15 juni 2009

Inget om att det var bättre förr.

Jag skruvar in rockklassiker och London Calling med Clash dånar ut i köket. "Det där är en bra låt", säger mellanbror. Själv tycker jag att Clashs nedgång och fall började med den där hyllade plattan från 1979. Men det där säger jag inte till mellanbror. Tvärtom blir jag fascinerad över hur bred musiksmak mina ungar har. Synpunkter har inkommit på att jag lämnar ut mina närmaste på bloggen. kanske skulle jag skita i det. Kanske skulle jag skriva glada anekdoter om heminredning och sällskapsdjur istället. Eller inlägg som låter som pressmeddelanden från partihögkvarteret. Men jag skriver det som faller mig in och som berör mig. Min dotters sjukdom kan jag inte skjuta ifrån mig, bara. Ett ålderstecken är att man blir mer analytisk och summerande. Jag får alltid kämpa för att det inte ska gå över i ält; det ligger alltid snubblande nära för mig. Men man lär sig också saker med åren. När livet känns som jävligast, botar godis och frukt. På sant. Wow, blodsockret yrar upp och helt plötsligt ligger allt på plus igen. Dagens dåliga samvete utgörs av att jag inte gör något med barnen, men låter dom spela datorspel och kolla på skitfilmer på TV:n. "Jag borde...". Ni vet. Minstebror ska i alla fall tvingas med på en långpromenad. Och tvätten är insorterad. Och Rockklassiker spelar "Life on mars". Säger inget om att även Bowie var bättre förr. Inget alls.

Inga kommentarer: