29 september 2008

Färjan äcklar.

Så det var det som var grejen?
Inte livet ombord på en färja, utan pirret i att kanske se sin granne hångla med fel person. Det är lite äckligt, får jag säga, men så är det en synnerligen äcklig bransch. Eller branscher, både realityskiten och fyllebåtarna äcklar.
Jag åkte för all del Göteborg-Fredrikshamn i min ungdom, drack och drack och hamnade till och med i cellen en gång. Men det var i tonåren, innan jag kom in på och in i systemet. Man handlade i taxfreebutiken, tiggde cigaretter, dansade och sådär. Sen kom man hem till stan igen aspackad, död och slut. Nåt med otrohet minns jag inte, men så hade jag knappast någon att vara otrogen mot heller. Nationalteatern sjöng om Stena Olssons kompani som modernt sjöröveri och det gäller ännu. Att tjäna pengar på folks ohämmade fylla är djupt omoraliskt och det kan man väl säga att Kanal fems jävla dokusåpa också är.

Varför man vill hångla med andra än den man lovat trohet är inte så komplicerat att fatta heller. Det är så mycket bei Uns som går ut på att jaga bekräftelse på att man duger och räcker till, samtidigt som det praktiska arrangemanget så ofta besegrar kärleken. Om kärleken fick blomma och man vågade älska och leva fullt ut, så skulle det inte finnas utrymme för otrohet och betydligt färre ledsna människor där ute.
Och mindre pengar åt Kanal fem och all världens fylleredare. Bra det.

28 september 2008

Springskatteavdrag

Solen lyser helt plötsligt och Riddarfjärden har små vita gäss i det mörkblåa. Sen är det soligt väder genom Södertälje och Mölnbo och såna ställen, trots att det inte finns nåt att fira. Grönt, med en knivsudd gult i. Avskeden från S blir svårare och svårare för varje gång. Men vi som envisas med att låta kärleken styra kan ha det så. Vi som inte tänker praktiskt och som inte söker någon att klippa gräset med eller tända grillen och storhandla med varje fredag.
Jag vill ha det liv jag har. Vi möter dottern på Drottninggatan och det blir bra. Skratt, leenden och minnen mer än diagnoser och läkemedel. Det ska bli bra. Det finns hopp, precis som tro och kärlek. Men det är inte tron på nån gubbe med änglavingar, utan tron på människans kraft, det är inte hopp om ett liv efter detta, utan ett liv före döden. Och så kärleken, den okuvliga.

Igår, en repris, men samtidigt nåt helt annat. Sprang helt utan tider; förkylningar och eftersatt träning gjorde att ambitionen ta sig runt var nog. Nånstans mitt i det vackraste och jävligaste partiet mellan 15 och 20 föll jag och skrapade knät. Vid grönsta fick jag pepp och energi av ett "Heja Värnhemstorget" och mellan Aborrbacken och mål sprang en pigg Mikke om mig. Lidingö. The real thing. Och S, min vän, älskarinna, trovade och supporter på plats med kärlek och förmaningar.

Att vårda sin kropp och hjärna är politik. En nykter springande grön revolution. Starka ben istället för psykofarmaka. Den som orkar ett lidingölopp orkar stå upp för andra om det behövs. Sen tycker jag fortfarande att man inte ska knulla någon som inte läst minst tio tunga romaner. Bildningsnivån skulle rasa i höjden på ett litet kick, för alla vill ju knulla.
Varför inte ett litteraturskatteavdrag, alliansen? Och ett springskatteavdrag!

26 september 2008

Nåt visst med män.

