31 mars 2009

Är jag seriös, eller?

Det pratas om att vi bloggare som vill bli trodda (till skillnad från..?) ska förbinda oss att följa ett antal regler som någon tänkt sig att formulera. Vi som är seriösa, liksom. Jag tror inte så mycket på det (till skillnad från andra). Bloggosfären ska få vara en vildvuxen flora, där partimegafoner, modeflickor och fårbloggare samsas med såna som jag som skriver lite vad som faller oss in. Vi ska inte avkrävas någon särskild etik eller kunna ställas till svar mer än andra som yttrar sig. Om jag är seriös eller inte kan man diskutera om man vill. Eller skita i.

No shit, sherlock.

Det välter inga kiosker att Sverigedemokraterna är rasister. Det som skiljer SD från högerytterpartier i andra länder är SD bildats bara för att stänga gränser och döma folk efter härkomst. I Norge och Danmark började det med skattervolt. Enfaldigt det med, för all del. Själv har jag aldrig slutat kalla sd för rasister, även om man gåt från bomberjackor till dressmanlook. Ränder går sällan ur. Man ska inte tro på partier som säger att dom i grunden förändrats (och det snabbt). Det handlar alltid om strategiska manövrar för att vinna väljare och aldrig om genuin omprövning, annat än i enstaka frågor. Så på samma sätt som SD är rasister är kd homofoba abortmotståndare och moderaterna egentligen mot den svenska modellen. Så funkar det.

30 mars 2009

glocalnet som mount everest.

Man får se det så; exets terror gör att jag åtminstone vet att jag gjorde rätt som lämnade henne för fyra år sedan, även om det var svårt. jag kan fortfarande häpnas över attt jag, i det skick jag befann mig i och utan någons stöd över huvudtaget vågade. För jag hade försökt innan. jag minns hur sonen och jag gick på skåneleden och telefeonen surrade i ett av exets messbombningar. Till slut gav jag upp och någonting slocknade inom mig. Men det kom tillbaks, den där lilla lilla tron på mig själv och min egna förmåga. Nu när hon hotar med allsköns myndigheter och till och med vårdnadstvist för att jag inte gör som hon säger, så darrar jag men går vidare. Ingen bestämmer över mig, ingen. Och att använda barnen som slagträ är så lågt att glocalnet ser ut som Mount everest. Men hon får inte skymma våren, inte skymma glädjen. Sara och jag med tända ljus under Earth hour, ungarna och jag på väg till Jensens böfhus. Samtal, matlagning och promenader.

27 mars 2009

Frenologisk, någon?

Jag har fortfarande svårt att minnas det där ordet. Nånting som betyder att man könsbestäms utifrån huruvida man har traditionellt manliga eller kvinnliga könsorgan. I varje fall är det någonting jag förväntas känna till som medlem i de gröna i Malmö, när det ska väljas kongressombud. Det kan vara svårt att vara grön. för samtidgt som partiet inte alltid har bestämda uppfattningar om t ex huruvida SJ ska bli av med sitt tågmonopol, så faller den radikala inkvisitionens dom hård över den som inte ligger i korrekt framkant vad gäller saker som måste betraktas som perifera i dagspolitiken. Det är kanske inte en tillfällighet att vi inte når tvåsiffriga tal i val och opinionsmätningar, om det prioriteras på det viset bland frågorna. Jag tror vi står inför ett vägval. Antingen ska vi vara det där exklusiva partiet där man måste känna till och sympatisera med det allra senaste begreppen i queerteorin, eller så försöker vi bredda oss och bli mer folkliga, på gott och ont. Jag tror på det senare. Jag skämdes där på årsmötet. Nya medlemmar som kommit till oss för våra schyssta åsikter om fair trade och trafik, fick höra presidiet kritiseras och kandidater ankrävas det korrekta uttalandet att: "Ni får själva definiera vilket kön jag tillhör". Det kändes pinsamt och exkluderande. Som om vi alla andra skulle veta att vi inte var riktigt lika fina som dom där queermedvetna. Det slog upp en unken doft av sextiosjuttiotalsvänsterns sämsta dagar. Sekterism. Men, mig blir man inte av med så lätt, för jag är en trygg grön, som sett inkvisitionerna komma och gå. Och kanske är det inte en tillfällighet att jag idag och igår nådde ut med ett tydligt politiskt budskap i medierna, samtidigt som inkvisitionens ledare är märkligt osynliga i den verkliga världen. Är man trygg i sin övertygelse behöver man inte gå till extremer och då kan man fokusera på det som är viktigt. Verkstad istället för många ord, sådär.
Just det, frenologisk hette det. Googla på det, ni.

