25 februari 2009

Ekvation.

Fan, då.
Sitter på sjunde våningen i stadshuset och lyssnar på tjänstemän som mixtrar med powerpointen som aldrig, aldrig funkar. Klockan tickar och innan alla presentationer är klara, så börjar det dra ihop sig mot hämtning. Skynda på, kanske?
Jag försöker mig på en ekvation här (under exets ivriga sabotage, kan tilläggas). Jag har ett inte alldeles obetydligt uppdrag i tekniska nämnden, jag jobbar med ett sjukt ansträngande, underbart (underbetalt) jobb och jag pappar ensamstående, vv med äldstebror och i enlighet med exets godtycke för mellanbror och minstebror. Det är en jävla tur att jag kan peka på saker jag åstadkommit på alla ställena, för annars skulle jag nog inte stå ut.
Man är ett jävla unikum. Trots att den representativa demokratin borde vara gjord för såna som mig, så funkar det inte så. Politiken professionaliseras eller blir en grej för studenter, projektanställda och för folk med lov eller fria tider.
Politik känns inte som något man kan syssla med som vanlig löntagare, på sant tror många väljare att dom flesta politiker är anställda Men jag blir en bättre pedagog av att jobba politiskt och en bättre politiker av att ha en fot i det schemalagda arbetslivet. Det kunde ju vara lite dags för oss gröna att fundera lite i dom banorna när vi vill förändra politikerroll och synen på arbetet.
Nästa vecka är det nämndsinternat och barndagar samtidigt.
Vad är x lika med, egentligen?

24 februari 2009

F-ordet och vårt parti.

Feminismen är lite ute, vad jag förstår. Och även om mitt parti är det bästa partiet på det området, så kommer vi inte riktigt loss, om man säger så. F-ordet tar vi inte så lätt i vår mun, det tycks lika svårt som ordet "klass". Nu har vi en kampanj om jämställda löner på gång, men i dom centrala frågorna fattas det fortfarande något. Vi tar inte rak och tydlig ställning för individualiserad föräldraförsäkring och det finns då och då förslag om att mammorna (eller någon annan föräder ;)) ska kunna gå ner i tid mot betalning för att sköta hemmet bättre och så. En lite fumlig och naiv syn, kanske, men charmig i ambitonen att göra alla glada samtidigt. Det vi måste lyfta är att: vill man bekämpa strukturer, så måste man styra med lagar. Då måste valfrihetstjafset stå åt sidan en smula, då funkar inte religiösa friskolor och deltidsarbete. Eller för den delen vårdnadsbidrag light. Om detta måste vi vara tydliga.

My name is prince, too

Ja, ringen betyder så mycket, säger den så kallade prinsessan. Och alla journalister knäböjer och säger snälla underdåniga saker. Man skäms, för fan. Och brudens mor läser i ett videoinslag högt på usel svenska från ett papper om svenska folkets kärlek. Och prinsgymsnubben säger att han gick ner på knä och inte då av det skäl som ni kanske tror, utan för att be om hennes hand.
Jesus amanda. Vilket århundrade lever dom i?
Vad jag förstår har dom bott ihop i sju år eller så. Ja? Och?

Hela kungahusgrejen drar skam över Sverige.
För övrigt kan vem som helst helt lagligt kalla sig prins.

22 februari 2009

Blandat är godast.

Ibland undrar man vad rasisterna har i skallen (inte så sällan). Kanske är deras genpool generellt för liten, eftersom blandning är så fel i dras ögon. Man är lika fixerade vid invandring som kristdemokrater vid samkönat sex och dagis, som somliga muslimer (och andra religiösa) vid sex öht. Trots att världen är stor, problemen på jorden komplexa och stora, så är deras lösning på ALLT att försöka stoppa migratinen. Men lycka till, dårå. Mänskligheten har migrerat under hela artens existens och det lär fortsätta om vi inte ska sluta som inavlade idioter allihop. Tror ni att det är en tillfällighet att kungligheterna i Danmark skaffade en prinsessa från Australien och en annan från Hong Kong. Nä, just det.
Nu ylar nån norsk tant att Norge måste passa sig, annars blir landet som det värsta exemplet hon kan ta i sin mun - Malmö. Det vore kanske inget att notera särskilt, om det inte vore så att tanten är ledare för det näst största partiet i valjägar- och vargskjutarlandet vid sidan av. Men Ilmar bjöd in henne på stående fot till Malmö och Rosengård. Hon är så välkommen hit, så. Det är själva poängen med Malmö. Vår Kronprinsesse Mary heter kanske Fatima eller Sara. Men principen är densamma. Blandat är godast.