Det är nåt visst med män, tänker jag när jag sitter på tåget och kollar film, stinn av pasta och godis. Mannen i filmen är tyst som en norrländsk gran (trots att han är dansk), klumpig och till synes helt obildad, men ändå är han attraktiv med sina hantverkararmar och vad det nu är.
Det stör mig inte av något slags svartsjukeskäl, utan snarare som far till tre pojkar, som i hög grad kan komma att missa att utveckla sin sociala förmåga, därför att det ofta funkar så bra ändå. Tjejer och kvinnor täcker upp och känner sig behövda, tills dom finner sig sittandes med en o- eller halvbildad soffpotatis som inte kan prata om annat än praktiskt fixande och sport.
Den tyste mystiske mannen är inte så jävla kul i längden, men hur fan ska han kunna veta det? Däremot kan han ju dra vidare till nästa intet ont anande donna och köra samma tripp med henne. Jag vill att mina söner ska läsa böcker, vara föräldralediga och kunna ta hand om relationer. i mitt hem är inte sexistiska, homofoba eller rasistiska åsikter godkända ens som skämt. Det fattar killarna, men vad fan ska dom tro när dom möter en omgivning som faktiskt förväntar sig att män ska ge uttryck för sånt och där det inte verkar vara ett hinder för framgång?
Konklusion: knulla inte med någon som inte läst minst tio tunga romaner.
Världen blir så mycket roligare då.

25 september 2008

Mellanlandning i vardagen.

En son sover i sin säng, en annan i min. Så mellanlandar jag i vardagen mellan Ystad och Stockholm. Bland politiker och högre tjänstemän känns det precis som om jag satt inne i en bubbla som svävar för sig själv bland molnen, långt borta från andra människor. Min snackemaskin säger åt mig att minnas vem jag är. Pappa till fyra, pedagog och trygg tvivlare. Inte mycket är självklart.

Ikväll: föräldramöte och som vanligt undrar jag var nyskapandet och fantasin finns i sönernas skola. Det pratas tabeller och dessa jävla nivågrupper och fröken är nog snäll, men det kunde lika gärna varit min fjärdeklasslärare från ett svunnet sjuttiotal. Inte mycket är nytt. Bara jag som ifrågasätter något och det är en roll som jag är rätt trött på.

24 september 2008

Folk pratar mest.

Fick ett dubbelrum med havsutsikt och jag tackar skattebetalarna och VA-kollektivet så mycket för det. Sen var det vatten hela dagen och vid sextiden sprang jag en runda på det ljuvliga milspåret, samma spår där jag sprang min allra första mil i maj 2000. Det är en evighet sedan i alla avseenden. Vi hyrde ett hus i Sandskogen, som vi delade med en annan familj, som vi ganska snart kom på kollisionskurs med. Exet och jag var på kollisionskurs med varandra med, för det mesta. Så jag började springa och mitt livs första mil gav mig ledvärk i dagar, men nu springer jag så lätt som en vind. Som en motvind ibland, tänker jag.

Nu på kvällen har jag ätit god middag och diskuterat politik. Några av mina absoluta favoritsysselsättningar, bägge två. Kvalificerade middagssamtal om politik hör till ovnligheterna. Folk pratar mest om idol och sånt där, verkar det som.

23 september 2008

Ja, vatten!

Nä, jag gick inte och la mig, förlåt S. Jag satte mig upp igen och då blir det som det blir, en dokumentär från Darfur och jag vet inte om jag vill känna till saker som jag inte har en enkel lösning på. Det kan aldrig bli för enkelt, däremot blir det ibland för svårt. Rätt ofta. möten från två till klockan nio. i ett sträck; först förmöte med Mia och Lari, sen presidiemöte, sen Tekniska nämnden, sen styrelsen och sen...hem. det viktigaste som skrivs är det som skrivs mellan raderna, kan man ha som genomgående tema idag. Och ansvar. När mäktiga människor säger att dom inte kan göra något, så vet man att dom egentligen inte vill. Börjar någon skýlla ifrån sig, så vet man att man har kommit med rätt sorts kritik.
Anja Sonessoon (m) säger att det är ESF som bär ansvaret för stekastningen i fredags. Men, vänta nu! Har inte den individ som kastat sten ansvar för sitt kastande? Individen, ni vet. Det som borgare alltid snackar om (utom när det gäller avlyssning, då). I morgon: Ystad och två dagars konferens om vatten. Ja, vatten!