26 mars 2009

Ett kd-land?

Livstilsfrågor är såklart väldigt viktiga och nödvändiga att ta upp i politiken.
Jag har ofta här i bloggen argumenterat mot livstilar som inkräktar på andras liv och hälsa. Paradexemplet där är såklart bilinpendlingen med bil till stan, som gör det svårare för städernas barn och röra sig fritt och andas. Men ska man klanka på någons livsval, så ska man ha belägg för det. Kd som ville sänka bensinskatten, men hindra non-heteros att gifta sig och leva familjeliv, har inga argument för avgaser och mot homoföräldrar. Och när man försöker argumentera blir det fel. Göran Hägglund säger här att vi vet vet att barn först knyter an till en person, sen till två och sen till fler (som argument för den traditionella kärnfamiljen). Det är bara det att vi inte alls vet det; det är, som så mycket hos kd, gamla nyheter.
Barn kan lycket väl utvckla parallell anknytning (kolla här). Det som genomsyrar intervjun med Hägglund är, förutom det vetenskapliga skarvandet, Hägglunds vilja att upphöja sina livsval till allmän norm. Han gillar könsroller och det får han såklart. Han låter rädd och änglig och föredrar nog landsbygdens stillhet och konservatism framför städers möten och mångkultur. Och vill han leva i det förgågna, så får han, bara han inte låter det gå ut över andra. Kanske kan i en framtid kd-are bli turistattraktioner som amish-folket i USA. Ett kd-land i Jönköpingstrakten kanske skulle kunna locka hit tyska turister, precis som vi åker till Berlin och kollar på resterna av berlinmuren.

Förtrödenhet.

Det är kallt här i lägenheten och jag har gråten i halsen, som det heter. Jag orkar inte springa, jag orkar inte tvätta, jag orkar knappt gå ut i köket för att hämta kaffe. Och ändå har jag saker att vara glad åt; mest av allt över att jag är älskad, så klart. Det finns ett roligt skånskt ord som heter förtrödenhet och betyder samma sak som missunnsamhet. Det drabbar mig lite då och då och inte minst nu. Jag straffas för att jag har ett liv, som ungdomarna säger. Jag skulle önska att jag vore övertygad om att det som inte dödar härdar eller att what goes around comes around. Men jag är inte alls säker på det. Hon kanske sover gott, till och med.

25 mars 2009

Smartare än jag.

Jag har egentligen ingen åsikt om vem som ska vara ordförande i LO, eftersom jag inte är med där. Så, avgå eller inte är mig egalt. Däremot så fascinerar det mig att folk verkligen tror att den som sitter i 25 olika styrelser kan hålla koll på alla beslut som fattas. Jag sitter i tekniska nämnden, avfallsdelegationen, VA-syds ägarnämnd och mp-Malmös styrelse. Det är krångligt nog. När sydsvenskan nyss ringde och undrade saker om dagens (lyckade) sammanträde hade jag svårt att komma ihåg allt. Men Wanja är såklart myckert smartare än jag. Men så mycket smartare?

24 mars 2009

Nya hot.

Så du tror du kan knäcka mig, va?
Så du tror att dina vänner och bekanta går på lögner, halvsanningar och rena påhitt? Nej, du lyckas inte. Och historiens dom kommer att falla tung över dig om du inte vänder om, för ingen gillar en som förtalar och smider ränker. Särskilt inte dom som kan bakgrunden någorlunda. Du är inte så älskad och aktad som du tror. Och de personer du använder som verktyg för att komma åt mig, kommer att vända sig mot dig fortare än du anar. Jag tänker inte lägga två ynka strån i kors för att backa upp dig, tvärtom. Jag är inte skyldig dig nånting. Men jag hatar dig inte, hat ligger inte för mig. Och skulle du lyckas att tillfoga mer skada, så ska jag sitta som Dan Andersson bredvid tiggarn från Loussa och satsa på det som är gott. Jag är lugn i den övertygelsen. Och på min dödsbädd ska jag kunna säga att jag gjorde det jag kunde för det som är rätt. Vad kommer du att säga när det är dags för dig?

23 mars 2009

Dumpa hon0m!