21 februari 2009

Vi äter frukost i soffan och lyssnar på Advertising space med Robbie. Ungarna spiller te och och smulor och låten får mig att minnas en gammal kärlekshistoria, lika sorglig som hopplös, lyckligtvis allt längre och längre bak i minnet. Allt är ju inte trauma och katastrof, även om det är jävligt tråkigt att man satsade och misslyckades. Dottern kommer snart på besök och jag har fullt upp med att försöka få henne att förstå just det, att det som inte vågar förlora inte heller någonsin kan vinna något. Livet är inte alltid lätt, men det är kul. Den som inte är beredd på nitar kan aldrig vinna högsta vinsten heller. Vi som levt i alkohol och/eller deppdimma har orealistiska förväntningar på livet och det kan tyvärr slå åt alla håll. allt är så jävla dåligt, men ska bli så fantasiskt bra. Sen. Nångång. Och piller och booze förstärker lögnen och gör att man inte behöver gå igenom processen av acceptans. Sen står man där naken på gatan och vinden blåser och man undrar varför i helvete inte drog/deppfrihet är en enda lycka. Därför att livet inte är det. Inte nånsinn. men det braa överväger. Sånt som två brunögda killar som sitter och smular grekiskt lantbröd i soffan och lyssnar på Robbie.

19 februari 2009

På kant med.

Vaknar upp på kant med ett snöigt februari som lockar mig att skita i den fysiska utmaningen att ta tillbaka min rekordkondis från 2003 och i förlängningen straffa mitt pers från Göteborgsvarvet. Jag känner mig lat och hård idag. Mina ungar tycks inte komma en på en stund heller, det är som stormen före lugnet. Jag har hamnat på kant med partiet dessutom och det i frågor som jag brunnit för under hela mitt vuxna liv, kampen mot rasismen och kampen för palestiniernas rätt och en verklig fred i Mellanöstern. När jag slutade dricka bestämde jag mig för att aldrig mer ljuga för mig själv, helst inte för andra heller, men framför allt inte för mig själv. I det ingår tyvärr att avvisa enögdhet, för jag ser inte dåligt på det viset. Jag ser att det både finns strukturell rasism, men också en framväxande radikal islamism och fegt klamrande vid medeltida föreställningar, vilket står i stark strid till varje människas rätt. Inte minst kvinnors rätt, för att vara tydlig. Det dåliga tror jag motverkas om nyanlända tar chansen att bosätta sig där andelen svenskar är större än i Rosengård. Det borde inte vara en kontroversiell ståndpunkt.
Det andra har jag varit inne på så många gånger redan. Mellanösternfrågorna är så otroligt mer komplicerad än man vill medge och där är jag lika trött på dom som bara ser israel som på dem som bara ser palestinier. Inte minst folk som reser ner och bara söker argument för det man redan bestämt sig för att tycka. Det är inte hederligt, inte sant. Den andra sidan finns alltid. Så länge vi ser en fiende och inte en medmänniska så förblir det galet. The russians loves their children too, lita på det.

18 februari 2009

Dubbla standards stör mig.