21 september 2008

Ett foto i mängden.

Vi firar sonens födelsedag och jag ser ett foto i mängden i lådan, där alla bilder finns. Där står han snart fjorton år gammal framför Brandenburger tor, klädd i en nederländsk landslagströja. Han och jag flydde sammanbrottet med puckoexet och andades den fria berlinerluften några dar. Jag sprang i Tiergarten och vi åkte upp i TV-tornet och diskuterade Turkiets medlemsansökan inne på det judiska muséet nere i Kreuzberg. Men mest gillade han Hertha Berlins souvenirshop och de nya höga husen vid Potsdamer platz. Det behövs bilder från förr, för att kunna se hur allt förändras. Och det blir bättre, allt.

20 september 2008

Sällan dans.

Tar bussen med sonen ut till Dahlhems ip och hans match. Bilarna verkar ha reclaimat alla gator i stan igen. Allt är sig likt. Sonen spelar på mittfältet, men han är ändå min lille Materazzi, även om han inte vill kännas vid det. Småpratar med andra föräldrar och tom med exet. Det är taktik och väder, men inget om klimatfrågan. Mellanbrors lag får storstryk. Min förkylning håller på att släppa. Det är ingen vidare bra politisk taktik att dansa på gatorna och släppa in stenkastare i gemenskapen. Ingen hejar på miljön då, utan det är polisen och bilarna som vinner folks sympati. Själv är jag lite dubbel inför den stora polisinsatsen. Å ena sidan känns det provocerande med hovrande helikoptrar, men å andra sidan vill jag inte ha en gatsten i huvudet. RTS tar oss i alla fall inte ett steg närmre ett hållbart samhälle. Politiskt arbete kan inte förenklas så till den milda grad. Det är ett långsamt slitsamt läsande och formulerande. Sällan dans och aldrig stenar.

19 september 2008

Partiet fyller 27.

Partiet fyller 27 år idag, säger Birger och då är det nog så. Han var ju med på det berömda mötet i Örebro, han och hundratals andra miljöaktivister, avdankade hippies och desillusionerade 68:or. Det dröjde ganska länge innan jag kom med, men när jag väl tagit steget fick jag snabbt uppdrag och 1992 blev jag invald i partistyrelsen och tog även mina första steg inne i fullmäktigesalen i Rådhuset. Det var kul, såklart, men man slet ofta sitt hår, både utåt mot en politisk omvärld som inte lyssnade och inåt mot testuggare som inte ville kompromissa om någonting.
partiet var rätt turbulent och snurrigt och vi var väl inte alltid så snälla mot varandra. Idag ser partiet ganska annorlunda ut och på alla punkter är det bättre, skulle jag vilja påstå. Kanhända var somligt roligare förr, men politik går ju inte ut på att roligt i första hand. Maria och Peter är vårt bästa språkrörspar någonsin, men framför allt är politiken bättre.
När jag kom med fanns inte ens något samlat partiprogram, utan mer eller mindre genomtänkta häften om olika frågor. Organisationen var förvirrad, svår att lära sig och därmed inte så demokratisk. Nu är allt det där borta och det mesta är genomarbetat, välorganiserat och radikalt. Det jag skulle vilja se inför de svåra åren mellan 30 och 40 är en breddning av tilltal och språk. Det är fortfarande ofta akademiskt och smått elitistiskt. Vi är inte många med arbetarbakgrund i partiet och Rosengård är något man bara sett på TV. Men det kommer, jag ska se till det. Nu är det dags att växa och regera.

Prioriteringar?