Och alla dagar och nätter som gått sen dess. Jag var ett barn, men ett politiskt barn. Vuxen blev jag först när jag upptäckte kärleken, den underbara, skoningslösa. För jag svär, jag skulle resa hela natten bara för att köpa dig ett par skor och för att få känna dina armar i mina. Min vän frågar på msn om Sara och jag har samma värderingar om jämställdhet och världen. Och jag svarar att det är en självklarhet, en absolut nödvändighet. Man kan förhandla om adress, gardiner och var barnen ska gå i förskola, men dom viktiga sakerna - solidaritet, människors lika värde och rätt och den nödvändiga ekologiska medvetenheten - kan man inte kompromissa med. Jag var en idiot när jag försökte det. Men så gömde jag mig också i illusioner och alkohol, tills jag vaknade på den där parkbänken en kylig och fuktig natt mellan hägg och syrén. Min vän frågar om man inte kan leva ihop och respektera olikheter och jag svarar om olikheterna innebär att acceptera intolerans, så är jag alldeles intolerant och respektlös mot det. Däremot måste inte min älskling veta vad frenologisk betyder. det räcker med hjärtat på rätta stället och en nyfikenhet inför det okända. Du måste dumpa honom, min vän, slösa inte bort ditt liv.

29 år sedan folkomröstningen om kärnkraft.

Det var en söndag i slutet av mars och året var 1980. Morsan, farsan och syrran gick iväg till vallokalen och hade törnbladarna fått bestämma så hade all kärnkraft i Sverige varit avvecklad nu, trots att farsan röstade på linje två. Men vi förlorade, det var ett annat samhälle då. Så sent som dagen innan hade vi stått på torget och delat och knappar och broschyrer och svarat på frågor och på kanonaden av lögner som LO:s avlönade kampanjarbetare för linje två kom med. Ja, det var en annan tid. En sämre tid. Min bästa vän var inte ens född och Sara hade inte börjat i skolan. Ja, vi förlorade, men jag fortsatte trotsigt att bära märket med solen på, för jag hade inte ändrat åsikt. Jag har fortfarande inte ändrat åsikt. Och jag spyr på inkonsekvensen hos förespråkarna för den rena kärnkraften, för givetvis vill dom inte bryta uran i Sverige. Men vore ni ärliga, så skulle ni skicka en hälsning till Västergötlands allra fagraste nejder; snart kommer grävskoporna. Kärnkraften är ren och säker. Jorden är platt och hästar kan flyga.

22 mars 2009

Med i matchen.

Ska man knäcka ägg, får man ha recept på en omelett. Annars blir det liksom bara utspillda ägg. Vi gröna vet vad vi vill med klimat- och energipolitiken och vi föredrar att gå något litet steg framåt, framför att invänta ett paradis som aldrig verkar infinna sig. Visioner är vackert, men politik skapar något. Under större delen av min tid i fullmäktige var jag en strålande talare som man lyssnade på och gillade/förfärades över. Jag påverkade säkert indirekt. Men jag var inte med i matchen, för den stod mellan sossar och moderater som på den tiden tyckte ganska lika om Malmö och framtiden. Vi skulle få en fin framtid genom först SAAB och sen Scandinavian tower. Jo, tjena. Nu är läget ett annnat. Man tar sig in i matchen genom att anstränga sig, ha en plan och veta vart man egentligen skulle vilja nå. Och oavgjort är alltid bättre än en förlust och det finns ingen rolig fotboll, som Bob Houghton sa. Det där med att inte vara med i matchen drabbade förresten mig härom året. Jag reagerade vid ett tillfälle på att en tjej använde homofoba metaforer i sin blogg och fick til svar att jag "inte var med i matchen" och en serie av okvädningsord, patetiska mail och kommentarer från hennes fans. Men hon använde aldrig mer kränkande metaforer i bloggen. Det finns ingen rolig fotboll, allt handlar om att spöa elaka motståndare. Med i matchen. I det stora och det lilla.

21 mars 2009

Det finns motmedel.

