28 januari 2009

Värnhemstorget ockuperat.

Mitt på Värnhem står ett gult tält upspänt och väldresserade scientologer försöker på svenska och engelska förmå oss att gå in i tältet. Alla livets problem ska i ett uns kunna lösas. Ni vet vad ordspråket säger: om det låter för bra för att vara sant, så är det för bra för att vara sant. Det finns mycket som är hemligt och konstigt med scientologerna. exempelvis är deras heliga skrifter hemliga och den som publicerar delar därav anklagas för upphovsrättsbrott. i alla andra religioner vill man såklart sprida budskapet och skrifterna- Deras kurser kostar stora pengar. Inte sällan beskrivs dom som en destruktiv sekt och liknande, men några egna kunskaper i ämnet får jag medge att jag inte har. Men ändå: Värnhem är mina ungars barrio. Det är illa nog att kommersiella krafter finns överallt och påverkar, man hade åtminstone kunnat begära att tveksamma religiösa organisationer inte tilläts ockupera torget.

Zaida utmanar.

Hon är inte bara snygg, smart och ung, utan dessutom en person som tar för sig och öppet kampanjar och säger: rösta på mig. Jag förstod att det inte skulle dröja länge innan någon reagerade negativt på det. För så som Zaida gjort gör inte en fin flicka, ty en sådan ska helst sitta med benen i kors och vänta på att bli uppbjuden. Helst i gråa tråkiga kläder. Zaida utmanar. Ännu ett skäl till att hon har min röst.

27 januari 2009

Det är alltid tid för kärlek.

Sara ringer och väcker mig och jag vaknar i en stad där det är vintergrått och där det, enligt uppgifter i tidingen, är okej att säga till en jude att hålla käften bara för att han är jude. Här i staden sägs det också vara konst att måla ordet "zyklon B", på en burk och sätta upp vid den judiska begravningsplatsen. Jag får ont i bröstet och tar en klunk av mitt kaffe. När jag var elva år besökte jag den lilla polska staden Oswiecim tillsammans med min familj. Under första halvan av 1940-talet var det en del av det tyska generalguvernementet och namnet förtyskades till Auschwitz. det var en surrelalistisk sjuk upplevelse, som påverkade mig oerhört, det och den gryende miljörörelsen formade min värld och min politiska åskådning. Jag blev inte en sån som stödde Israel i allt dom gjorde. Tvärtom gick jag i demonstrationståg för palestinernas rätt och hemma vid middagsbordet blev det evighetslånga diskussioner som jag alltid vann och till sist tyckte mina föräldrar som jag: ockupationen av de palestinska områdena måste upphöra, Sinai och Golan måste återlämnas till Egypten/Syrien. Antisemitism fanns inte på vår karta, det var självklart en annan sak. Vi hade sett Auschwitz och alla filmer, vi var vaccinerade. 1994 besökte jag Palestina och Israel. Det var en spännande resa, till hälften en Backpackertur med festande och romantik och till hälften: wow att få se alla platser man alltid hört om: Döda havet, Bethlehem, Genesarets sjö, Golanhöjderna, Tel aviv, men mest av allt: Jerusalem. Mitt bestående minne är att att israeler och palestinier är människor av kött och blod som går upp på morgonen som jag och inga martyrer eller förtryckare av födsel och vana. Konceptet Israel innebär att man har bestämt sig för att en gång för alla sluta ta skit eller spärras in i läger. Det får dessvärre brutala konsekvenser ibland. Med hamas vid rodret i Gaza ses offer som martyrer och Israel blir Jahood, judarna. Mycket värre kan det inte bli. Det är som att underteckna en dödsdom åt det egna folket. Israel viker inte ner sig för sånt, det måste alla förstå och det är inte tid för fördömanden, det är tid för kärlek. Som alltid. Jag vill inte bo i en stad med rasism, antisemitism och religiös fanatism. Vi andra är fler, låt oss visa det. Nu.

25 januari 2009

Det värsta som finns.

