Lysekil-Falun.

Jag kunde stannat i Lysekil. Vi kunde fortsatt att hoppa runt på Stångehuvuds naturreservat och bada bland maneter och sjöstjärnor. Vi kunde fortsatt att äta god makrill och svindyr potatis och jag kunde sprungit nya spännande löpturer bland sopor och vindkraftverk. Det vore inte omöjligt. Bohusnaturen är både brutal och mjuk på samma gång och man vänjer sig aldrig helt vid dess skönhet. Annika guide kunde pratat mer om om stenarbetsre och sillen som gick till och jag kunde reflekterat över att stendammslungan exporterats till Kina, samtidigt som fisken snart är slut här. Halva Sveriges befolkning bor närmre än tre mil från havet och jag förstår oss. Men vi skulle vidare och det nyckfulla trafikmonopolet kickade oss än hit, än dit i högsommarvärmen. På sunktåget genom Västergötland fungerade inte inte ventilationen. Eller så var det värmen som inte gick att stänga av, jag vet inte. Sen försening såklart. Allt för att understryka det trista i att behöva lämna klipporna och frihetens pålandsvind. En kväll satt vi i köket och slölyssnade på "heliga familjen". eller var det mitt på dagen? Ingen vet. Det där med familj är så överskattat, så jag börjar kalla oss kollektiv i stället, halvt på allvar liksom. KD:s ledare säger på sin stämma att såna som vi inte är vanligt folk. Sant. Om han är normen, så är jag något helt annat. Jag och Sara och alla barn och tusen par skor i hallen. Nu spelar mellanbror illa på keybordet och lär sarabarnen smarta repliker på amerikanska, medan minstebror kollar på film om Kuwaitkriget under livliga kommentarer. Alla KD-riktiga familjer sover, men Sara och jag går nog ut på altanen en stund.