Min unge fyller år. Vi går en liten promenad, vi två. Liten. Härifrån och till Drottningtorget och sen förbi frihamnsviaduken och ner till Entré, som ligger som en stor legobit i ingenmanslandet mellan Värnhem och Kirseberg. Vårdagjämningen är över och nu ska dagarna vara längre än nätterna. Men något gör mig så outsinligt ledsen och det är dessutom något som jag inte ens kan prata med bloggen om. Och exet är oskyldigt för en gångs skull, får jag väl tillägga. Men jag kanske överdriver, jag vet inte. Det är hur som helst gråväder i min tillvaro. Jag räcker inte till. Jag lyckas inte med så mycket. Tiden går snabbt som fan, men också det ger mig ångest. Då ska man göra saker. Så vi gör tårta, såklart med maräng, blåbär och grädde. Grädden sockrar jag, både med vanilj och vanlig. Man kan alltid äta sig gladare. I morgon efter att barnen lämnat hemmet ska jag springa en lång, lång runda. Innan dess ska vi äta på restaurang. Det finns motmedel.

20 mars 2009

Ett slags komplex vid Värnhem.

Okej, först några ord om årsmötet, dårå. Orden är gå vidare.
Sen fick jag ju ta ungarna in på entré; det var ju oundvikligt. Jag medger att jag har en motvillig fascination för köpcentra som inte är helt kosher i mina gröna sammanhang och som definitivt inte delas av mina ungar. Däremot gillar dom att fiiika och det kan man ju sannerligen göra på Entré. det kommer att kosta mig, det här. Jag borde ju älska skogspromenader mer eller så. Men jag föredrar människor framför träd och skalbaggar; det är ledsamt, men det är så. Bakelser och bagels är nästan alltid godare än medhavda ostmackor i en liten låda. Och jag gillar att köpa kläder. Entré är dock lite av gäspning. Det är samma kedjor som överallt annars i Sverige, Danmark, Norge eller var som helst. Lite coolt med bion (som jag tror kommer att stänga inom några år - marknaden finns liksom inte!)och gymmet hade en bedårande utsikt mot transformatorstationen och motorvägen. Wow, liksom. Varför inte ha en biblioteksfilial nånstans i huset, förresten?

Snälla, snälla.

Sara fyllde år igår och så invigdes det nya köpcentrat. Sara får sitta där i sin fjärran metropol och smaska hjärtformade chokladbitar och Carolina Gynning gjorde Entré som ett annat UFO och en man från Limhamn fick en plexiskiva i huvudet.
Inte ett ord om årsmötet, jag orkar inte. Barn ska lämnas och sen ska jag möta en smartare Karolina på stadshuset och ha förmöte inför Miljöstategiska beredningen.

18 mars 2009

Jag gömmer mig i ord.

400 tecken är jag uppe i och det är fullt tillräckligt så länge. Jag kan kommunicera med tecken och bilder om så behövs. Men oftast är det ändå orden som regerar i min värld; det är en livslång förälskelse som är större än alla bilder, alla tecken och all musik i världen. En blåsig vårkväll springer jag en runda som kommer att bli parallell med inre ringvägen mellan IKEA och Lindängen, förbi kinesiska muren, moskén, Jägersro och Fosieby. Ohälsobältet, som det kallas. Strax innan Lindängens trista längor ligger minneslunden där Mats hamnade sen han både skurit sig och hängt sig långt därborta i Indien. Han dog ung, men utan myter, han bara försvann. han ropade inte på hjälp, precis. Jag låter ord och minnen fara fram och tillbaka i skallen, accepterar det jag inte kan förändra. Svårare är det att förändra det jag kan och ofta är det svårt att se skillnaden. Jag erkänner min ofullkomlighet, men jag lever och väljer om och om igen att leva och att vara nykter. Sonen säger att jag överdriver det där om alkoholen och så har andra mycket vuxna också svurit sig fria från det dom inte kunde se. Men ni behöver inte bry er, jag vet och det räcker. Trots alla ord är det mycket som stannar i det egna huvudet.

16 mars 2009

Hur svartvitt livet inte är.

Sen såg vi såklart film i helgen, det gör vi alltid. Patrik 1,5 och Milk. inga mästerverk, fast budskapet helgar såklart medlen, vill man tycka. Gay rights are human rights; jag behöver inte ens fråga Sara om hennes åsikt. Det är givet, det är självklart. Så tycker vi. Faran ligger just där, man slappnar av och utgår från att omgivningen delar ens värderingar om lika rätt eller vad det kan vara. Vissa segrar har vunnits väldigt snabbt, under loppet av några år, bara. Och lever man lite medelklassradikalt urban green, så glömmer man lätt bort att det så att säga finns en annan del av Köping. Ni minns det här, kanske? På vår sida kan vi skämta ganska grovt och använnda uttryck som i andra sammanhang skulle vara rena rama sanningen. Ni, vet den där världen där negerbollar, rövknulla och fjolla inte är ironiska blinkningar åt andra radikaler, utan det man rakt på sak menar. Det kan vara värt att begrunda, kanske. Ingen som behöver se dom där filmerna gör det och vi som ser dom behöver det inte. Läs en bra bok istället. Eller se the reader, om hur vardaglig ondskan kan se ut, om hur svartvitt livet inte är.

