Svär en ramsa i domkyrkan.

Vi åker till Lund, för där har hon aldrig varit. Jag är där ibland på möten, men det är snabbt dit och snabbt hem. Men nu går vi runt och kollar institutioner och toppar med en fika som både är svindyr och dålig. Det finns ingenting som är bättre i Lund än i Malmö. Ingenting. Inne i domkyrkan ramlar jag och svär en ramsa och Sara skrattar och så hamnar vi rakt i ett barndop. Jag säger lite sarkastiskt att det är då för väl att man driver ut synden ur den lilla ungen. För vi föds ju med onda andar i oss, eller hur? Till frukostkaffet idag blir det livsfrågor igen. Pluras alkoholdimmiga, kokainskadade, men ytterst levande stämma blandas med prästerligt svammel om att äta och dricka den ende guden. Dom söker sig ju till kristendomen ibland, rockstjärnorna, när drogerna tappat stinget och kung alkohol visat sig vara en falsk profet. Dylan var först, sen Uffe och nu tydligen Plura. Men religionen ger nog mer frågor än svar, skulle jag tro, det är att ersätta en drog med en annan. Och jag vill leva utan någon drog alls. Vi diskuterar det där ibland; om livet har en bestämd mening och om gud eller ödet och livet efter detta. För mig är tryggheten i mig själv, i att det inte finns vare sig gudar eller mening med livet, utan att det är upp till mig själv att forma min stund här. Varken evig eld eller 72 oskulder väntar mig och det är lika bra det. Mina rester förmultnar och kretsloppet fortsätter. Ekologin funkar. Maria Larssons eviga ögonblick förtjänar en egen bloggpost. Den kommer.