Vi som sökte sanningen.

Ingen vet och inte för nåt särskilt, utan bara för att den är bra, så lägger jag upp Donovans "Colours" på facebook. Jag minns hur jag läste i Ulf Lundells "Jack" om hur han gick där på vägen och sjöng den sången och jag ville veta hur den lät. Men i sjuttiotalets solsken fanns inga jotubar eller piratbukter. Man fick köpa, låna på bibblan eller ringa och önska hos Tellemar eller upp till tretton. Jag bar en nyfikenhet som i fantasin förde mig på alla vägar i världen, över hav och kontinenter. Musiken ackompanjerade mitt malande och en känsla av att allt var möjligt smög sig in genom fönstret i den lätta sommarlovsvinden, lite i smyg. Mina hatare var långt borta, på gatan utanför. Mitt pojkrums sängöverkast var blågulrandigt marimekko och det lever än, nu befodrat till picknickfilt. Samma breda ränder som då samlade kvalster och kroppsvätskor får nu inmundiga gåsbajs och utspillt kaffe i Malmös parker. Vi sökte sanningen om allt på våra kammare och vissa gör det ännu. Allt kan man inte räkna ut, somligt måste man värdera själv. Nu mobbar ingen mig längre och jag vet hur Donovans sång låter. Man kan stanna eller fly, men har alltid sin skalle med sig vart man än reser. Sommarens resor går till Rom, Lysekil, Göteborg, Falun och Örebro. Och när hösten gryr blir det några dagar i Berlin. Sanning.