det är bortförklaringar. Klart att jag hade valet att fortsätta försvara drickandet, så som så många gör och att fortsätta leva på flykt. Drogindustrin tycker inte att dom har något ansvar; "man anklagar väl inte skotillverkarna om någon blir nersparkad", säger dom. Prblemet med den haltande parallellen är att syften med skorna inte är att man ska sparka, utan kunna gå. Syftet med en drog är alltid flykt från demoner och omdöme, mer eller mindre, men alltid. Man kan kalla det att slappa av eller chilla, men det är bara snygga omskrivningar. No shit, Sherlock, droger är farliga. Och den lagliga drogen är den som skadar allra mest.

27 april 2009

Flickvännen

Jag är trött, trött trött och äldstebror har satt på nåt MTV-skit, för att sen bara lämna vardagsrummet. Jag har bjudit honom på bandspaghetti med fläskotletter och god sås. Missade bladspenat och parmesanost, som liksom hör till. Nu är det kaffe med mjölk här i hemmet. Jag läser "Filckvännen" av Karolina Ramqvist och blir provocerad som fan av den. Kvinnor som söker sig till och försvarar gansters, våldsmän och andra grottmän, utmanar mina fina sidor. Jag vet att jag borde se det som ännu ett utslag av könsmaktsordningen och ytlighetskulturen, men jag orkar inte alltid. Ibland vill man bara tycka att folk är dumma i huvudet. Karolina Ramqvist tar inte ställning öppet, möjligen fördömer hon i förtäckta ordalag. Som den enkla feministiska man jag är skulle jag snarare vilja att någon kom in och satte lite fart på berättelsen. Utmanade på riktigt. Min Sara dras inte till farliga män eller grottisar, utan till såna som jag. Man kan undra varför. Det har inget med traditionell manlighet att göra i alla fall. Jag som inte ens kan laga den droppande toaletten, än mindre gör machosaker som att spöa skiten ur folk eller råna banker. Körkort har jag inte heller, tammefan. Sara är en sån som man inte kan malla in riktigt. Hon är glittrande kvinnlig, men samtidigt kan det komma det mest radikalfeministiska ur hennes mun. Hon jobbar i en machobransch, medan jag är barnpassaren. Hon är inte någon flickvän eller flickvän. Hon är den jag cyklar tandem med på Ven; den jag dricker kaffe med och pratar med varje dag på väg till jobbet.

24 april 2009

Det är det värt.

Precis . Och få minnen från mitt politiska liv som nu börjar bli till åren, är så roliga som när jag för första gången träffade och fick prata med Birger och alla dom andra gröna stjärnorna, som nyinvald PS-ledamot i ett skadeskjutet och illa splittrat grönt parti 1992. Jag fick min beskärda del av hotelser och anonyma brev och diverse gåvor och paket av varierande slag. Att vara med och förändra är inte en hobby, en syssla eller ett extraknäck. Det är att ha en evig eld i röven som påminner dig om att en annan värld är möjlig, dag ut och dag in, år ut och år in. Vi är aldrig färdiga, aldrig i mål. Jag är envis i min strävan att få ihop delarna i livet, kärlek, jobb, politik eftersom det är delar av samma sak. Det finns både highlights och bottennapp. Jag har stått på estrader och pratat till tusentals människor och jag har blivit bortmyglad av mina egna när jag varit obekväm eller för engagerad.
Allt det ingår. Det är värt allt. Det är ett privilegium att få vara med.

Var som helst.

Nu ser jag London på TV och jag vill dit igen. Eller vart som helst med Sara. Att resa med henne är extremt enkelt. Vi gör städer på samma sätt. Som ett cocktailparty eller en surftur på nätet. Hamnar här eller där, promenerar hit och tar en buss dit. Hamnar vilse ibland och får rusa till tåget på victoria station tre minuter innan det går. Vi gillar kaféer, parker och bokhandlar. Det är inte alla man kan resa med, inte ens till London där allt man kan tänka sig finns. Somliga avskyr muséer, andra vill bara kolla prettosaker för att kunna redovisa just det. Vi gör lite allt möjligt. Emelie frågade om meningen med att resa och jag har inget vettigt svar. Det är bara det bästa, liksom. Och allra bäst är det när man är nånstans där man vet att folk har det rätt bra och vågar ta betalt. Vi är inga thailandsmänniskor, liksom. I morgon ska vi åka till en ö mitt i sundet där vi aldrig varit varken ensamma eller i sällskap. Stora städer, öar och hav. London, Ven eller var som helst.