Det är söndag och jag hinner läsa Sydsvenskan från pärm till pärm (om jag så önskar). Det är skönt med prasslet från gammelmedia, som det kallas. Inte ett ord om Liza Marklund eller IPRED. Kaffe och P1 kompar, ända tills prästen säger att kyrkan har fått ett uppdrag från gud. Ett uppdrag från gud? Som Bush, bin Laden och alla dom där andra. Om gud finns så delar han ut många och skiftande uppdrag, får man säga. Igår stod jag mitt på Kungsgatan, helt maktlös och gudlös och undrade om jag någonsin skulle få se min unge igen. för borta var han, spårlöst. att han sen kom tillbaka efter en timme, lugn som en filbunke ändrar inte på insikten om att man trots alla försiktighetsåtgärder och trygghetssystem inte kan rå på allt. Maktlös är det värsta som finns.

24 januari 2009

Strange days indeed.

Den nye ledren i Rwanda beskrivs i min morgontidning som blodtörstig. Jag har ingen aning om huruvida det stämmer, för Afrika verkar inte så viktigt att rapportera om eller reflektera inför. Inte Kina heller. När det kinesiska företaget HTR vann upphandlingen om driften av tunnelbanan i Stockholm, så diskuterades det bara om företaget verklgen var så bra på att hålla tiderna som man hävdade, trots att det alldeles uppenbarligen drar in pengar till en diktatur som ockuperar Tibet och avrättar småtjuvar med nackskott. En av medtävlarna var Veolia transport, som tydligen hotas med bojkotter och annat, som straff för att man - i enlighet med fredsavtalet från 1993 - förbinder Jerusalems olika delar med en ny spårväg. Det är ett stöd till ockupationen säger man, utan att reflektera över att människor med all säkerhet kommer att behöva resa miljöbra även i en palestinsk stat. Att det just är utbyte och handel som skapar fred och inte bojkotter, borde man fatta. Man spränger en odefinierad fiende i luften, inte någon man varje dag träffar på spårvagnen.
Så dels finns det en dubbel standrad som dels innebär att jämförelser mellan demokratin Israel och diktaturen Kina utfaller till den senares fördel och dels är bojkotter bra på vissa håll (Israel) men inte på andra (Kuba). Och Afrika skiter alla i. Strange days indeed.

23 januari 2009

Bloggträff i de gröna.

Det lät ju trevligt med en bloggträff för grönisar, tänkte jag. Men så upptäcker jag att det planeras in på en fredag i den panka månaden januari. Både stockholmsresa och tjänstledigt utan lön, det blir lite väl kostsamt. Lite visar detta också på ett stort bekymmer som omgärdar politiken. Den som vill ha inflytande ska se till att jobba heltid för partierna eller något närstående. Förslagsvis i Stockholm, då. Så att man kan vara i dom korridorer där framtiden formas.
Är man en heltidsarbetande människa så är man en outsider i politiken, om man inte jobbar på nåt partikansli eller liknande, vill säga. Jag tror att vi gröna ska försöka dämpa eller rent av motverka politikens professionalisering, om vi kan.
Att väldigt mycket politik skapas av människor som ingen valt, utan snarare av folk som dom valdas anställda anställt innebär att kontakten med golvet försvinner.
Vi gröna hade en idé om rotation, dvs att folk skulle röra på sig och inte ha politiken som livstidsuppdrag. Vi glömde att tänka på att räkna in anställningar i det där. Nu finns en växande grupp som i princip levt hela sitt yrkesliv hos oss. Och det är inte lyckat. De gröna ska inte vara en karriär. Så att en bloggträff läggs på en fredag är inget märkvärdigt. Det är liksom bara i linje med ovanstående.

Inte ens på hans födelsedag.

Nu ska jag skriva en sån där sak som en av mina "anonyma" kommentatorer räknade in i det där med gnäll, löpning och fotboll. Exet, ni vet. Och ändå är det minstebrors
födelsedag. En yrvaken nybliven åttaåring fick fattiga riddare, ett spel av äldstebror och en kokbok av mig. Till eftermddag/kväll beställdes det tårta med maräng, hallon och dajm och som middag: pizza. Vi såg fram emot en glad dag. Men så ringde exet/modern och så föll tårarna. Inte ens på hans födelsedagsmorgon kunde hon låta bli att kontrollera och stå i centrum. Trots att hon för några dagar sedan firat honom och om nån vecka ska ordna barnkalas. Trots att hon lagt beslag på 60-70 procent av deras tid och trots att jag bett henne låta oss ha vårt. Att dela föräldraskap med det exet är att aldrig känna sig säker på något alls. Det kan när som helst brisera en bomb som man inte visste fanns ens. Jag är långt ifrån en perfekt förälder, men jag duger bra. Men jag märker hur hennes söndagsutfrågningar av barnen och hennes vilja att kontrollera minsta detalj tär på barnen och på mig. Och inte ens på minstebrors födelsedag kunde hon unna oss lugn och ro, inte ens då fick vi ha det odelat bra.

