Bekräftelsekåt.

Mitt ex pratade ofta om att jag behövde bekräftelse, som om det vore en sjukdom eller något. Mitt bekräftelsebehov besvärade henne en del, eftersom hon inte hade någon vidare lust att ge mig så mycket annat än enkla order och uppfostrande tillmälen. Vi var inte värst lyckliga och jag är född till en otrygg grubblare och tvivlare. Förviso en läggning som vållar en del besvär, men det har också gjort mig analytisk och ifrågasättande. Och det är nånting bra. Den sista halvan av vårt förhållande (minst) såg exet på relationen som någonting praktiskt, ett gemensamt projekt, liksom. Inte helt modernt, men inte helt olikt det jag dagligen ser ute i Rosengård. Man är väl olika, men kärleken får aldrig lov att underställas det praktiska. Resonemangspartier behövs inte, här finns ingaa gårdar som måste stanna i släkten eller så. För mig kan aldrig kärlek och bekräftelse bli en börda eller något dåligt. Alla människor behöver bekräftelse och kärlek. Man kan möjligen få för lite, men aldrig för mycket. Använd inte bekräftelse som skällsord.