23 april 2009

The age thing. Igen.

Kollegan L hade sett mig på torget igår. "Du såg ut som om du kunde vara pappa till dom flesta". Jo, det kunde jag nog vara. Vid två tidigare klimaxdemos har jag dessutom varit pappa till två unga demonstranter. Annars blir jag en smula trött av påhittade generationsmotsättningar och förväntningar om hur man borde vara vid en viss ålder. Om det engagemanget jag såg igår är något övergående, så blir jag lite ledsen. Jag vill tro att klimaxfolket är på riktigt och inte nåt ungdomligt busigt. Dom flesta engagerar sig ju för övrigt varken som unga eller gamla. Sen kom Gustaf Fridolin med boken om hur blåsta åttitalisterna är. Blåsta i betydelsen lurade, alltså, inget annat. Det är så löjligt att jag inte hittar ord. Parata gärn om klass, genus och etnicitet och funktionshinder. Men det är ingen generation som är mer offer än någon annan. Och sluta aldrig demonstrera. Det är heller aldrig försent att börja kämpa. Om nu någon trodde det.

22 april 2009

Drömmer inte om hundliv.

Jag mår bra när jag flänger från det ena till det andra och nästan blir överkörd på kuppen. Först med minstebror till skolan, sen en long walk till Rosengård, sen jobb, sen promenad till stadshuset, sen klimaxdemonstration och sen hem och äta och slänga papper och sådär. Att få kramar av long-no-see-aktivistbekanta och känna energin som finns där och att få kramar och ungar som ropar ens namn på jobbet och glada hej och tack för bra inlägg av folk i det fula huset. Jag begriper på sant inte varför folk drömmer om lugn och frid. Livet är ju så kort, lugn och frid kan man ha i sin grav. Vi är ju inga hundar som dresseras och lär oss bli nöjda om vi bara får mat, vatten och promenader i koppel, vi måste skaffa oss missioner som förändrar världen och ger oss bekräftelse som människor. En del skulle kalla det meningen med livet, men jag slänger mig inte med såna uttryck.

21 april 2009

Vi är vuxna nog att välja klädsel.

Åh, det är en härlig värme. Magnoliorna blommar sedan nån vecka tillbaks och Rosengårds grönytor och gångar fylls av människor i olika kulörer och klädedräkter. Jag gillar mångfalden och önskar ve och förbannelse och dom som vill likrikta. Alltid när frågor om att förbjuda eller påbjuda vissa klädesplagg varit uppe till debatt har jag värnat individens rätt. Nu med. Att påbjuda en viss klädsel vid bad är lika förmyndaraktisgt och galet som att vilja förbjuda slöjor eller kepsar. Vi är vuxna nog att själva välja klädsel, tycker ni inte?

20 april 2009

Identitet.

Men gud, så trött jag är. Men inte fan har jag nån lust att gå och lägga mig. Livet är tillräckligt kort ändå. Kanske skulle jag diska. Man jag är nu en av den sorten som hellre lyssnar på gammal motownmusik och dricker kallt kaffe än ägnar mig åt nyttigheter. Hos mig finns en blanding av djupaste engagemang och lättjefullaste yta som jag inte alls begriper mig på. Men jag accepterar det så gärna. Vi hade gruppmöte inför TN i eftermiddags. Vi vill bygga ett bra och röd/grönt Malmö, men det är segt och möter motstånd. Men opinionsmätningarna visar att vi faktiskt håller ställningarna här i hemstaden. Men det kan skifta fort. På onsdag är det TN och på torsdag sätter jag mig mitt i gatan med de andra i klimax. Mitt bland alla fancy resor och representationer vill jag ha kvar kontakten med mina uppdragsgivare.
På jobbet talar rektorn med det fina namnet Turid om språk och identitet. Nu tror jag att frågorna om vem man är är större och djupare än rätten att få prata sitt modersmål. Att vara fattig är mer Rosengårdsidentitet än ens föräldrars födelseort. Men allt det där är jag här på jorden för att vara med att lösa. För du vet, man är det man gör, inte det man vill.

18 april 2009

Parklife.