Dubbla standards stör mig. Det stör mig som fan. Nu ska tennismatchen mot Israel spelas för tomma läktare, samtidigt som Sverige har idrottsutbyte med jordens alla diktaturer, utan att någon liten aktivist knystar det allra minsta. Ingen skugga över fritidsnämnden, det är sten- och bombkastande judehatande människor i helt andra sammanhang, som bestämt åt dem. I praktiken.
Jag vill att valda politiker ska bestämma här i Malmö, inte lynchmobbar.
Och så var det ju det är med dubbla standards. För samtidigt som Israel riktar oproportioneligt våld mot Gaza, så pågår ett krig i Kongo som dödat fler än det första världskriget gjorde och sannolikt alla andra krig också, WW2 undantaget.
Var är alla demos mot det, var finns hatet, hoten mot enskilda kongoleser och var är kraven på bojkott någonstans?
Idrott är politik, det kommer man inte bort ifrån. Just därför ska vi ha idrottsutbyte med mellanösterns enda demokrati. Idrottsutbyte och samtal med människor är fredsskapande, medan konfrontationer fördjupar konflikter. Att samarbeta med Israel är inte nödvändigtvis att stödja alla beslut som deras regering fattar, lika lite som idrottsutbyte och handel med USA är ett stöd till Guantanamolägret eller så. Idrottsbojkotter kan riktas mot apartheldregimer och militärdiktaturer, men även då med omsorg. Ska vi däremot bara samarbeta och spela matcher mot såna som är lika fina som oss, så blir det nog inga cuper och mästerskap alls.

16 februari 2009

Allt finns på nätet.

Jag kan inte uppbåda nåt större intresse för Pirate bay-rättegången, faktiskt, men det är det ju lyckligtvis andra som kan. Jag hade ingen aning om att partiet hade en fildelningsansvarig, men det har vi alltså. Även om frågorna kring fildelning, FRA-lagen och IPRED är stora i bloggvärlden, så är det nog inte det bland folk i allmänhet. Det laddas ner om det går och går det inte, så köper man. Kanske hamnar vi så småningom i ett läge där själva bredbandet beskattas. Lite som kassettskatten, när det begav sig. Och lika effektivt. Men det är inte en hel generation som jagas, jag kan inte se det så. Men så är det kanske inte min generation det handlar om heller. På nätet blir allting exponerat och offentligt, det är däremot en stor fråga. Vissa vet att utnyttja det, andra är aningslösa. Om löv u-ministern är det ena eller andra kan jag inte bedöma, men lite märkligt är hela den historien. Men man gör nog klokt i att både betänka vad man vill veta om andra och vad man vill skylta med. Själv tror jag att jag har koll på det där. Den som bara läser min blogg vet ite vad mina barn heter eller exakt var jag jobbar. Den som vill kartlägga hela mig får anstränga sig. Sara heter såklart Sara även i bloggen, men ingen annan som inte är offentlig person nämns vid namn. Men meddelanden som bara är avsedda för en person skickas til vederbörande. Inget konstigt.

15 februari 2009

Svär en ramsa i domkyrkan.

Vi åker till Lund, för där har hon aldrig varit. Jag är där ibland på möten, men det är snabbt dit och snabbt hem. Men nu går vi runt och kollar institutioner och toppar med en fika som både är svindyr och dålig. Det finns ingenting som är bättre i Lund än i Malmö. Ingenting. Inne i domkyrkan ramlar jag och svär en ramsa och Sara skrattar och så hamnar vi rakt i ett barndop. Jag säger lite sarkastiskt att det är då för väl att man driver ut synden ur den lilla ungen. För vi föds ju med onda andar i oss, eller hur? Till frukostkaffet idag blir det livsfrågor igen. Pluras alkoholdimmiga, kokainskadade, men ytterst levande stämma blandas med prästerligt svammel om att äta och dricka den ende guden. Dom söker sig ju till kristendomen ibland, rockstjärnorna, när drogerna tappat stinget och kung alkohol visat sig vara en falsk profet. Dylan var först, sen Uffe och nu tydligen Plura. Men religionen ger nog mer frågor än svar, skulle jag tro, det är att ersätta en drog med en annan. Och jag vill leva utan någon drog alls. Vi diskuterar det där ibland; om livet har en bestämd mening och om gud eller ödet och livet efter detta. För mig är tryggheten i mig själv, i att det inte finns vare sig gudar eller mening med livet, utan att det är upp till mig själv att forma min stund här. Varken evig eld eller 72 oskulder väntar mig och det är lika bra det. Mina rester förmultnar och kretsloppet fortsätter. Ekologin funkar. Maria Larssons eviga ögonblick förtjänar en egen bloggpost. Den kommer.