Ihop.

Jag ligger i min säng, som inte är en säng, utan mer en madrass på golvet. Förut hade jag IKEAs billigaste bäddsoffa, men den dog och på desss gamla plats står nu en soffa som Ems föräldrar skänkt mig. Madrassen/sängen ligger strategiskt vid sidan om. Jag har ingen vidare ordning i mitt hem, det är handlingar och låneböcker här och där. Jag borde sova. Jag borde så mycket. Sara har åkt till sin mellansvenska metropol och jag gick med henne till stationen med min cykel mellan oss. En gång sjöng Dan Hylander att denna stan är som en människa, den har hjärta, den har kropp. Det gjorde han rätt i. Min stad är en stad som mognat och slutat tycka synd om sig. Min stad formar sin rödgröna framtid. Sara och jag pratar om cykelparkeringar på vägen till stationen och vi gläds åt att kd verkar åka ur riksdagen. Hemma igen öppnar jag fönstret och äter upp det sista av kladdkakan. Bor man i centrum är det aldrig riktigt tyst, man känner alltid att det finns liv och hopp i ljuden av människors verksamhet. Det är ingen tillfällighet att vi människor alltid velat bo nära varandra, medan makten velat sprida ut oss.

11 mars 2009

Beijers park.

Beijers park. Lite undangömd mellan villor, vägar och bostadsrätter och simrisbanans överväxta spår. Stans coolaste och mest kompakta park med en lekplats på temat djur. Giraffrutschbanor och så. Det är en lätt doft av tidig vår och en downskille leker med gräsänderna som en arabisk Nils Holgersson. Vi serverar broccolisoppa i kåsor på samma plats där en vän till mig firade sin fyrtioårsdag i juli för snart fyra år sedan. Jag var nyseparerad och liksom nyinkommen i dejtingsystemet. Rebounden var överstökad och jag hade dejtat en tjej på en kulle vid stranden och hade några andra bollar i luften, vill jag minnas. Jag drack fortfarande, men hade inte en susning om att jag var beroende. exet var på samma fest och hade synpunkter på vilka jag pratade med och jag anpassade mig till det. Hennes självbild var då som innan och senare att hon utgjorde normen som jag skulle fostras in i. Det tog tid att komma ur hennes grepp, det var svårare än att sluta med alkohol och psykpiller.
Jag var ingen misslyckad jävel som måste ändra mig för att passa någon, det jag hade och ville bygga vidare på är fullt tillräckligt. Den som vill ha med mig att göra för köpa mig som jag är, säger jag kaxigt, men det är ju inte helt sant. Jag lever ju inte i en autistisk bubbla, heller. Hela festkvällen gick hon och förmanade mig, trots att vi var ex och sen drog hon bara iväg med barnen, våra barn.
Jag blir allergisk när folk tala om att jobba på förhållanden. Det går liksom inte. Antingen har man det eller så har man det inte. Finns kärleken så önskar man ingen underordning, ingen anpassning, inga förändringar.

10 mars 2009

Vita barn önskas!

Jag vill hemskt gärna ha ett barn till och till min oförställda glädje ser jag nu att kd i så fall vill ge mig 10000 kronor i premie för det. Nu kan man ju tycka att det föds en massa barn redan, här i Sverige, eftersom vi har pappamånader och dagis, allt det där som fina kd vill skrota. Och så gäller det förstås att ha en partner av motsatt kön dårå, för samma fina parti vill ju med näbbar och klor (eller kräkla och bibel, kanske?)med all kraft förhindra ensamstående att adoptera eller bli inseminerade, precis som samkönade par inte ska få adoptera, gifta sig eller i få hjälp med insemination. Lite i smyg gör ju kd också det svårare för människor från andra länder att komma hit och skaffa barn. Men fler vita kristna barn i traditionella kärnfamiljer önskas hade inte varit en fin rubrik, trots att det ju är det som avses. För är det bara fler barn i Sverige som man vill ha, så är den enklaste reformen att lyfta gränsbommarna. Låten barnen komma till oss, liksom.