Det tvistas om bibliotek eller museum, men till sist går vi ut lite på måfå sådär. På Gustaf Adolfs torg bjuder Huskvarna på kondiskaffe och god kaka och gör reklam för en gräsklipparrobot. Vem i citylivet i Malmö vill ha en gräsklippare? Ingen, men många vill ha gratis kaffe. Sen hamnar vi ändå vid biblioteket och mellanbror lånar manga och vi lägger oss bland träden och läser. Köper glass i kiosken och minstebror klättrar i sin falska Chelseatröja. Funderar en smula på det här med att vara en god förälder, en uppoffrande förälder och att ha barnen i centrum, som det heter. Jag minns en kollega som beklagade sig över att hon fick jobba heltid för att ha råd med ett hus i en astrist villamatta (att mannen jobbade heltid var liksom bortom varje diskussion). Och stackars henne om hon får reda på att en gäspig villaförort inte är någon garanti för en trygg uppväxt. Då har hon liksom förlorat dubbelt. För ungarna ska inte stå i nåt jävla centrum. Ungarna ska in i världen. Man ska inte bosätta sig barnvänligt eller ge upp sina drömmar och sitt liv för deras skull. Dom kräver det inte och även om dom gjorde det, så är det vi vuxna som bestämmer. Och trygghet är så överreklamerat. Dra ner på tryggheten och fram med lite mer äventyr. Som att minstebror såklart ska peppas att klättra upp i det högsta trädet. Ja, han kan ramla ner. Men man kan ju lyckas nå toppen med.

And the law won.

Det var då fan så skruvad debatten om gävleåklagaren och våldtäktslagen blev. Nästan alla hackar på den stackars åklagaren som berättar att kejsaren är naken och försvarar den konstiga lagen. Men vi ska inte ha lagar som egentligen betyder något annat än vad som står där. Menar man att skydda unga från övergrepp, så ska det stå såna saker i lgen. Nu står det att alla minus femtonåringar som vill knulla med någon något äldre gör sig till brottsoffer. Det står så, oavsett om det egentligen var nåt annat som som avsågs. Ändra lagen, men skäll inte på åklagare som tillämpar den så länge den finns. Aproå förbud, så är den en smula roligt att kd vill förbjuda snus och går ut med det inför EU-valet. Det och att toppa listan med en (Ella B)som tror att gud skapade världen på en vecka är självmord. Bra, bra. Ett års fängelse och 30 millar i böter kostade det att driva pirate bay. Skadeståndet är högt och fängelsestraffet ett dåligt skämt, men att dom skulle bli fällda kan inte förvåna någon. Det är olagligt aoch åker man fast kan man få pynta. Och att Carl Lundström blir avplockad pengar är inget jag gråter ihjäl mig över. Och pirate bay är inte sama sak som google. Inte alls.

17 april 2009

Fotboll och simning.

Igår kväll promenerade jag hem från badet med med två glada barn som ömsom slogs, ömsom sjöng The Ark-sånger, iklädda ManU-kepsar (mellanbror)och Chelseatröjor (minstebror). Idag berör jag både fotboll och simning i ett litet epos i Sydsvenskan. Om gårdagens mtch på Vångavallen skriver jag dock inget, vare sig här eller där.

16 april 2009

Sex crime

Åklagaren gör helt rätt. Han använder de medel som står till buds för att visa hur orimlig lagen är när den säger att en person som har sex och inte fyllt femton alltid är ett våldtäktsoffer om sexpartnern är några år äldre. Den logiska konsekvensen blir då att samhället bryter mot lagen om man förser minus femton-personer med preventivmedel. Sexualbrottslig harmreduction, liksom. Jag skyr tanken på att min sjuttonåring skulle kunna dömas för våldtäkt om han träffade och hade sex med någon som är tre år yngre. Man kunde måhända ha alla möjliga synpunkter på att sjuttonåringen knullade med en fjortis, men det är nog inget dilemma som vi ska belasta tingsrätterna med. Åklagaren säger med andra ord att lagen ifråga är dumheter och jag kan bara hålla med. Bodström måste ha fått ett katolskt anfall när han drev igenom proppen. Men när det gäller sex så blir folk ibland lite katolska. En annan sån sak är det här med samtyckeskravet. Smartare människor än jag, bildade feminister och vänner, tycker att det ska vara kriminellt att inte ha inhämtat samtycke från sin sexpartner innan samlag påbörjas. Utan att tråka ut er med detaljer från mitt sexliv, kan jag ändå avslöja att det ytterst sällan imhämtats samtycke här på värnhemmet eller på andra platser där det sexats med yours truly som en av deltagarna. Är då jag och samtliga mina sexpartners kriminella?
Det känns inte riktigt så.

