Vardagen är livet, men yoghurt och film är bra med.

Möter ensamheten med hallonyoghurt och film. Alltid dessa relationsdramer, som handlar om hur besviken man är efter år av tristess i samma relation. Parmiddagsträsket, som jag kallat det förr i bloggen. Nu handlade den här filmen om högavlönade och materiellt välmående människor, men saken är nog densamma i alla läger, förutom att allt i livet blir värre om man har dåligt med pengar.
Klass och genus finns alltid med i allting. Och tvåsamhetsnormen, detta att jobba med sitt förhållande, inte minst för barnens skull, trots att man växt ifrån varandra eller aldrig borde försökt leva i par.

Usch, jag känner mig bessrig och trist.
Som om jag hade alla svar åt alla, liksom.
Sen tar jag mer illa vid mig av dumma bloggkommentarer än jag skulle vilja.
Men hellre det än att andras ord bara forsar förbi ohörda och olästa.
Jag har alltid haft inställningen att man ska dela med sig av erfarenheter och insikter och att det är bättre att råka såra någon än att missa en räddning.
Då får jag ta emot det av andra på samma sätt.


Det fanns en tid då jag engagerade mig djupt i andra människor för att slippa möta mig själv. Med lite vin i kroppen var jag relationsexpert och alla ensamma själars bäste vän. Nu orkar jag inte riktigt vara så tjusig, eftersom jag genomskådat funktionen i det. Flykten från det egna, det vardagliga.
Vardagen kan vara så vardaglig. Men det är vardagen som är livet.
Då gäller det att inte slösa bort sin tid.