13 februari 2009

Vinglig färd hem.

Bengt Svensson kommer till Rosengård och visar upp sig. Han stannar under kvällen, men jag cyklar hem. Vi ses nog inte. På cykelbanan möter jag en bil och påpekar att det som sagt är en cykelbana. Passageraren i baksätet erbjuder sig att komma ut och sterilisera mig, men jag tackar ödmjukast nej. Det är en vinglig cykelfärd hemåt med en kärleksmåltid i en påse på styret. Inget ljus och jag hoppas att C RPS inte stannar mig och ger mig böter, men allt är stilla i februarikylan. Han dricker nog kaffe, eller nej, det var ju Nyamko som skulle göra det. Både Nykamko och överstepolisen är nog fina människor, men vackra ord och kaffe gör just nu inte den bästa nyttan. Sparken för rasistpoliser och klara och tydliga direktiv om att arabiska och svenska är lika viktiga språk vore tydligare.

11 februari 2009

KD är roliga.

Sen är ju KD roliga och då menar jag inte förslaget att ekonomiskt stimulera folk att försöka hålla ihop döda relationer, utan nåt annat. En av deras riksdagsledamöter tycker att statsministern ska ropa gud väsigne Sverige efter alla tal. Personligen tycker jag att Gudrun är en större välsignelse för Sverige än både kd och "gud". Jag tror inte att alla kd-medlemmar tycker som den västgötska tanten. Men att ett parti kan rymma riksdagsledamöter med slika åsikter säger trots det allt man behöver veta om det partiet. Annars har man ju varit snälla under den senaste tiden, efter nederlaget i frågan om huruvida all kärlek verkligen kan vara bra kärlek. Lite gullegull med äldre runt om i landet, ganska harmlöst, om än okunnigt, eftersom alliansens politik faktiskt ökar skillnaderna mellan pensionärer och oss som jobbar.
I bästa fall är kd töntiga och i värsta fall förfärliga. Ut!

Bara den som gör något har rätt att hoppas.

Jag kastar hellre snöboll med ungarna och kollegorna än upprätthåller konflikter om ingenting, liksom. En fet träff i nacken på kollegan är dagens fempoängare. Alla vi i skåne blir som barn, när det äntligen kommer snö. Några av oss får vara snöbollsbarn på betald arbetstid, dessutom. Det är ett privilegium. Men sen vrider en unge sin fot på nåt konstigt sätt och måste kramas om. Jag lever min gröna politik så gott jag förmår. Internt finns ett motstånd mot att samarbeta, en rädsla för att regera. Jag begriper det så väl. Inget är väl så coolt som att stå i ett hörn och ha alla rätt och inget är så svårt som att kompromissa (fråga centern).
Vi gröna kunde blivit en sekt, men blev ett brett grönt parti. Hos oss ryms både kramar och hårda snöbollar. Ungefär som på mitt jobb.

PS. Citatet i rubriken kommer från Aung San Suu Kyi DS

09 februari 2009

Partiet i tidningen (lojalitet är en svår sak).