22 januari 2009

Rosengård, denna symbol.

Läser Marjaneh Bakhtiaris nya Kan du säga Schibbolet? medan ungarna tränar simning. Man känner igen sig, både i malmömiljöerna och i diskussionen om om dom där invandrarna eller blattarna, som alla vidriga Gringo-människor säger. i slutändan är det mer som förenar än som skiljer människor åt och det är nog det vi ska betona, tror jag. Jag jobbar ju på Rosengård, som ni vet och det gör man inte utan reaktioner. Folk blir förfärade eller imponerade eller något däremellan, men alla har dom åsikter. Det är ju en symbol, ni vet.
I Rosengård röstar inte så många och inte många lyssnar på P1 där. Ändå tävlar politiker om att vara mest för Rosengård och hela P1 förflyttades dit under en halvtimme idag, trots att inga kravaller längre syns till. AFA-iterna fick aldrig något Gaza eller parisförortsuppror, trots alla patetska ansträngningar. Rosengårdsborna är inte intresserade av någon revolution, inte många i alla fall.
Jag tror inte att någon vill bo i en symbol. Därför flyttar alla därifrån så fort dom kan, om dom kan. Alla utom Behrang Miri som gör karriär på Rosengårdsidentiteten. Men det finns inget fint och bra med att svenska inte är ett levande språk på skolorna eller att islamismen verkar breda ut sig. Inget fint i att sexism och homofobi bevaras och utvecklas. Och det är inte mitt fel att det är så, men möjligen min uppgift att ändra på det. I det ingår både att som pedagog fostra kritiskt tänkande individer och att som politiker bygga om och nytt.

21 januari 2009

Inget paradis.

Obamas floskelbehängda installationstal var ändå jämförelsevis nedtonat, skulle jag säga. Jämfört med de flesta talar han såklart ändå gudomligt, men snart nog behöver världen få veta lite mer i detalj vad det är för "change" som ska komma. Att nästan vad som helst är bättre än Bush räcker inte i längden och även den förste svate ledaren för den fria världen måste presentera ett program vad det lider. Jag kan bli lite trött på fantastiska talare, får jag medge. Men så är ju min bild av politiken mer en bild av en framtid som byggs av många människor i samarbete, oftare med ljummet kaffe och torra vetelängdsbitar än champagne och snittar. Utopier är inte heller min grej, jag tror att drömsamhällen är rent livsfarliga att sträva efter. Det finns inget paradis nånstans, man ska bara liksom höja ribban efterhand.

20 januari 2009

Här återupptäcks inte.

Är det bara jag som iriterar mig på fritidsresors reklam om att återupptäcka den man blev förälskad i?
Förutom allt man kan säga (och har sagt här och här) om fritidsresor, så vill jag inte ha en syn som innebär att man tappar bort varandra och måste åka till slavbyggda strandhotell i Kao Lak för att bli tillsammans igen. Jag inbillar mig att alla sorters relationer byggs på och förvaltas hela tiden i stort och smått. Det kan inte köpas för pengar, inte ens av Lottie Knutsson. Eller i synnerhet inte av henne, kanske.

Medlemsomröstningen igång.

Igår satte vår medlemsomröstning igång om listan till valet i juni. Vi medlemmar i de gröna har fått ett förslag av valberedningen, men bestämmer direktdemokratiskt i omröstningen hur det slutligen ska se ut. Så där som gröna gör, ni vet. Att jag stödjer Zaida är inget nytt, hon represeterar just det jag vill se i Europa, det gröna, radikala och givetvis feministiska alternativet till gubbväldet. Hon delar i stor utsträckning min positiva syn på europasamarbetets möjligheter, utan att att vara naiv inför svårigheterna.
Medan andra partier tenderar att välja b-kändisar och föredettingar ska vi gröna visa att vi även tar årets val på allvar, tycker jag.