15 april 2009

Millan L i farten igen.

När Sara är här eller jag hos henne blir det inte så mycket datorsittande. Vi liksom downshiftar vår nättillvaro och stuvar om i prioriteringarna. Men nu har nattåget fört iväg henne till den mellansvenska metropolen och jag sitter här medan äldstebror spelar den här låten. Jag vet inte vad jag gjort för fel med den pojken. Men något är det. Att det är något som heller inte stämmer med Camilla Lindberg har vi också fattat ett tag. Hon tycker säkert att hon är tuff som vågar skriva att vi fått en generation av mesiga män, men har man varit med ett tag så känner man igen en mediaapa när man ser den. Kanske ser hon saker som jag inte ser, men att småbarnspappor jobbar mest av alla och tycker att pengar är viktigare än tid med barnen kan inte ens Millan L ljuga bort. Haspla ur sig åsikter kan alla. Kanske FRA-lagen inte var så dum i alla fall?
I kommentarer och länkar upprepas påståendet att Gudrun Schyman tycker att män är talibaner. Men, nej, det har hon aldrig sagt. No, nej, never. Och alla som samarbetar med Pär ström borde förresten dödskallemärkas från all politisk debatt. Eller nåt.

14 april 2009

Tillbaka från London.

Det är så mycket med London att man inte vet var man ska börja. Äcklig mat och vänstertrafik kanske. Eller artighet och ett underbart språk. Eller det njutningsfulla i att vara i en riktig storstad där man kan åka buss i en timme och se hus hela tiden. Alla människor i rörelse. Eller världens sunkigaste hotell. Det kan vara allt. För övrigt borde Malmö stadion rivas. Återkommer om det.

09 april 2009

Iwa, Adly och rymdkejsaren.

Jag är ingen expert på vare sig scientology eller religioner överhuvudtaget. Men det är något märkligt med en rörelse som måste mörka sina heliga skrifter för de egna medlemmarna och som tar betalt av människor som vill förkovra sig i läran. Om skräckhistorierna om vad som kan hända avhoppare är sanna har jag ingen aning om och det vore fel att uttala sig om det. Däremot har jag dessvärre tvingats skaffa mig viss erfarenhet av drogrehabilitering och psykiatri och kan lugnt säga att både läran bakom narconon och smömoset om psykatrin som skadlig och förfärlig, är rena rama skämtet. Och att man snarast mörkar att KMR och Narconon är delar av samma rörelse är skumt. Hur man ska tolka mina politikerkollegors agerande är därför svårt att se. Menar folkpartisten och moderaten att det kan ligga något i tankar om en rymdkejsare som levde för 75 miljoner år sedan?

08 april 2009

Men mest av allt vill jag ha hit Sara.

Dagens svåra val gällde om jag skulle springa, ta det lugnt i hemmet eller gå på möte med bästa Yvonne, för att diskutera det rödgröna samarbetet. Det senare kanske skulle behövas. Allt ser inte ljust ut. Mona Sahlin lyckas inte, medan Maria/Peter faktiskt segar sig upp på förtroendeskalan. När lågkonjukturen slår till och alliansen inte alls lyckas med det som var deras huvudnummer: att sätta folk i arbete, så borde vi kunna promenera hem valsegern 2010. Men Mona får stryk i debatt efter debatt. Jag begriper det inte. Och de gemensamma utspel som gjorts har varit lite sådär; välmenade men ljumma. det är dags att komma ut ur vinnarhålet och ta upploppet. Men jag springer istället med snabba skor ut ur stan och huvudet fullt med tankar om andra saker än samarbetets våndor. Det handlar om jobb och relationer, som så ofta förr under mina 16 kilometer på asfalt och grus. Jag vill vidare, tror jag. Få mer att bita i intellektuellt och lära känna nya smarta människor. Det är lite lite, det jag jobbar med nu och kanske har jag snart utvecklat det som jag kan utveckla på min arbetsplats. Kanske ska nån annan komma och hitta nya hål och luckor att fylla. Jag vet inte riktigt, jag som alltid bestämmer mig snabbt. Men mest av allt vill jag ha hit Sara. För gott.

07 april 2009

Istället för homosocialitet.

