Treans buss till det ljuva livet.

Det finns en busslinje som går runt hela stan i en ring och sitter man kvar på sitt säte kommer man tillbaka till samma plats igen, såsmåningom. Hoppar man av vid hållplatsen tekniska muséet och går längs Limhamnsvägen eller invid den rostiga nedlagda järnvägen, så kommer man fram till malmöiternas sommarparadis. Det ljuva livet bland engångsgrillar, gamla bunkrar, fälttävlanshinder, gräs, vass, strand och sand och så ligger det gamla kallbadhuset där, fast det sägs vara angripet av skeppsmask, men jag vet inte riktigt. Vi tar oss ett antal timmar och vi är inte ensamma. Ungarna konstruerar städer och länder med flintastenar som universitet och vanlig gråsten som bostadskvarter, fantasin flödar fritt, vinden rufsar om i kurt olssonhåret och hundar och människor i sommarledigt ljusa färger rör sig precis i vattenbrynet. Det är som om sorger inte finns, fast jag messar min vän om förståelse och fred, för jag är en fredens man, tror jag. Tänker på livet och på vegetarianism kontra burger King och drömmer om att få se henne igen, hon som bor där borta i en annan del av världen, närmre Kiruna än Rom. Mitt hjärtas cancer är bortkarvat nu, så det finns plats, men också tid. Magnum mandel och en smak av friheten. Vindkraftverk på Amager och bron som förenar. Det stängda Barsebäck och ett skruvat hus. Sen tar vi treans buss hem. Medsols, denna gång.