Av de andra partierna utmärker sig som vanligt kd negativt. Man trixar för att få bort en känd reaktionär och EU-motståndare från listan, samtidigt som man toppar med en kvinna med bakgrund i Livets ord. Hyckleriet vet visst inga gränser. Det är inte Livets ord som behöver spridas ut i Europa, utan ord om grön solidaritet.

19 januari 2009

In your face

Helt plötsligt smäller det till och jag får veta något som jag absolut inte vill veta, fakta som inte gör någon glad. Det jävla nätet. Inget är heligt, inget är hemligt. Ens mest nyfikna dåliga sidor kan blomma helt fritt, om man så väljer. Det närmaste vi kommer ett libertarianskt samhälle är internet. Ingen är skyddad, för en tid sen såg jag på ett forum att jag borde få ett nackskott (eller vad det nu var), men detta nu, det stör mig. Och tankarna går såklart till diskussionen om att hänga ut brottslingar på nätet. Jag tror inte det är bra, inte alls. Även dom grövsta av brottslingar har folk som står dom nära. Det borde punktera en sån debatt, tycker jag.

18 januari 2009

My hometown?

I Göteborg skulle vi fika, det finns många ställen men bara ett Språkcaféet. På Esperantoplatsen såklart, nedanför Kungshöjds svindyra bostadsrätter och bara nåt kvarter från morsans uppväxt. Göteborg är alltid ett fyrverkeri av minnen och intryck och jag gör mitt bästa för att gå igenom saker med Sara, men det blir bara hälften som når ut. mittemot språkcafeet ligger ett gym, som en gång var den krog där jag tog mitt livs första springnota, det var för övrigt sista gången jag drack drink, vill jag minnas. En annan gång stod jag ute på esperantoplatsen och skrek slagord om Palestina och Israel. Det var Sabra och Shatila, kristna falangister och inga fosforbomber och inga islamister. Vi sitter på det ljuvliga fiket och lyssnar på andras samtal. I många sällskap är det en och samma som håller låda, medan andra lyssnar förstrött. Sen snackar dom antagligen skit om lådhållaren när han inte är där. Påfallande många sällskap talar om att det var bättre förr. Själv får jag hugg i hjärtat av det mesta i strömmen, men när vi går förbi mitt gamla gymnasium har jag bara glada minnen därifrån. Däremot är de nybyggda (inte så jävla nybyggda) husen tristare än landshövdingehusen från min tonårstid.
Min självbiografi finns väl annars här.

16 januari 2009

Min granne, den gröne hjälten.

Jag ruskar om mig själv på morgonen med P1 och kaffe, som vanligt. Ungarna vaknar i sin takt. På radion presenteras en doktorsavhandling som berättar att det inte alltid är dom man tror som lever miljövänligast. Det spelar liksom ingen större roll om du sopsorterar, om du samtidigt bor stort och har en, eller värre, två bilar i hushållet. "Det där kunde jag sagt alldeles gratis", tänker jag, men gillar samtidigt att vetenskapen faktiskt bekräftar det jag anar och propaganderar för. Det finns en föreställning om att ett stort hus på landet, några djur och lite alternativodling och så är ett miljöbra sätt att leva. Men fakta är att alkisen vid sidan av mig hemma på Värnhem lever fan så mycket miljöbättre. Han reser varken till Rhodos eller bilpendlar till stan. Han bor litet och går till närmaste affär och handlar. Han skulle aldrig definiera sig som grön, men i praktiken är han det. Han tom delar tidning med en annan i huset. En sån som han som aldrig blir kallad miljöhjälte eller nånsinn får cred för något, spöar skiten ur den självgoda ekovinsdrickande medelklassfamiljen i den fina trähuset.

15 januari 2009

Stolt igen.