Åh, äntligen en vettig artikel om olikkönad vänskap, tänker jag när jag slår upp min sydsvenska. Men ganska snart visar det sig att det snarare handlar om den där bögkompisen, som varje chic tjej bör ha för att kunna säga attt hon har en. Därmed befäster sydis snarare bilden av att det är omöjligt för den som lever traditionellt att ha annat än samkönade vänner. Synd på en bra ingång. Själv lyckas jag ofta ha kvinnor som kompisar och vänner, utan att det någonsin går över i kärlek eller sex. Vänner väljer man efter vad som finns innanför pannbenet, inte efter vad som finns innanför byxorna, säger en vän och jag nickar instämmande och beklagar dom som inte förmår det. Att Emelie skulle bli min bästa vän var knappast givet på förhand, men det blev ändå så omedelbart. Vi hade båda nykrossade hjärtan när vi först träffades, så utifrån kunde man kanske tro att vi skulle försöka oss på det där med kärlek. Men det var aldrig aktuellt. Vi hittade något större än en affär. Ett helt varuhus med mängder av in- och utgångar. Sen jag träffade Sara frågar ingen om det "är något" mellan mig och Emelie, men innan dess frågade alla. Min motfråga är snarare, hur kan ni utesluta halva befolkningen som potentiella vänner?

06 april 2009

Inte så tuff, dårå.

Du är så BEKRÄFTELSEKÅT, sa exet ofta under vår relation och hon säger det fortfarande ibland när hon blir arg på mig. Och jag nickar bifall. Det vore väl fan om jag inte ville synas och få en smula cred för sånt jag åstadkommer. Jag gillar att då och då stå i rampljuset. Men samtidigt vet jag att jag skulle tröttna om jag altid gjorde det och ständigt blev igenkänd på stan. Exet tycker att det är något dåligt att vilja synas och det är ju synd. Men det är inte längre hon som ens till dels sätter min agenda. Nu gör jag det själv. Samtidigt vore det förfärligt om jag inte alls brydde mig om kritik, precis som fina Mymlan skriver i sin blogg idag. Även om hon inte direkt skriver om mig då. Man får acceptera att det ibland känns som en kniv i hjärtat när man får kritik. Om jag äntligen hittat balansen mellan att vilja vara älskad av alla och att strunta i vad andra tycker, så är jag nöjd. Sara säger att jag är så mycket mjukare och finare i verkligheten än på bloggen. Bästa Cec sa att jag är som natt och dag i verkligheten jämfört med aff. Jag lyckas nog inte riktigt vara så tuff som jag vill. Lika bra det, antagligen.

05 april 2009

GAIS-ÖIS.

Säkrast av vårtecken: allsvensk premiär. Och GAIS vinner med 5-1 på nya gamla och jag är inte ens där, utan får höra om det på radion. Jag hade velat stå där med dom andra i ett grönsvart hav och njuta i vårsolen. På en arena som är byggd för fotboll, utan skymmande löparbanor. För tre år sen var det också april och allsvensk premiär och till och med samma lag som spelade. Inte på samma arena, dock, utan på den modernistiska alldeles bredvid. Högt över havet stod man och GAIS vann även denna gång, men med beskedliga 2-0. jag har ett grönsvart plastband runt armen sen den dagen. GAIS hade precis tagit sig in i allsvenskan och jag hade precis tagit mig upp till Göteborg. På stationen blev jag hämtad av någon som redan efter ynka veckor av distansdejtande börjat tveka och sväva på målet om att träffas och ha en relation. Hon pratade glatt om hur hon kuckilurade lite med andra via msn och jag svor i tysthet. Men jag gjorde våld på mina magkänslor och lekte förhållande där ett tag. Men hur troligt är det att någon som 1) bor i villaförort, 2) inte är politiskt intresserad alls, 3) på sant hade körkort och bil på sin partner-kravlista, skulle bli min följeslagare någonstans. Nej, inte stor, va? Shit, det var turbulenta år och jag var ett löv för vinden som for hit och dit, precis som GAIS i tabellerna. 06-07 saknar jag inte det minsta. När jag kollar vad jag bloggade om då, så är det mycket av att lura sig själv, intala sig att NU ska allting ändras, nu har jag gjort upp med det förflutna. Men man ska inte ändra sig, man ska leva med sig själv. Det förflutna blir man inte av med. Man ska inte bygga sitt lag från toppen och neråt som Öis, utan förankra bakifrån först och främst. Som GAIS.

På riktigt.