Som jag skrev så kostar det mer än tusen spänn att vara sjuk en dag. Det kallas ibland för självrisk i sjukförsäkringen. Trams, säger jag. Ännu intressantare är förrförra fredagen. Då hade jag tagit tjänstledigt för politiskt uppdrag, men fick snabbt och lätt ändra det till VAB, eftersom en son skulle till sjukhuset. Ekonomiskt innebar det att jag istället för förlorad arbetsförtjänst plus arvode, fick ett löneavdrag på över 20 procent. Varför det?

18 september 2008

Sjuk

Jag är sjuk. helt vanligt jävla sjuk, vilket hör till ovanligheterna så till den milda grad att jag in i det längsta påstod att det inte alls var frågan om någon snuva, utan att et var min mystiska allergi som visade sitt fula tryne för världen. Men sen frös jag på bussen när alla andra tyckte att det var för varmt och efter det gav jag upp. Okej, för fan, jag är väl sjuk då. Så jag halvligger i soffan och karensar. Sålänge jag hade privata dagisbarn så kunde man kalla det för vab, mot att man höll ungen hemma, men nu får jag snällt pynta in. När jag började jobba på åttiotalet var sjukersättningen 90 procent från första dagen, ändå var sjukfrånvaron lägre än nu. Fundera på det, socialminister Göran Hägglund, innan du tar ännu mer från oss. På jobbet märks ramadan en del. Nån morsa har huxflux blivit slöjbärare, men så hände det sensationella att en annan morsa en dag dök upp utan slöja, för att glatt ta emot personalens komplimanger. Dagen efter var hennes hår mer dolt än någonsin. "Det blev fel", sa hon kort. Vår del av Rosengård är i stora stycken som en liten by med stark social kontroll. En kvinna får inte sticka ut så det stör ordningen och vackert hår ner till midjan på en arabisk fyrabarnsmamma sticker ut. Hon tror liksom att hon är något, när hon i själva verket är en vandrande haram. Såklart man kan säga att hon frivilligt tog på sig slöjan igen, precis som man kan säga att mäns låga uttag av föräldraledighet är ett uttryck för vårt fria val.
strukturerna finns, skulle jag säga, strukturer och klasspolitik. Det kostar mig över tusen spänn att vara hemma idag, men å andra sidan får jag uppåt trehundra spänn i sänkt skatt nästa år. Saker hänger inte alltid ihop. Eller så är det just det dom gör.

17 september 2008

Liksom typiskt.

ESF drog igång och bland annat Mikael Wiehe var där och sjöng på invigningen, denne tappre man. Exet hör av sig och säger att jag under inga omständigheter får ta med barnen på klimax demonstration, eftersom den är olaglig. Hm. Att vissa politiska idéer som finns livligt repesenterade på ESF är en smula ogenomtänkta, har jag skrivit om tidigare. Sydsvenskan fattar att det i mycket är en medelklassgrej, men så är det ju alltid. Trots invändningar är ESF en bra sak. Hellre medelklassigt och lite naivt än inte alls. Hellre ESF än typ Blondinbella.
Att det äger rum i ett mångkulturellt rödgrönt Malmö är liksom typiskt.

Löftena kunna ej svikas.

Jag är lite svag för löften, trots allt. När jag och S lovar varandra trohet blir vi trolovade och det är ett vackert ord för en vacker sak. Troheten gäller inte bara sex, utan ännu mer att vi är dom vi är för varandra: nära och förtrogna. Sen har jag ju mitt nykterhetslöfte, som såklart även gäller tobak och andra droger. Sen lovar jag mig själv att försöka vara den jag vill vara. Ett väldigt komplicerat löfte i all sin enkelhet.

16 september 2008

Kommunikation och så.