Jag är sliten och trött på politik i dess tjafsigaste form. Jag känner mig missförstådd och dåligt tackad för mina insatser, ja offerkoftan sitter bra så här i mitten på januari, men det är väl också jag som själv klantar till det.
Men så ser jag en artikel i DN och så är jag sädär barnsligt stolt över mitt parti igen. Att jag är en del av de gröna.

Kikare mot grönt.

Våren smög sig in på besök här i hemstaden och med Sara i luren cyklade jag rakt in i framtiden. För vid Triangeln kunde man idag se i kikare in i stans rödgröna framtid, där dom duktiga medarbetarna i vägvalet diskuterar hur stan ska te sig med utbyggd kollektivtrafik, fler cykelbanor och färre bilar. För det är inte om det sker som är frågan, det är hur det ska ske. Och vi samlades där mitt i stan, tittade, njöt av italiensk kaffe och lämnade våra synpunkter (fast jag bara lyssnade, jag ska ju vara med och genomföra det liksom). Ett grönt urbant Malmö är ett interaktivt tekniskt avancerat Malmö med frisk luft och plats för människor. Men med betydligt mindre volymer plåt och asfalt.

13 januari 2009

otrygg-ambivalent.

Så har jag levt. I mina egna ögon oduglig och hopplös. Jag drömde aldrig om att bli något stort, jag smidde aldrig planer. Jag hoppades att någon skulle komma och röva bort mig till lyckans land. Mitt liv var liksom inte mitt ansvar och ingen gick att lita på. Inget var någonsin beständigt och sen blev jag vuxen och höll inte distansen eller gränserna, för gränserna såg jag aldrig och drömmarna var min verklighet och verkligheten fanns inte.
Jag levde i förhållanden med dom som råkade komma i min väg.
Jag ville bli kär och det var så praktiskt och tvåsamt och misslyckat och jag längtade vidare med en gång.
Jag svek och blev sviken.
Jag söp mig förälskad och lycklig.
Jag dog nästan.
Nu ankrar jag upp, tammefan.
Bromsar, stannar.
Knyter an.

12 januari 2009

Kaos och biljettpriser.

Samtidigt som Lund C är ett kaos och Malmö C alldeles snart också förvandlas till ett kaos, så höjer Skånetrafiken priserna för andra gången på kort tid. För att plussa på den usla tajmingen, så är det synkat med sänkningar av bensinpriset och usel luftkvalitet längs flera av de stora gatorna i Malmö. För oss som försöker leva grönt urbant och som försöker påverka folk att ställa bilen lite mer är det en stor sorg att vi inte har region Skåne med oss i arbetet. Men ser man vem som leder regionens arbete i kollektivtrafikfrågor ska man kanske inte förvånas. Han heter lars-Ingvar Ljungman, är moderat och kommunstyrelsens ordförande i Vellinge. Han tjänar bättre än de flesta ministrar och har förvisso en bil eller två, för man behöver ju komma snabbt och lätt till jobb och möten, eller hur?
Hälften av alla skånska kollektivtrafikresor börjar eller slutar i Malmö och här i stan har vi ett bra fungerande trafikmiljöarbete. Det är ju fan att regionen låter en vellingemoderat sabotera för oss.

Can´t buy me love.

Två saker fångar mitt intresse denna morgon, förutom det vanliga på jobbet. Trots varslen ökar efterfrågan på hushållsnära tjänster. Alla volvoknegare som sägs upp har alltså en framtid som pigor och drängar hos alla dom som fått tusentals kronor i skattesänkningar. Se där, en framtidsbransch. I metro skriver Cissi Wallin att rikedom minsann inte gjort hennes vän Annika Marklund lycklig, utan lika ångestfyld som alla andra. Jo, men man det är roligare att gråta i en Rolls-Royce än i en folkvagn, som Marlene Dietrich sa. Om rika och kända människor inte blir lyckliga av att vara rika och kända kan dom ju välja bort det. Annika Bengtzons dotters kompis kan ju ägna sig åt meningsfullare saker än att skriva om sin ångest i metro. Hushållsnära tjänster, till exempel. Där verkar ju behovet av insatser vara outsinligt.

11 januari 2009

Du tror du vet hur allt ska vara, du vet när allting passar sig.