09 mars 2009

Romkomåterfall

Min blogg har blivit mer och mer politik och mindre och mindre löpning, relationer och fotboll. Det får det nog fan bli ändring på. På samma sätt har min filmkonsumtion blivit seriösare och seriösare med Maria Larssons eviga ögonblick och Slumdog millionaire som highlights. Till och med exet har varit snällt (någorlunda) i några dagar. Så kunde det inte fortsätta, såklart, och därför tog jag mig ett rejält återfall i form av Four weddings and a funeral nu ikväll. Och, ja, det underbara begravningstalet och, ja, Andie McDowells roliga hatt, men usla skådespeleri. Och toppen, världens genom tiderna sämsta filmreplik: was it still raining, I didn´t notice. Jag grät. Jag är tillbaka. Det måste vara våren. Dessutom springer jag som en gud. Och GAIS ska antagligen åka ut i år igen om man får tro experterna.

08 mars 2009

Ett gott rykte.

Min favorithögerperson Sanna Rayman, säger det som behöver sägas om kvinnor och deras rykte, så här på kvinnodagen. Rätten att leva ut sin kåthet är ganska långt ifrån självklar för kvinnor. Att välja när, var och hur och med vem, liksom. Ja, säger alla nu. Men ändå faller den moraliska domen hård över kvinnor som lämnar sina barns far för att sexet är kasst eller en singeltjej som knullar en på fredagen och en annan på lördagen. Särskilt mammor ska vara mammor och inget mer. Och singelbrudarna ska inte önska annat än att få lov att gå in i din underbara tvåsamheten. Kan vi släppa det nu? Let freedom ring, typ.

07 mars 2009

Vem är du att döma?

Idag demonstrerar tiotusen pers mot idrottsutbyte mellan Sverige och Israel. Man ska inte prata med israeler, man ska spränga dom i luften, lyder den logiska konsekvensen. I strongly disagree. Nästan lika ledset är att många som idag demonstrerar med folk som inte tycker att tjejer ska få gå i skolan i morgon ryter till om behovet av en feministisk agenda. Men det var ändå inte detta jag skulle snacka om idag, utan något helt annat. Kulturen liksom. Konst. Om vad om är bra konst har jag en åsikt, jag vet vad jag gillar, även om det inte alltid är enkelt att formulera. På samma sätt har jag full rätt att fördöma viss konst och önska den åt helvete. Människor som tänjer gränser är alltid intressanta, men jag måste inte sympatisera med det eller tycka att det ska finnas. Slår man sönder en t-banevagn, så gör man det. Upptar man sjukvårdsrsurser helt i onödan, så gör man. Den som ville kunde säkert kalla ett mord för konst (sexuella övergrepp har ju redan varit det vid nåt tillfälle). För mig är det frustrerade wannabees från medelklassen som vill bli älskade och sedda utan att anstränga sig. Samma mediakåthet som såpastjärnor med svanktatueringar och hemblondering och plastbröst har. För den som nu tycker illa om det jag skrivit säger jag: det är ett konstverk. Vem är du att döma?

06 mars 2009

I do.

Och när vi gifter oss vill jag ha henne som vigselförrättare. Och så ber jag till gud att alla hycklande kd-idioter tvingas gå igenom en smärtsam skärseld.

Ystad, bye bye.

Ystads saltsjöbad ligger utslängd som en strandad Polenfärja mitt i sommarstugeområdet. Mina politikerkollegor berättar om det trevliga spa:et, om den goda middagen och barens kassa service och jag studerar kitschinredning och ryser åt smaklösheten. Havet ligger grått och vågigt där utanför och stranden är öde sånär som på rökare och hundägare som tvingar sig ut i blåsten. Malmös politiker älskar att rea och har fått för sig att stadens problem lättas löses med stinna konferensmagar. Jag är inte så säker på det. Malmö är en kärlek av stål, asfalt och betong, med inslag av sand, träd och vatten. Vi är urbana som fan och ska bli vid vår läst. Framtiden finns i staden, ju mer stad, desto bättre. Människor är roligare än träd och till och med stadshuset är roligare än ett sunkigt konferenshotell.