Hela dan är jag utan mobil och internet, så varken S eller någon annan kan höra av sig och jag känner mig helt handikappad För bara tio år sen var det ju så varje dag, hela dagen. Man vänjer sig fort vid att kunna ha kontakt med världen och jag tycker det är bra att möjligheterna finns. Det gör oss smartare och lyckligare, skulle jag tro. Kommunikation är bra. Nya begrepp som hörs ibland är bristande kommunikation eller svårt att kommunicera. Så sa till exempel exet inför en liten publik för en tid sen och den bristande kommunikationen bestod för allt jag förstod i att jag varken tyckte eller gjorde likadant som hon.
S och jag kommunicerar väl när maskinerna är laddade och funkar. Visst missförstår varandra stundom på msn, för allt blir hårdare där. Men vi når fram.

15 september 2008

Måndag morgon, 08.00

Okej, lite upprättelse får SJ ändå. Även om det var krångligt med två byten i stället för ett och taxi sista långa biten, så ansträngde man sig i alla fall för att leverera mig till rätt adress så nära rätt tid som möjligt. Men det finns ändå anledning att vara kritisk. Så mycket blir så ofta så fel på kungliga järnvägen att det är ett systemfel. Så släpp in konkurrensen.
Livet bjuder på överraskningar och för min del var det en taxiresa genom Sveriges kulturella hjärta ända till S dörr på höjden som av nån anledning heter Slätta. Taxichauffören delade förnamn med min äldste son och vi lyssnade på ett radioprogram med den folkkäre artisten som idag sitter anhållen, misstänkt för att ha misshandlat sin hustru med ett trubbigt föremål. Samband och tillfälligheter.
Att våldet som artistens hustru utsatts för är alkoholrelaterat, nämns liksom bara i förbigående, trots att det är betydligt mer relevant än artisteriet.

Och helgen med S: som alltid underbart.
Film i sängen, långa promenader och så.
Mängder av kaffe.

Ensam mamma söker och klär av sig framför kameran. Så enfaldigt. Det blir en freakshow, liksom, när ganska vanliga tjejer ska glamourmodella i akt och mening att hitta en partner och plastpappa. Folket hånflinar i smyg, medan tjejerna låtsas vara stjärnor.

Om en timme börjar arbetsveckan.

12 september 2008

Död åt SJ.

SJ har dom snyggaste reklamfilmerna, men den sämsta servicen ever heard of. Tåget som jag sitter på avgick en jävla timme efter utsatt tid, för att loket gick sönder. Sånt kan hända, men då vill jag höra smekande ord i mitt öra, få gratis kaffe och internetuppkoppling. Eller så. Inte höra att det ordnar sig med anslutningen, utan HUR det ordnar sig. Monopol funkar inte så bra och det är huvudanledningen att jag inte är vänstervänster, utan grön och pragmatisk vänster. Den som erbjuder bra och ekologiskt medveten service, får i min värld gärna tjäna kulor på det. Kapitalismen ska vi smeka medhårs och forma vår väg. Trots nya tåg och välutbildad personal är SJ dyrt och ineffektivt. Det blir så av sig själv, liksom. Släpp in konkurrens på järnvägarna. Och ta mig till S i tid.

11 september 2008

Aldrig mer skam

Svarade på mailet från min gamla skolkamrat och fick ett i retur. Det högg till lite i bröstet när jag såg hans ord om att jag nog hade varit väldigt utsatt. Kanske mest utsatt av alla. Nu behövs det ju inte någon rankinglista, men jag blev både ledsen och glad. Ledsen för att det faktiskt var så att min högstadietid var ett helvete, men glad för att mina minnen faktiskt kan bekräftas. Det är inga hjärnspöken eller någon offerroll jag tagit på mig, utan rena rama sanningen. Men skammen ligger fortfarande som en våt filt över min kropp. Högstadietiden ska ju vara så underbar med hormoner, ung kärlek, mopeder och rockmusik. Så var det inte för mig och det har påverkat mig. Men minnen ska vara just det. Lär dig, gå vidare. Kampen för min rätt att vara den jag är, genom att försöka vara den jag vill, får föras i nuet. Och det är inte en självklarhet att jag är stark. Jag rubbas när elakheter och personangrepp slängs åt mitt håll och när jag beskylls för att vara bråkmakare, oresonlig eller till och med galen. Jag har lovat mig att aldrig mer fly. Det står fast. Det får svaja, det får blåsa. Jag duger som jag är, duger gott till och med. jag ser mig i ögonen och bekräftar mig. Det räcker. Aldrig mer skam.

