Som i Timbuktus sång

I Timbuktus, min och Mellanbrors stad går vi och tittar på trädfestival och mästerskap i trädklättring. För bara några dar sedan anade jag inte ens att det existerade en sån sport. Lite nördigt är det, men klättrarna är snygga med långt hår och jobbaroutfits och hoppar runt som Nicke nyfiken bland träden. Man hör tyska, engelska och nederländska och mellanbror kollar förundrat, lika långhårig själv. Sen fikar vi rättvisemärkt och kravat på Slottsträdgården. Mellanbror beklagar sig över ytliga klasskanrater som inte bryr sig om vad som händer i världen och jag försöker få honom att strunta i dom, bara. Men det är inte så jävla lätt. När inte ens hälften av oss vuxna röstar i ett allmänt val, hur fan ska man då få elvaåringar att bry sig? Sen pratar vi fotboll, för det finns annat än allvar bakom dom vackra bruna ögonen. Ronaldinho går till Real och Zlatan till Barca. Det är växlande molnighet och boennde i västra hamnen bildar patetiska (med)borgargarden för att möta lika patetiska reklejmare. Vadå, reklejma, västra hamnen har väl aldrig varit yttervänsterns. Själva går vi hem och jag skäller på äldstebror för hans usla betyg. som om jag är så perfekt själv. Nä, just det. Det löser sig, det gör det alltid.