21 oktober 2008

Trots att dagarna rusar.

Jag vet att jag är intolerant mot bloggare som skriver om kläder och vilka dom fikar med. Det räcker liksom inte. Och dom som har så mycket att göra och inte har tid att engagera sig, vad är egentligen viktigt här i världen? Vi behöver inte fler hockeymorsor, vi behöver fler som är beredda att offra något för något utanför hemmets fyra väggar eller kärnfamiljens hägn. Man måste ha ett brinn om man ska skriva så att jag vill läsa eller prata så att jag vill lyssna. Hemkommen från ett möte för nya medlemmar i de gröna gläds jag åt att hela världen inte består av blodinbellor, fårbloggare eller heminredningsälskare. De gröna i Malmö har fått 55 nya medlemmar på ett halvår och vi sitter och pratar om rättvisemärkt och trafikpolitik. Och cynisk är bara ett coolare ord för bitter. Det vill jag inte vara. Hellre dryg då, haha. Nu dricker jag kallt kaffe och lyssnar på Jag hade en älskling en gång, som är sorglig och vacker. Hon läste Camus, jag tror hon ville fly. Det är höst och en perfekt tid för att smida planer om en bättre framtid för Malmö och världen. Jag ska vårda det och dom jag älskar, för tiden rusar så. I morgon ska jag halvt motvilligt reservera mig mot ett förslag i nämnden och protestera mot något annat. Det rör sig åt rätt håll, men det går för långsamt. Det och det andra. Trots att dagarna som sagt rusar

19 kommentarer:

Anonym sa...

Vi är så totalt kvitt.. hehe.. du har en rosa blogg.. UTAN styckeindelning i inläggen. Den du…

*räcker fram och skakar hand med bloggpoliskollegan*

Men ärligt så tror jag inte du förstått hur jag menar. Det var de lönnfeta gubbarnas alla extanter som drog, och att det är någon av deras plats jag inte vill ta.

Flera gubbar kan vara lönnfeta. Jo. Jag tror de drabbats av bitterfetma, som är en variant av ölmage vid separation. Sorgligt värre. Men inte mitt plåster.

Anders sa...

Jag skriver under på alla tänkbara sätt. Jag har också testat att vara substitut eller komplement och det var inte nån succé.

Anonym sa...

Kanske behöver vi helt enkelt fler hockeyföräldrar..? Tycker det räcker med att se ut från min egen balkong kl 22 en vardagskväll för att se att det saknas föräldrar hemma som bryr sig...

Anonym sa...

Skönt att det finms "dom som bloggar om viktigare saker" !!!!

Anders sa...

U: Ishockeyn kostar mycket pengar och tid för föräldrarna och det är inte så många som blir proffs, trots allt. Sen är det en myt att idrotten skyddar barn från dåligheter.

c: Tack!

Anonym sa...

Tänker nog inte på sporten i sig utan snarare föräldrar som engagerar sig i sina barn och visar intresse i vad de gör, skit samma om det är sport, musik, konst eller författande. Engagemang måste börja innanför hemmets fyra väggar, har man inte något engangemang hemma så har man inget att göra utanför heller...

Anonym sa...

...och som om nu fotboll skulle vara av större vikt än får???

Anders sa...

U: absolut. Bara barnen får förverkliga SINA drömmar och inte föräldrarnas...

Daniel k: Det är aldrig "bara" fotboll, utan i så fall en koppling till annat i livet och världen.

Anonym sa...

För mig säger får mer om livet än fotboll. Kan det inte få vara okej och inte mindre viktigt bara för att det inte är viktigt för dig?

Anders sa...

a: du får gärna utveckla hur du ser på fårens respektive fotbollens roll i världen och samhället. Kanske kan jag lära mig något nytt. När jag kollar in vad jag skrivit om fotboll i bloggen, så finns det alltid en koppling till något annat, det är aldrig bara bollsparkande.

Anonym sa...

Nu är det ju så här att de bloggar du snackar om handlar om mer än det du väljer att sammanfatta som: "får", "mustascher", "mode" och så vidare.

Om jag ville vara elak skulle jag kunna säga att din blogg handlar om "löpning", "fotboll", och "gnäll".

Ungefär så skarp är din sammanfattning av vad dessa bloggar handlar om nämligen.

/A

Anders sa...

I skydd av total anonymitet går du in och hackar på mig. Hade detta varit en tidning, så hade ditt inlägg åkt i papperskorgen. Man får nämligen inte angripa en privatperson anonymt.
Varför vågar du inte stå upp för den du är?

Jag tänker inte försvara eller förklara min blogg överhuvudtaget. Jag skriver om viktiga saker som faller mig in när dom gör det.
Att jag kritiserar politiska motståndare, bloggmobbare och homofober ingår i det. Några hundra dagliga läsare tycker att det är någorlunda intressant.
Mina åsikter befinner sig i min vardag och min fest och den som tycker att bilder på skor och hundar är intressantare än ord om min sjuåring, kan med fördel sufra vidare.

Någon annan blogg än den numera nedlagda blondinbella har jag inte pekat ut som dålig. Att det finns gott om ytliga eller självcentrerade bloggare på nätet behöver man å andra sidan inte ens kunna stava till google för att fatta.
Förresten känner jag igen ditt sätt att skriva. Något säger mig att du skrivit här förr.

Anonym sa...

Jag tänker inte säga vem jag är då jag inte vill att min blogg ska förpestas av dina taskiga kommentarer som dimper ner likt en blixt från klar himmel igen.

Jag angriper inte dig mer än du angripit andra i din blogg. (Du har sagt långt värre saker till andra än vad jag gjort här, mind you.) Jag förstår inte hur du kan ha såna problem med att ta en diskussion utan att gå i taket och börja fäkta. Jag är inte här med stridsyxan, om du nu trodde det. Jag tycker bara att det vore bra för dig att veta att du inte framstår som finare och bättre genom att säga taskiga saker om andra bloggare. Snarare tvärtom.