10 september 2008

Det är svårt att vara ett helgon i en storstad.

När Roy Bittan börja plinka på inledningsackorden till "Backstreets", så sluter jag ögonen och njuter. Inte så smart när man är ute och cyklar och närmar sig Bergsgatan nere vid Möllan. Men min nya maskin funkar i alla fall. Springsteen var det första jag matade in i maskinen och Bruce följer mig till och med när jag springer långrundor. Springer man från stan ut till Limhamn, så har man sundet till vänster och bakom det Köpenhamn och en röd nedåtgående sol. När man når fram till Sibbarp och vänder så hörs "the promised land" i lurarna. Fram till den 27 april 1973 vid halv sjutiden så kunde en trött joggare ta spårvagnen från Sibbarp till centrum. Nu är all räls bortplockad, alla luftledningar återvunnen koppar och vagnarna skrotade, så när som på två. Springsteen sjunger om bilar, men i vårt förlovade Malmö behövs dom inte. Hoppas Malin Björns och hennes kollegor i spårvägsutredningen kommer att föreslå att nya spår läggs ut i stan. Det är liksom dags för det, om vi menar allvar med miljösnacket. Scendörren smälls igen och Springsteens syster dansar över golvet. Jag reser urbant, cyklar, går, springer. Gömmer mig inte på bakgatorna längre.

08 september 2008

Inget kön, du är en människa.

Först fick vi veta att tjejen inte fick lov att bada naken med sina kompisar. Det köpte vi med reservationer, alla utom en äldre kollega som såg sin barndoms trauman spelas upp så långt senare. Sen fick hon inte bada alls om andra badade nakna.
Nästa steg är en oro hos föräldrarna för vad som kan komma ut av att tjejen tycker så mycket om att springa och leka med killarna, klättra och leka kurragömma.
Mamma beklagar sig över att hon inte leker med dockor och skäms över henne när släkten hälsar på. Och i flickans vackra bruna ögon ser jag en oro växa fram. Oron över att få skäll och gnäll för att man har roligt på samma villkor som andra.
Piece by piece ska den rebelliska lilla fyraåringen förvandlas till en skötsam familjeflicka, ett gott parti. Om tio år är risken stor att hon bär slöja och har utegångsförbud på kvällarna, medan hennes bror hänger med snubbarna på boxningsklubben eller ännu värre.
En del skulle kalla det kultur och krockar, jag kallar det kvinnoförtryck och medeltid.
Jag är stolt över att få vara en del av motståndet.
Du är inget kön, du är en människa.
Vi står på oss.

06 september 2008

Nu här i vardagsrummet

Vi sitter och kallar på fotboll med påslagna datorer. Mellanbror skrålar Get back to where you once belonged och allt är frid och fröjd, förutom att sverige inte gör några mål där borta i Albanien. Dagens stora aktivitet var annars att vara soccer dad och stå och sälja läsk och burgare, medan sonen bollkallade åt A-laget. jag och exet stod där bredvid varandra som tvååringar som lekte parallellekar. Jag gillar ideellt arbete och för sakens och sonens skull står jag ut med exet i några timmar, fast jag i hjärtat undrar om hon inte har roligare saker att göra på sin barnfria lördag. Jag tror inte att man är en bättre förälder om man helgar sitt liv åt barnen. barnen ska inte vara i centrum, barnen ska vara en del av helheten. Som nu här i vardagsrummet. Dags för godis.

Därför: nej - fortsättningen.

