Vi äter frukost i soffan och lyssnar på Advertising space med Robbie. Ungarna spiller te och och smulor och låten får mig att minnas en gammal kärlekshistoria, lika sorglig som hopplös, lyckligtvis allt längre och längre bak i minnet. Allt är ju inte trauma och katastrof, även om det är jävligt tråkigt att man satsade och misslyckades. Dottern kommer snart på besök och jag har fullt upp med att försöka få henne att förstå just det, att det som inte vågar förlora inte heller någonsin kan vinna något. Livet är inte alltid lätt, men det är kul. Den som inte är beredd på nitar kan aldrig vinna högsta vinsten heller. Vi som levt i alkohol och/eller deppdimma har orealistiska förväntningar på livet och det kan tyvärr slå åt alla håll. allt är så jävla dåligt, men ska bli så fantasiskt bra. Sen. Nångång. Och piller och booze förstärker lögnen och gör att man inte behöver gå igenom processen av acceptans. Sen står man där naken på gatan och vinden blåser och man undrar varför i helvete inte drog/deppfrihet är en enda lycka. Därför att livet inte är det. Inte nånsinn. men det braa överväger. Sånt som två brunögda killar som sitter och smular grekiskt lantbröd i soffan och lyssnar på Robbie.