13 juni 2008

Brutalpedagogik och kassa morsor.

Sen jag kom till min nuvarande arbetsplats har utevistelserna och framför allt promenaderna blivit fler. Dom ska bli robusta och klara lite väder och vind. Ibland kollar dom längtansfullt in på dom andra avdelningarna, där det pysslas och byggs, men sen återvänder dom till kullarna och vattenpölarna.
Alla ungar som kan gå ska gå och det en unge kan göra själv ska en unge göra själv. det låter beskäftigt som fan och enkelt, men det är svårt.
Sen kan man skämma bort dem i andra sammanhang och det är ett evigt kramande.
All uppfostran går ut på att göra fostraren onödig och ju tidigare, desto bättre, kan man säga. "Jag kallar det brutalpedagogik", säger jag tilll kollegan som tycker att ungar gott kan dras runt i vagnar som kollin. För det gnälls en del, så klart. Det är obekvämt att göra saker själv om man är van vid att bli servad med allt. Men sen kommer vinsten, när man får bekräftelsen och leendet från en som kan själv. Sen läser jag nånstans om hur dålig en viss mamma är för att hon låter sin unge åka själv i tunnelbanan vid nio års ålder. Åh, sweet Jesus, tänker jag, det är ju jättebra att en unge klarar en sån sak. Man är en bra förälder om man låter dom få utmaningar tidigt i livet. Kan själv, vet ni. Och en massa kramar.

4 kommentarer:

Kajsa Bergman Fällén sa...

Jepp, helt rätt! Det låter toppen med brutalpedagogik om du frågar mig:

Anonym sa...

Ja det var ju ett jävla tjafs om den där tunnelbanefärden. Jag håller po du!

En häxa på Vift sa...

visst är det jättebra att låta barnen få prova sina vingar och den där tunnelbanefärden... det var ju en relativt kort sträcka med tydlig markering när/var/hur... jag åkte själv runt hela Sverige från 10 års ålder, no big deal ,liksom.
Fast jag har ju iof alltid varit en sån som "kan själv". *s*

Så jag håller med dig jag, det barnen kan själv ska de heller inte ha någon hjälp med och ju självständigare fostran de får,desto bättre odds har de inför framtiden.
/Nettan

Anonym sa...

Ja, dessa barnvagnskaravaner...