Jag har kollat lite på EU-hatarnas hemsida och det som syns där gör mig ännu tryggare i mitt ställningstagande. En efter en säger dom att EU är dåligt organiserat och fattar ogröna beslut. No shit. Sverige är också dåligt organiserat och riksdagen fattar högerbeslut. Dags för utträde och upplösning där med, kanske? Någon skriver tårdrypande om att Schengensamarbetet gör det svårare för utomschengenmänniskor att komma till Sverige. Fel som fan. Eftersom framför allt Spanien har generösare invandringregler än vi, gör Schengen det LÄTTARE för folk att komma hit. Sveriges migrationspolitik rosar fanemig inte marknaden. Ett utträtt Sverige kommer att vara ett nationalistiskt, ganska obehagligt och inskränkt samhälle. Max Anderssonretoriken: att prata om att alternativet står mellan ett svenskt grönt samhälle och ett högereuropa är inte sant. För att utträda ur EU måste man slå följe med jimmisar, Lundgrenar och såna. Inte stabila mittenmänniskor precis, utan snarare politikens utmarker. Det motsatta scenariot är mer sannolikt: att europasamarbete motverkar inskrönkthet och rasism och att hårda minimiregler för skit och utsläpp gör Europa grönare. Därför nej och ju mer jag hör jasidan prata, desto mer nej blir jag.

05 september 2008

Därför: nej.

Birger bloggar om den just påbörjade medlemsomröstningen i sin och pratar flera gånger om visionen att Sverige ska lämna EU. Det där med visioner begriper jag mig inte helt på, det får jag medge. Jag jobbar politiskt för saker jag vill se genomförda här och nu eller på lite längre sikt. För mig hänger visioner ihop med utopier och jag gillar ingetdera. Önskelistor är inte min grej och jag tror politiken ska planera snarare än att drömma. Och som gillar jag acceptans, alltså att man inser att man står där man står på jorden och utgår från det. Jag är en fullfjädrad reformist och i hög grad pragmatiker. En Bob Houghton-grön, som vill ta bollen till målet så snabbt det går. Inga klacksparkar i eget straffområde, inga egodribblingar. Därför vill jag inte att Sverige ska lämna EU eller att organisationen upplöses. Vi ska fajtas överallt där vi får vara med. Jag tror inte heller att det är möjligt att utträda ur EU eller upplösa organisationen och det är rätt väsentligt när jag sätter upp politiska mål. Sen ligger det i vilket fall som helst inte i min natur att rusa ut ur ett rum, smälla igen dörren för att aldrig återvända.Jag föredrar att diskutera och försöka övertyga.

Således: utträde ur EU är varken möjligt eller önskvärt. Därför: Nej.

04 september 2008

ESF kommer till stan.

Snart börjar European social forum här i stan, men den bistra sanningen är att ytterst få malmöbor vet om det eller bryr sig. Det påstås vara 20 000 aktivister från hela kontinenten som kommer hit för att höra Ilmar Reepalu invigningstala. Det blir ingen revolution i år heller. Men säkert många intressanta diskussioner och kontakter som knyts. Det är väl gott nog så. Surfar man runt så hittar man oändliga bloggdiskussioner om huruvida det är korrekt vänsterradikalt på ESF eller inte.
Ibland hör man att det är utomparlamentariskt arbete som engagerar unga och att partier är förlegade. Hoppas inte. Tror det inte heller. Det vore sorgligt om folk bara engagerade sig i en liten sakfråga och inte vågade ta helhetsansvar och väga för och emot i tråkiga budgetar och så. Själv är jag lite kluven, men mest negativ till visst samarbete vänsterut. Diktaturkramare och våldsförespråkare går bort, såklart, men även dom som vill ersätta demokratin med nåt luddigt syndikalistiskt eller anarkistiskt samhälle.
För vem får lov att vara opposition i ett sånt samhälle?
Och vem jämnar ut skillnader i ett samhälle utan stat?
Mycket kryptiskt är det och inte så tilltalande.
Alliansen kan vi ju åtminstone rösta bort.