Mellanbror går på kalas, äldstebror på Chelsea-ManU (inte lajv, utan storbilds-TV)och då är det minstebror och jag och den utlovade bakningen. Vi följer receptet och det skiter sig till musik. Magen sa att det var för mycket smör i receptet och ja, magen ljuger inte. Inte när det gäller mat i alla fall. Så här vill jag vara, en pappa som misslyckas med kakbak och lyssnar på Nationalteatern och Ted med yngste sonen. Sen ikväll ska jag iväg och börja prata val med några vänner i styrelsen. På ett nätforum nära mig diskutera om vilken sorts bil man måste ha som barnfamilj med så mycket som två barn. Behövs en kombi, tro? Jag är stolt över mina livsval och det förstärks när jag läser om storhandling, thailandsresor, bilpendling och män som inte kan prata om känslor. Låter jag nedlåtande så är det helt oavsiktligt eller oundvikligt. Men fakta är att om alla i Sverige levde som jag, så behövdes inga trafikmiljöprogram, köpfria dagar och Dr Phil skulle ha samma tittarsiffror som helgsmålsringning och Ykköskanava. Varför hyckla och relativisera allt?
Det har kostat mig att nå fram till insikten om vem jag vill vara, bakfulla morgnar, hoppfulla kvällar och misstag, kassa slutsatser och tro på fel personer och saker. Jag kommer med all säkerhet att omvärdera saker igen. Jag ska vara ödjuk inför intrycken och inför andras kunskaper och lyssna och läsa. i morgon kan allt vara förändrat igen. Jag kommer inte ens att få baka med sonen i all evighet.

10 januari 2009

Är det verkligen fred vi vill ha?

Frågan är om det är fred, israelisk tillbakadragande eller palestinsk seger man demonstrerat för idag runt om i Sverige. Det är ju inte riktigt samma sak, om man säger så och vad jag förstår av de olika inbjudningar jag fått, så råder det delade meningar i frågan om vilket ämnet för demonstrationerna var. Att kriget måste ta slut är ett lika vasst krav som att ropa att det är bättre att vara rik och frisk än fattig och sjuk eller så. Ett tips från coachen till alla intresserade är att sluta med historieskrivningarna och börja leva i nuet. Det är nog med snack om vem som började, en relevantare fråga är hur man ska få ett slut på skiten. Israeler och palestinier kan ju börja med att välja sig regeringar som önskar förhandla med varandra. Israels folk kan göra det redan om en månad, men frågan är när palestinierna får lov att göra det. Demokrati och handel är också ett botemedel mot krig, ehuru inte hundraprocentigt det heller. En fred som innebär att hamasflaggor vajar över nedbrända kibbutzer är däremot inte roligare än en med barriärer och checkpoints. So to speak.

Personligen får jag leva med att jag ironiskt nog räknas in i israel/judekramarlägret, eftersom jag inte förbehållslöst uttrycker stöd till hamas. Minsta lilla förståelse för israelers oro och rädsla gör att man liksom hamnar i fiendelägret. Undrar vem som tjänar på det?
Jag pendlar mellan att vilja tiga och välja bättre strider och hålla lektioner där jag berättar att jag redan för 30 år sedan hade palestinagruppernas "erkänn PLO"-märken på min jacka. Men jag ursäktar inte mina ståndpunkter eller tiger och låter dumheten vinna enkelt. Ett öga för ett öga gör alla blinda, you know.

Motbilder och så.

På jobbet har jag nu talat danska i två dagar. Inskolningens mamma är född och uppväxen i Köpenhamn, men har som en följd av Danmarks vidriga migrationspolitik tvingats att bosätta sig på denna sidan sundet med man och barn. Hon ser ut som vilken ung, mörk tjej som helst med halvlångt hår som faller ner på ryggen. Restiden till jobbet på DSB stör henne inte: "det var värre när vi bodde i Landskrona".
Hon har koll och frågar om gruppstorlekar, om personalens utbildning och om vistelsetider. Pappan ska om bara några dagar börja på SFI. Och, jo, dom är muslimer som helst äter halalkött. Inget är någonsin entydigt. Att vara muslimsk kvinna är inte liktydigt med att gå inpackad i tygsjok med böjt huvud. Det är inte heller liktydigt med att hotas med balkonger och tvångsäktenskap, utan saker kan se olika ut. Jag tror att det är viktigt att hålla upp motbilder när en svensk vänster, ofta med hänvisning till mellanösternkonflikten och Rosengård stöder i stort sett alla islamister i Gaza och källarmoskéer som existerar, medan en växande(?)opinion på andra kanten, med hänvisning till samma Rosengård och Gaza drar alla muslimer över en kam som självmordsbombare och hedersmördare. Det pratas mycket om att respektera och att ställa krav i dessa dagar. Jag tror med på att visa på sånt som funkar. Att det finns plats för individer i mångfalden. Att mångfalden är just individer och inte grupper.