Någon har ringt till tidningen. Någon vill gärna ha sin sak i sydsvenskan och jag förmodar att denna någon är en person som vet hur en medial slipsten ska dras. Dock skulle jag aldrig spekulera i vem, eftersom man såklart har sin fulla meddelarfrihet, samtidigt som partiet förvisso inte har något att dölja. Att några individer i ett växande parti som vårt inte gillar det majoriteten beslutar är inget nytt eller unikt. Jag som har viss insyn i andra partier vet att sånt även händer där. Folkpartiet i Malmö var tex under en tid uppdelat i två lokalorganisationer och även de större partierna har drabbats av liknande saker. Det vi möjligen kan bekänna som unikt för oss är en stor öppenhet och bristande rutin. De gröna gillar rotationsprincipen - att ingen ska sitta länge på ett uppdrag. Det är i huvudsak bra, men baksidan är att vi då och då föredrar nya kvastar, framför gamla insopade exemplar som kanske skulle göra att balansen kontinuitet - förnyelse blev mer jämn. Inför framtiden ska vi nog också vara vaksamma på vilka relationer människor i organisationen har till varandra, utöver det att man delar en politisk vision. Vänskap och kärlek korrumperar mer än pengar och skapar en slags irrationell lojalitet som inte har med politik att göra.
"Det löser sig, det gör det alltid", som en av mest kända av våra väljare brukar sjunga. Vi lär oss och går vidare.

08 februari 2009

Ironin är nästan fullkomlig.

Här och där stöter man på folk som försvarar eller visar förståelse för att det tycks finnas en rasistisk cancer inom malmöpolisen. Det finns ju så många kriminella invandrare och sånt. Deras jobb är ju så utsatt. No shit. Ironin är nästan fullkomlig, eftersom det är exakt såna bortförklaringar man kom med när det kastades sten och sattes eld på saker nere vid ramels väg då i december. Man måste ju förstå dom, liksom. Som grön, vänster och feminist ser ju även jag strukturer. Fattiga är mer benägna att bli kriminella; här i Malmö är klass- och etnicitetsgränserna därmast identiska, alla som har utsatta yrken påverkas av det och poliser är inget undantag. Enkönade miljöer tenderar att bli inskränkta, alla poliskillar har inte valt yrke med de ädlaste motiven, kanske. Men man har ändå ansvar för sin livsstil och sina handlingar. Man kan välja att begå en viss handling eller låta bli. Man kan välja att inte bo eller jobba i Malmö, om man har problem med vår befolkningssammansättning, man kan skriva insändare eller rappa istället för att kasta sten. Ansvaret är alltid ditt eget.

07 februari 2009

Grattis Wiehe (men du har fel)

Ny platta från mannen som alltid sett likadan ut, men som nu ser ut som Hemingway (det klär honom). Står om det här. "Sånger från en inställd skilsmässa" är en cool titel som jag gratulerar till, men tyvärr, Mikael, du har fel. Det går inte att reparera. Du vet att Dylans Sara kom tillbaka efter att Zim sjöng den där sången och stirrade på henne genom studiofönstret. Men det tog bara några år, sen drog hon igen. Så blir det alltid. Man kan drömma om beständiga reunions, men det jag sett hos mig och andra är att det inte finns någon återvändo när man väl börjat tvivla. Giftet sprider sig snabbt och det är bara en fråga om tid innan man skils åt igen. Segern när någon tjatats tillbaka varar inte länge och helt kan man aldrig lita på den som en gåång gått, lika lite som man litar på sina egna känslor för partnern man en gång lämnat. det fanns ju skäl, liksom. Sen undrar man varför i helvete man var så dum och inte fattade från början hur det skulle gå. Bara så du vet, Mikael.

06 februari 2009

Fel kommun, grisajävul.

Vi är rätt många som möter människor från andra länder i vårt dagliga arbete här i Malmö, somliga är rötägg, andra åter har vackra ögon och själar. Ingetdera har med deras etnicitet att göra. Malmö är Sveriges fjärde invandrartätaste kommun; det mångkulturella är liksom Malmös idé, det och läget. Gillar man inte inte araber och gillar man inte havet eller att det är närmre till Rom än till Kiruna, närmre till Berlin än till Stockholm, så är Malmö som att bo på Grönland, men avsky sälar och snö. För att travestera ett helt lagligt yttrande: Du valde fel kommun, grisajävul.