Krossat ägg.

Jag tappade matkassen rakt ner i gatan och pang, så rök det ett ägg och det ena mjölkpaketet öppnade sig och den goda vita drycken började sippra ut ur den blågula citygrosskassen. Jag hade önskat att jag kunde skylla på strukturer eller bilismen, men det var nog mitt eget fel. Ibland är det ju det. Jag trodde jag var snart när jag smög in i affären mellan jobb och barnämtning, men så var det inte. Jag ska bliva vid min läst och lojalt hålla mig till Coop Extra nere vid torget.
varje arbetsdag cyklar jag från Värnhem ut till Rosengård. Jag brukar tala med min S i en telefon som håller på att falla sönder. Vi kommer varandra så nära, så nära, trots det geografiska avståndet. Om hon är upptagen brukar jag sjunga Abba, Springsteen eller Lundell. Det lämpar sig för en sådan tur.
Nu är mina barn är och allt är som det ska. Linsgrytan puttrar och från högtalarna hör jag Drive all night. Den äggmjölkiga kassen är slängd. Och denna bloggpost handlade inte alls om european social forum som jag hade tänkt. Fan. Återkommer.

För övrigt undrar jag hur vuxet och kul det är att blogga om hur ens partner inte kan kontrollera sitt drickande. Tack gude gud för att jag tog mig bort från förnekelsens sjukdom.

03 september 2008

Bra att vi skaffar barn allt senare.

Ibland poppar dom upp och in i våra liv, biologisterna. Nu är det en Ulla Waldenström som tycker att fler borde göra som den hycklande vicepresidentkandidatens dotter och skaffa barn i väldigt unga år. Nu handlade ju inte Palin-tramset om dotterns ålder, utan om att hon hade haft sex pre-marriage i strid med moderns kristna värderingar. Waldenstam säger att det strider mot vår biologi att skaffa oss utbildning och tillgångar innan vi avlar ungar. Ute på Rosengård, där jag jobbar, gör många unga vuxna just de val (eller "val") som omvårdnadsprofessorn lovprisar. Våra morsor är födda från 80 till 90, med få undantag.
Det krävs en by att fostra ett barn och med bra förskolor och BVC, så kan vi såklart backa upp omogna föräldrar, men generellt känns det fel. 20-åringarna har inte mognad nog att reflektera över sitt föräldraskap, utan kopierar oftat de egna föräldrarnas mönster och så sker ingen utveckling. Så fortsätter de medeltida värderingarna att råda. Med högskoleutbildning, jordenruntresor och olika jobb får man en större utblick över världen och fattar att det finns många vägar att gå.
Jag tycker att det tyder på civilisation att genomsnittsåldern för föräldradebuten stiger. Vi vet att välja och vi gör det. Bra.

02 september 2008

Nya steg?

Springer en runda, längs havet ut till Sibbarp och tillbaka genom Limhamn och de fina villakvarteren. Malmö. Bladen faller av träden, men vi är många som är ute och rör oss, var och en för sig, men ändå i ett sammanhang. När jag korsar Döbelnsgatan ser jag reklam för en parfym som marknadsförs som förförelseelexir. Jag gillar doften av en god parfym, men inga dofter i världen kan förföra mig. Jag dras till hjärnor och drömmar, både hos män och kvinnor. Människor med karaktär. Såna som är som jag skulle vilja vara och kanske är. Utseenden är överreklamerat, om man bortser från ögon.
När jag sprnger går jag igenom olika saker i livet, så som jag alltid gör. Det finns en känsla hos mig att min fulla potential inte tas till vara, varken av mig själv eller av andra. Jag måste grunna på vad den känslan innebär; är det hybris eller ska jag söka nya jobb/uppdrag?