Piller och pappa.

Du föddes en ljummen försommarnatt. På sant, du var det vackraste barn någon någonsin sett; det sa alla. Ingen vet vad som ska hända en i livet, det finns inga gudar eller stjärbilder som bestämmer våra vägar. Men väljer vi själva eller bestäms det åt oss? Alex Schulman skriver en bok om sin pappa, därför att hans terapeut kommer på honom med att tala om sig själv i man-form istället för det utlämnande "jag". Det är intressant, det där med barndomens betydelse för hur man blir. Om det verkligen är så att det mesta avgörs av tidig anknytning och kränkningar, så har vi föräldrar ett absurt stort jävla ansvar. Det individuella ansvaret skjuts lisom en generation bakåt; vi pajar våra avkommor eller lyckas med dom, och själva är dom bara offer för omständigheter. När du var 12 år gammal skrev en läkare ut losec mot din onda mage. Du och din mamma var nöjda (och AstraZeneca, får man tro), du för att du skulle må bra och mamma för att det inte hade med henne att göra, det magonda. Alex Schulman blev en snällare människa av att förstå att han sörjde sin pappa. Bra för honom. Du vandrade från läkare till läkare och din pappa blev så där undanskuffad och idiotförklarad som man ofta blir när man påstår att individen har ett eget val. Du stod som en blandning av freak och offer och var någon man diskutarade och diagnosticerade. Piller istället för eget ansvar. En dokumenterat skuldfri mamma och en undanskuffad pappa som till sist blev bortvald även rent fysiskt. Och, jävlar i mig, vad många vänner i svart och skärsår du lyckades hitta på vägen. Nu sitter du tablettberoende och alla undrar hur det kunde bli så fel. Pappans ex skyller på pappans kassa gener, mamman säger ingenting längre och receptblock tycks finnas i oändliga mängder. Vägen till missbrukshelvetet är kantad och stenlagd med gränslöshet, självömkan och välmenande idioter som hjälper en att slippa ta ansvar. Vägen därifrån är ensam och kall. Alex Schulman är rik och berömd, men du är en av dom där som aldrig har ångest på bästa sändningstid. Pappan vägrar skämmas och kommer inte för en sekund att backa från sin linje. Var och en väljer själv. Jag påstår inte att valen är enkla alla gånger. Men det är ändå du som måste ta ansvar för ditt liv. Bränn dina broar, kapa banden. Livet är alltid värt att leva.