Sonjamänniskor

Puh, jag har suttit på en stol i två dagar. Eller snarare i en biofotölj i en trist jätteaula i ett konstigt konferenshotell i Lunds utkanter. I protest mot alla fula HM-kostymer och urtvättade knytblusar bestämde jag mig först för att behålla min stickade mössa på mig under hela konferensen. Men sen tyckte jag att det var lite barnsligt och tog av mig den. Någon tittade lite konstigt, men jag var ju inte huvudperson i någon mening, fick jag medge. Många föreläsare passerade förbi: ministrar, GW, härliga Carin Götblad och så några som jag inte visste vilka dom var. Och en gammal ärkebiskop. Bäste talare: Bengt Westerberg, intressantast: Carin G.
Annars sa dom sånt där fint och korrekt om prioriteringar och val. Jag vet.
Men det jag funderar på mer än något annat är dessa Sonjamänniskor, som jag kallar dom efter en jag kände som var sån och hette just så. I Lund på konferensen var det plenty av dom. Ni vet, dom där som tycker det är tjusigt att sitta i en nämnd och som inte missar chansen att lämna sin vardagstråkighet, klä upp sig, gå på konferens och gärna sova över på hotell, fast det bara är i närbelägna Lund. Sonjamänniskorna yttrar sig sällan om annat än var man ska skriva på för att få arvode eller vart nämndsresan ska bära hän och sånt. Inte sällan gör dom sig en hacka på alla uppdrag, men mest är det ett sätt att få glamour i en trist tillvaro. Jag känner lika delar sorg och förakt för dom. Och vill ha mössan på i protest. Fast det är så barnsligt.

05 februari 2009

Criminal minds.

Alla fattade att det skulle hända nångång och nu har det hänt. Mer än så behövs nog inte för att begripa hur fel det är med namnpublicering. Det kan bli fel namn, liksom. Oskyldiga drabbas. Men just när det gäller sexualbrott, så finns det en slags panik som gör att även kloka människor blir galna och folk som vet bättre ropar på ökade straffsatser och minskad rättssäkerhet.

Om polisen vill driva Rosengårds ungdomar in i händerna på islamister eller AFA (same, same) så ska dom bete sig så här. Tyvärr är mitt första intryck när jag läser om detta att jag inte är förvånad, att det finns en omfattande rasism i poliskåren som, parat med allmän grabbighet, blir direkt livsfarlig för den som står i vägen. Nu pekar ledningen ut individer och ber om ursäkt och så. Men jag tror inte på dom. Det är inte något som enkelt skrapas bort, utan det är en cancer som kräver strålbehandling. Poliser ska inte vara som vi andra, dom ska vara lite bättre. Poliser ska i varje ögonblick bedöma en människa utifrån hans gärningar och strunta i ovidkommande saker som etnicitet, kön, sexuell läggning, funktionshinder eller ålder. Nu tror jag att det är precis tvärtom och det är ett jävla problem.

Till skillnad från mycket annat (kärnkraft och spontankultur, tex)är detta frågor som upptar människors intresse och engagemang på djupet. Många verkar tro att kriminaliteten skenar iväg och att svaret är hårdare straff och lite lagom rasism sådär (för blattar är ju kriminella av naturen, eller hur?).

Här ska samhället stå starkt och modigt och smarta människor ska lugnt och pedagogiskt förklara att: nej, det är ingen bra idé; nej, så är det inte.

03 februari 2009

Folkpartiets ovetenskapliga skola.

Då och då håller jag med folkpartisterna. Som Nyamko idag när hon snackade om Rosengård på radion. Men skenliberalernas skolpolitik är en intellektuell härdsmälta. Kolla här. Lyllos mig som är med i ett parti som står för en vetenskaplig syn i frågan och inte en massa känslopladder om det "svenska". Det är så enkelt att man blir förvånad att inte alla fattar. Ska du lära dig matte, knyta skorna, dansa balett eller vad fan som helst, så är det en fördel om du fattar vad läraren säger till dig. På jobbet har kvaliteten på verksamheten såklart ökat megamax sedan F började och kunde visa, peka, prata och sjunga på en fläckfri arabiska. Att jag pratat danska i flera veckor på jobbet. är inte för att jag tycker att det är så skoj, utan för att det är lille A:s bästa språk. Förskolegrupper och skolundervisning med andra undervisningsspråk har funnits i alla tider, här I Malmö, precis som på andra håll i världen. I den av folkpartisterna så omhuldade skolan i Finland, inte minst. I Malmö är andelen arabisktalande långt större än andelen svensktalande i Finland. Kanske kan folkpartiklarna dra nån slutsats av det?