08 januari 2009

Jag borde vetat bättre, men jag gick in på Lidl efter jobbet. Till mitt försvar kan jag säga att det ligger snett emot biblioteket inne på RoCent och att det var snö och kallt ute. Maken till skitaffär får man leta efter. Det är inte bara det att sortimentet är ogrönt och litet, man luras också genom att varva kilopriser med priser på förpackningar. Så visar handeln sitt förakt mot människor med svag ekonomi. Samtidgt som fattiga jagas in på Lidl kan såna som jag och uppåt se fram emot mer, mer, mer i plånboken i år. Allianspolitik i vardagen. Kan någon förresten såga mig varför jag lånade en Liza Marklund inne på biblioteket? Är jag självplågare, eller?

06 januari 2009

Barcelonabilder och Birger.

Det blir badet idag. Det mögliga fuskbygget på Regementsgatan. Vågmaskiner, bubbelpool oh så sträcker jag ut ett antal längder i femtian. Man ska leva ett liv, inte vinna ett krig och jag skapar väme istället för att förbanna kylan, tänker jag präktigt, men på vägen hem blåser det och det tröstar inte att det är värre på andra håll. Hemma har Sara lagt ut Barcelonabilder på fejsbucken. Våra julbarnabilder. Vi strövade i parker och i trånga gränder, men också på fina gatan och uppe på Montjuic. Man får plats i Barcelona, plats att se och andas. Och folk har deet bra, det är inget exploaterat vidrigt chartermål man kommer till, inga slavlöner, ingen sexturism. Det var vår i luften och gäss på havet och alla skyltar är på katalanska enbart, men folk svänger över till brytningsfri spanska fortare än blixten. Jag vet att det finns starka närhistoriska skäl för den katalanska kaxigheten, men det är så överdrivet, så överdrivet. Och överallt dessa barcahalsdukar, precis en sån som mellanbror har runt sig på den blåsiga vägen mellan bad och Värnhem. Man får lust att heja på Espanyol istället, det lilla ligalaget som inte har en FCBotiga i var tredje gathörn, utan bara en barack uppe vid stadion, fascisternas gamla arena som pimpades till oigenkännlighet inför OS 92. Barcelona är en stad som har en del av mitt hjärta. som Jerusalem, som Prag, som Berlin, som Gdansk, som Köpenhamn, som Göteborg och Malmö. Mitt hjärtas städer.
Passa på och läs Birger också, nu när ni är lediga. Han är en av de grönas stora. Han förde närmast ensam oss tillbaka till riksdagen 1994 med sina strålande insatser i de olika debatterna. Naturligtvis var vi många som jobbade hårt, men den mannen var rodret. När vi avtackade honom under Vadstenakongressen några år senare blev partiet fattigare. För no matter hur ofta man hade anledning - och har ännu ibland - att ifrågasätta och inte förstå, så har jag honom att tacka för så mycket. Han och Peter lärde upp mig till politiker. Big Birger berör. Alltid. Snart tar vi gröna nästa steg: regeringen. Då är det bra att ha Birgers kloka tankar som bakgrund, för det är lätt att förivra sig ibland.

05 januari 2009

Namn?