I Kiel träffar malmödelegationen det gröna kommunalrådet på färjeterminalen. Han pratar om klimatfrågorna och om miljövänliga transporter. Sen sätter han sig på sin cykel och drar iväg. En vithårig Joschka-typ i sextioåråldern med svindyr kostym på cykel kan också vara de gröna, kan också vara makten. Förmodligen lever han som han lär mycket mer än självgoda myspyslantisar i mjukiskläder, som tar bilen till yogan och ekoboden. Han är också ett hot mot dom som vill fålla in oss gröna i någon nidbild, lite av det som Birger också skriver om. Hemresan från Kiel försenas. därför attt tjänstemännen, fackrepresentanterna och somliga politiker måste köpa billig sprit i Heilgenhafen. Någon skrattar när jag berätar att nykterhet är en politisk handling, liksom att springa genom ett vårmorgonljmmet Kiel innan avfärd, men för mig är det rena rama sanningen. Du är dina handlingar, inte dina högtidstal. Hemma kommer dottern på besök och vi är urbana och äter hämtkinamat från kvarteret bredvid. Vi låter skuggor från det förflutna och gamla försyndelser vila. Äntligen, på riktigt.

02 april 2009

Kiel, mitt i natten.

Det tyska hotellrummet är stort som en normal lägenhet. Vore det i herrgården skulle sju pers kunna bo här. Så har vi det på resorna, vi förtroendevalda och våra tjänstemän. Där har vi ett problem. Om man som jag tycker det privata är politiskt och att man blir som man umgås, så riskerar jag att förvandlas till en småfet lyxätare som bara plockar fram idealen när det vankas val. Men jag går undan. Jag går upp tidigt och springer längs en dimmig dansk strand och in i en trolsk bokskog och efter middagen på Ratskeller i Kiel går jag upp och dricker kaffe och kollar på en tysk Letterman istället för att fortsätta med de andra. Någon tittar lite snett på mig, men det kan inte hjälpas. Jag behöver få en fläkt av vanlighet mitt i det privilegierade. Århus var en lite småtråkig stad som anstränger sig som fan, för att bli något. Man bygger i hamnen som alla andra och satsar på integrationsfrågor och avtryck i asfalten. Över femtio procent av människorna på jorden bor i städer säger stadsarkitekten och jag förstår det så väl. Gemenskap är trots allt viktiare än frihet, men en kombination är ju inte fel. Kan man inrätta sitt liv med permanentbostad bland människor i stan och en liten tillflyktsort i skogen, så har man kanske uppnått det optimala. So to speak. Nu kryper jag ner och lyssnar på Caroline af Ugglas. Livskvalitet. Trots allt.

01 april 2009

Århus igen.

Jag sitter i ett rum med havsutsikt, precis där Århus tar slut och skogen börjar. Vågorna hörs och det känns på det viset som semester. Följer man vägen en bit ner, så kommer man till blommehavens camping, där jag bodde under en vecka för många år sen. Då kom jag och tre vänner åkade med tåg och bytte till en gul buss vid stationen. Vi var unga och berusade av livet och elefantöl och jag råkade krossa en flaska och skämdes stort inför förundrade danskar. Vi badade, festade och drabbades av kärleksångest. Jag stal en cykel och skjutsade Lars från centrum och ut till campingen. Sen vaknade jag dagen efter med uselt samvete och ångest, för jag är ingen tjuv. I dag kom jag hit med Malmös tekniska nämnd, i en inhyrd buss via två broar som inte ens fanns förra gången jag var här. Vi bjöds på lunch i Rådhuset och intressanta berättelser om hur staden utvecklas och förändras med tiden. Jag känner inte igen mig, inte alls. Några gatunamn minns jag, Vestergade till exempel. På stationen har man byggt ett köpcentrum som ser ut som Caroli. Man bygger nya hus i hamnen, det gör man överallt i Europa. Nu på rummet med havsutsikt och då uppe i Rådhuset funderar jag på nu och då och på vad som hänt mig under alla dessa år. Jag hade ingen aning om vad jag skulle bli eller hur saker skulle utvecklas. Ingen plan, inget stort mål, annat än engagemanget som brann. Jag träffade en tjej på ett diskotek, men hon var inte intresserad, sen gick jag ner i hamnen och tittade på båtarna, ensam med tankarna precis som nu. Tiden rusar så fort och det är så mycket man missar och alla valmöjligheter gör mig orolig, för det blir så lätt fel. Men det är ändå bättre nu, det är ju det. Ibland känner jag mig väldigt vuxen, ibland är det lika rörigt som någonsin då. Att kaos är min följeslagare är bara något jag måste acceptera.