Det finns inga bögar på Rosengård.

Det är långt från det heterovänliga caféet Banjo på Falsterbogatan till Calles i Rosengårds hiskeligt fula centrum. Och kvinnan jag talar med är säker: "det finns inga bögar på Rosengård". Nä, sånt sysslar man inte med här. Det är som när jag gick på högstadiet och tillsynsläraren Gustaf Widström ryckte ner lappen från RFSL på anslagstavlan, för tt man inte skulle locka till synd. Att jobba på Rosengård är i många stycken att resa tillbaka i tiden, vad gäller synen på sexualitet och könsroller. Om pridefestivalen vet man ingenting. Det man kan förundras över är hur åsikter som knappt skulle rymmas i kd:s allra mörkaste vrår möts av förståelse eller tystnad av radikala företrädare för majoritetssamhället. Man får ju förstå, liksom. Eller så har det med kultur att göra, som det sägs. Men fördomar är fördomar, om så i gyllne dosor. Och kanske finns det ändå bögar på Rosengård. Inte för att jag sett några, dock.