05 mars 2009

Molotov-Ribbentrop i Malmö

Att både stalinister och nazister ska försöka stoppa Israelmatchen i tennis på lördag visar hur sorglig hela diskussionen är. De tunga argumenten lyser liksom med sin frånvaro. I elfte timmen drar man fram att palestiner inte kan idrotta på samma villkor som israeler, som argument mot idrottsutbyte. Frågan är om tjejer alls får idrotta i ett hamasstyrt Palestina, men jag vet inte. Självklart lider idrotten av konflikten och det är såklart den svagare parten som lider mest. Det är illa nog, man behöver inte demonisera för det. Och att jag måste bo i en belägrad stad och övervakas av tusen extrainkallade poliser gör mig förbannad.

03 mars 2009

Tjej och skilsmässobarn - dubbelfel.

Min vän ropar på msn och berättar att hennes dotter är lite stökig på förskolan, enligt personalen. Jo, tänker jag, hon är ju sex år och har en storebror. Då kan man ofta ta för sig och gör det. Det är bra det, men det är klart att personalen får sätta gränser. Men hon är inte bara tjej och döms och mäts med andra mått på grund av det, hon är också skilsmässobarn. Och i slutändan leder såklart personalens analys fram till att hon behöver vara med sin mamma lite mer och inte halva tiden hos pappa och långa dagar i förskolan. Det händer här, det händer nu.
Min vän hade högre tankar om min yrkeskår än så, säger hon. Själv är jag inte så värst förvånad.

02 mars 2009

Confessions of a train-floor.

Ni som tycker att jag har tingen i ordning ska lyssna på följande: I fredags skulle jag ju äntra min sjutimmarsresa till landets kulturella hjärta. Utan en spänn på fickan. På x2-an överväger jag att fika lite, men håller mig till min plats, till fantastiska The reader och en sådär bok som heter Dårens dotter. På bytesstationen snor jag åt mig en sallad och kaffe i pressbyrån och köar som en vanlig man till kassan. Då upptäcker jag att visakortet fattas och ser framför mig hur det ligger på mitt runda femtiotalsbord i vardagsrummet. Inte bra alls, jag får åka hungrig till mitt alternativa hem. En leende Sara försörjer mig hela helgen och på söndag kväll går jag på sunktåget i industriorten strax söder om Saras chateau. Tåget är fullt av skidor och eftersnack (det är första söndagen i mars, ju), konduktören hinner inte visitera och lika bra det, för på mina biljetter hem står det 29 mars. Söndag stämmer dock. Jag sitter i korridoren vid dörrarna på golvet istället för på plats 32 i vagn sex, som jag räknat med. Ids inte ens gå till fikavagnen och läsning eller film kan jag drömma om. Jag får vara glad att jag inte blir avkastad i nån mellansvensk håla (utan kontanter, kort eller giltig biljett). Jag tänker ut en plan B.
När det ska skiftas till nattåg ser jag incheckningskonduktören rakt i ögonen, bekänner min synd och ber om hjälp att ta mig till Malmö, trots att biljetterna säger om fyra veckor och det är inte ens ombokningsbart. Jag skjuts åt sidan och får vänta på "han om bestämmer" och han bestämmer sen att det nog kan anses vara den 29 mars i detta ömmande fall. Jag kommer hem till det snöfria Skåne kl 06.25
Slutsats: jag är bra på att klanta till det för mig, men det löser sig, det gör det alltid, som Jason Diakité sjunger.

01 mars 2009

Yes, in my backyard.

Hon har vridit sig ur mitt grepp och ställt sig under rinnande vatten. Igår tog hon mig med ut på en frusen sjö i solskenet, men idag visar den mulna termometern minus fem. Det är som gjor för att ligga under täcket och lyssna på Magnus Johansson, när han sjunger om att det bästa med småstäder är att man måste åka därifrån. När jag fick klasslistan med adresser, uppdaterad efter decennier, såg jag att dom flesta med ambitioner och drömmar tagit sig därifrån. Det var självgodheten och dom låga taken som vi inte klarade av och flydde ifrån, vi som föredrog köpcentrum framför marknadsstånd. Alla tom en, skulle jag säga, men så var det ju hans föräldrar som styrde honom till punkt och pricka. All bra musik kommer från ställen som domineras av arbetarklass, i Lund, Uppsala och Linköping kan man inte ens få fram bra fotbollslag. I småstäder tror man det det inte kan hända något ont, men där det inte händer nåt ont händer det inte nåt gott heller. Och var tog Magnus Johansson vägen?