12 juli 2008

Så kan det bli nåt.

På en av mina tidigare arbetsplatser fanns det en unge som fullständigt struntade i vuxnas tillsägelser. Trots sin medelklassbakgrund levde han i total gränslöshet. Jag, mamman och pyskologen satte oss i personalrummets mjuka soffgrupp och diskuterade vad som borde göras. Mamman ojade sig och pratade om hur svårt allting var. Jag sa nåt snällt, men psykologen bara: "tror du det blir lättare om tio år?".
Jag satt häpen, för det var ju så självklart. Det finns sällan anledning att skjuta upp viktiga saker. Det är aldrig för tidigt att börja fostra ungarna med kärlek och omsorg. Anders Borg sa häromdan att man skulle utnyttja förskolans fulla potential. Smart, finansministern. På ekonomspråk kallas det för en investering. Men eftersom Sverige inte är ett enda stort Täby, så är det nog lite mer komplicerat än mannen med hästsvansen tror. Man måste skapa förutsättningar för lärande. Trygghet och sånt, ni vet. Till det behövs välutbildat folk som stannar i verksamheten och som fattar sin uppgift. Det är lite problem med det, som ni vet, och ju fattigare och mer utsatta barn det bor i ett område, desto värre tycks det vara. Ett förslag är att höja kraven och lönerna. Kräv att de som jobbar i förskolan ska tala felfri svenska, kunna läroplanen som ett rinnande vatten och betala dem sen därefter. Då lär det hända saker. Skippa sen alla fåniga regler om att barn inte får vara i förskolan mer än si eller så många timmar och att alla föräldrar måste rusa och hämta sina ungar. Så kan det bli nåt. Nåt bra.

2 kommentarer:

Cecilia sa...

Du är så politiskt fördomsfull!

Anders sa...

Jag gav finansministern en komplimang, men problematiserade lite. Inte värst fördomsfult, om jag får säga det själv.