En av mina sajberbejbs väljer namn till sitt kommande barn och jag märker hur skadad jag är av mitt jobb. Jag vet liksom vilka ungar som heter vad. "Vet", liksom. Inte där jag jobbar nu, där heter alla ungar typ Ahmed och så, oavsett ålder, trender och något annat. Men etniska svenskars ungars namn är ofta avslöjande och det tycks ha blivit värre med åren. När jag var liten verkade det som det fanns fem-sju namn att välja mellan, men nu är det lätt att placera in ungen och därmed föräldrarna i fack, från medelålders akademiker till ung wt. Jag blir lika glad varje gång jag får fel, för det händer trots allt. Frågan är om detta med den ökade namnspridningen är ett uttryck för att samhället skiktas mer, eller om det bara är tilfälligheter. Eller om det är så att jag både uppfattar nu och då fel.

Det är inte nyansernas tid nu.

Sara och hennes ungar har åkt och jag tar mig an disken, med Elvis strömmande ut ur datorns hötalare. Jag surfar runt och bestämmer mig att sluta debattera hamas med folk som bara vill ha Israel till förövare och inget mer. Det är inte nyansernas tid nu, det får jag finna mig i. Minstebror har en scouthalsduk med tillhörande sölja runt halsen och är det sötaste man sett. Jag vill springa, men fem minus är för kallt. Tur det. Disken var det, just det.

03 januari 2009

I ett snöigt Malmö och sådär.

Det blir regn som blir snö och jag drar med alla ungar och Sara til biblioteket via en fotbollsaffär och en allt-möjligt-skit-affär på Hamngatan. Mellanbror sätter sig och läser manga och minstebror Lucky Luke. Jag visar Sara den stora avdelningen med engelsk skönlitteratur. Bibliotek är välfärd och Malmös bibliotek är stort, vckert och min favoritplats. På vägen hem upptäcker minstebror att han saknar sin mössa och vi går tillbaka och plockar upp den ur fotöljen inne på barnavdelningen. Tillbaka längs kanalen och vi stöter ihop med polishästar, banderoller och rop om att Israel är mördare och sådär. För ett antal år sedan skulle jag kanske gått med i den illustra samlingen av vänsterfolk och islamister, men nu förmår jag mig inte. Det går inte att rycka ur den senaste tidens händelser i Israel/Palestina ur sitt sammanhang. Oavsett om man hävdar at Gazas folk med berått mod valt raketskjutare som styresmän på remsan eller inte, så går det inte att stödja en sån regim ens pasivt. Israel må stå för övervåld, men fakta är också att Israel lämnade Gaza högst frivilligt och tackades för det med raketbeskjutning. Jag skulle akta mig för att komma med enkla svar i ett snöigt Malmö på frågorna om vad som bör göras i mellanöstern. Nu ska jag krypa ner bredvid min kärlek och läsa i min bok. Pojkarna snackar forfarande på sitt rum och en liten tjej pratar i sömnen.

01 januari 2009

När raketerna tystnat.

Jag föser ungar i säng efter att ha stått ute på Rörsjöparkens gräs och druckit pommac och studerat grannar som försökte sätta eld på sagda gräs med sina fylleraketövningar. Det är nyår och vi är som en liten familj ur Roddy Doyles böcker, sex barn på 73 kvadratmeter. För en majoritet av världsmedborgarna skulle det vara lyx, för oss är det trångt. Man har olika perspektiv, som Anna Scott skulle sagt. 09 här. Bye 08. Bloggåret har varit konstant, jag har stått för det jag är, den jag är även om fd bloggbuddies kallat mig än det ena än det andra i kommentarer. Top of the list där är väl: ruttna värderingar, den mest fördomsfulla människa jag stått på och pratet om att jag kunde ha haft fler vänner om jag inte levde som jag lär och står för det. Fel: jag hade haft fler ryggdunkare och fejkfriends och det kan kvitta. Politiken har varit lite av havregrynsgröt i år, ljummet, långsamma kolhydrater, men det är så det för det mesta är. Jag påverkar, men är rastlös och vill mer och vidare. Ullevi i juli, en arena full av såna som oss och sen fotbollsmatcher, löprundor och loppens lopp: Lidingö.
Sara, alltings början och fortsättning. Jag lyckades efterhand ta in att jag var älskad som jag är och ingen sidekick, inget mellanspel eller verktyg att uppnå nåt annat. Vi bara. Punkt.
Alla tillönskas ett gott nytt år. I år ändras verkligen den där lagen.