Om du inte vore så enfaldig skulle du kanske till och med se att alla de (inklusive mig) som du "bråkat med" den senaste tiden egentligen är människor du borde kunnat bli "vän" med. Istället ska det tjafsas hela jävla tiden. Vi är inga elaka typer. Vi är vidsynta humanister, precis som du. Bara för man inte tycker exakt samma hela tiden måste man inte bli ovänner. Men du krigar ju med varenda jävel.

A

Anders sa...

Det jag har sagt har jag sagt som en person vars telefonnummer man kan googla fram på några minuter.
Jag tycker det är en jävla skillnad.
Allt jag skriver håller inte nobelprisklass, det blir för mycket och för många inlägg ibland. I olika sammanhang har jag ibland välförtjänt fått stryk när sendknappen alldeles för tidigt fyrat av något. Nu var det dock längesen jag gav mig in i en bloggstrid senast och jag lär dra mig för det, eftersom jag då fick en hel drös med spyor kastade över mig, så många och så elaka att jag var tvungen att slå på filtret (vilket jag egentligen avskyr). Jag vet inte om du har någon koppling till det, men jävligt obehagligt var det i alla fall, kan jag lugnt säga. Rasisterna är lättare att handskas med, eftersom de är så genuint korkade; här var det frågan om smarta människor som spammade mitt kommentarsfält med påhopp.
Men allt det där är ält och gammalt, nu håller jag mig till min egen blogg och där hoppar jag inte på någon namngiven bloggare (utom bella, då). Om andra känner sig träffade så kan jag inte ta ansvar för det, faktiskt. Inte heller försöker jag anpassa mig för att bli någons vän. Ska man tycka om mig, så får man tycka om mig som jag är. Så värst perfekt beskriver jag mig nog inte som heller, bloggen innehåller mycket av tvivel och ångest, för den som vågar se det.

Anonym sa...

Jag säger det igen, fast tydligare: min anonymitet beror inte på att jag inte skulle kunna stå för det jag säger här, utan för att jag inte har någon lust att få besökare till min blogg utifrån det jag säger här till dig. I min blogg finns jag som en riktig person som man kan googla fram personuppgifter på, om man är lagd åt det hållet.

Jag skiter i vad du skriver om, förutom när du klagar på att andra skulle skriva om trams när de skriver lika mycket ur sitt liv, sin värld, sitt hjärta lika mycket som du gör. Om det nu kommer ut som en "fårblogg" eller "mustaschblogg" så är det inte sämre än det du bloggar om. Det är vad jag stör mig på. Släpp hackandet på vad andra bloggar om. De du varit taskig mot kommer inte glömma det du sagt ändå, hur mycket du än försöker kämpa till dig nån sorts upprättelse genom inlägg där du försöker framstå som bättre och finare än de du gjort bort dig inför.

A

Anders sa...

Om kläder, skor, hundar och fårär lika viktigt för någon som mina ungar är för mig, så är det mycket som inte stämmer. Det är min åsikt, den jag framför oavsett vad du månde tycka om det.
Och ville du verkligen säga något ärligt till mig och inte bara försöka förnedra mig offentligt, så hade du skickat ett mail. Sorry, jag viker inte ner mig längre. Jag vågar stå för något.

Anonym sa...

Fast nu syftade jag på fotbollen, löpningen och gnället. Inte när du skriver om dina barn. För de du hackar på skriver inte om bara det du nämner på din blogg (i syfte att förnedra dom offentligt, förmodar jag). Du missar hela poängen. De skriver inte bara om får och mustascher. Men visst, det är ditt problem om du inte kan se det.

Och min åsikt är att du inte alls står för något som skulle vara viktigare än vad andra står för. Du tjatar om att du står för det du säger och gör, men jag tycker mig ha sett väldigt få bevis på det. Så fort det bränner till så kan du inte stå för någonting utan börjar kasta okvädningsord omkring dig och fäktar som en dåre. Med väderkvarnarna.

A

Anonym sa...

Men kära nån... måste alla vara som du för att ha något värde för dig! Hjälp jag blir mörkrädd. Vilken inskränkt människosyn.Dessutom är det knappast någon som reagerat på det du skriver om dina barn och de är viktiga för dig. Däremot reagerar jag och fler med mig på de kränkande uttalanden som du tar dig rätten att sprida i alla möjliga sammanhang!
Bäste herr Rättrådig, ta och lyssna på a, hon har mycket klokt att säga dig.T.ex att många av dem du hackar på säkert sympatiserar med dig imånga avseenden och som du skulle kunna ha en god relation till om du inte var så humorbefriad och självgod.
Egentligen förstår jag inte varför jag överhuvudtaget skriver här. Jag lovar upphöra från och med nu.

Anders sa...

Svar till bägge:

Man måste ha ett brinn för att jag ska tycka om att läsa en blogg, skrev jag i denna min allra mest kommenterade bloggpost.
Det kan inte vara så oerhört kontroversiellt eller nytt att jag tänker och tycker så.
Det är inte heller så nytt att jag kommentrerar företeelser i bloggvärlden.
Jag förstår inte heller hur min tacksamhet över att engagemang faktiskt finns kan tolkas som gnäll. Jag uttrycker ju en glädje i bloggposten.
Huruvida ytlighetsbloggare är jätteengagerade och i själva verket förändrar världen för fullt så...vet jag inte det.
Varför smyga med det i så fall?
Sen är svaret på talet om att jag borde ändra mig för att bli omtyckt av alla fortfarande: nej, det är slut med att vara tillags.