Medeltidsgubbarnas nyttiga idioter.

Dementimaskinen satte omedelbart igång. I P1 idag, men också i sydsvenskan och i andra medier. Försvarshögskolans rapport om radikala muslimer i Rosengård har ingen som helst förankring i verkligheten, trummas det ut. Så blir s-politiker, journalister som Agneta Furvik och andra medeltidsgubbarnas nyttiga idioter. I bilden i sydsvenskan idag från protestmötet ser man hur männen sitter i förgrunden och kvinnorna längre bak. Rosengård har helt plötsligt inga problem, ska vi lockas att tro. Men seriöst, vi som jobbar där ser det varje dag. Ser hur fler och fler tjejer drar på sig slöja, hur fler och fler män odlar stora skägg och hur friskolorna lockar med religion och tradition. Rosengårds kamp är både en kamp mot rasism och islamism, men också mot likgiltighet och liknöjdhet.

Bekräftelsekåt.

Mitt ex pratade ofta om att jag behövde bekräftelse, som om det vore en sjukdom eller något. Mitt bekräftelsebehov besvärade henne en del, eftersom hon inte hade någon vidare lust att ge mig så mycket annat än enkla order och uppfostrande tillmälen. Vi var inte värst lyckliga och jag är född till en otrygg grubblare och tvivlare. Förviso en läggning som vållar en del besvär, men det har också gjort mig analytisk och ifrågasättande. Och det är nånting bra. Den sista halvan av vårt förhållande (minst) såg exet på relationen som någonting praktiskt, ett gemensamt projekt, liksom. Inte helt modernt, men inte helt olikt det jag dagligen ser ute i Rosengård. Man är väl olika, men kärleken får aldrig lov att underställas det praktiska. Resonemangspartier behövs inte, här finns ingaa gårdar som måste stanna i släkten eller så. För mig kan aldrig kärlek och bekräftelse bli en börda eller något dåligt. Alla människor behöver bekräftelse och kärlek. Man kan möjligen få för lite, men aldrig för mycket. Använd inte bekräftelse som skällsord.

02 februari 2009

Kaffe.

Innan jag somnar högst upp i SJ:s sunkiga liggvagn så tänker jag på min begravning, av alla muntra ämnen man kan tänka sig. Några rader ur Gullbergs dikt om hemstadens näktergal såklart och Imagine, såklart. I den mellansvenska snöyran frågade Sara om det är Göteborg eller Malmö som är min hemstad och svaret är såklart att det finns plats för både och. Men i Malmö bor jag och där är jag med och formar framtiden, om en i liten skala. I Malmö bor också den store svenske fimregissören, men det är i biograf på andra våningen i en svensk ganska vanlig mellanstor stad som jag ser hans film. Han brukade sitta i sandlådan på lekplatsen nere vid Kungsgatan och våra söner grävde parallellt i sommarvärmen. Och filmen tar utgångspunkt i barns utsatthet i vuxnas svek och vågar ta ställning för saker, för att vara nära dom man älskar och mot avarterna i västerländsk livvstil, en livsstil som bygger på att exploatera kroppar och mineraler i andra delar av världen. It has to go.
Hemma i lägenheten ligger tre dagars sydsvenskor och väntar. Rapporten om Rosengård och åsikts- och klädkontrollen har snurrat några varv och dementeras och dissekerats. Så uppträder vänstern och delar av etablissemangen som nyttiga idioter åt en synnerligen otäck variant av patriarkalt förtryck. Igen.
Kaffe.