Det var längesen vi såg varann längesen vi pratade, som Eldkvarn sjunger. Du får inte chansen att göra mig ledsen fler gånger. Du får leva i din lögn utan mitt sällskap. Jag skyddar min kropp och min själ från minnet av dig.
Känslomässigt är du ett barn och jag vill ha vuxna i min närhet.
Det var lördag för precis ett år sen. Precis ett jävla år sen. Du hade såklart inte kunnat låta bli att ha lite både och i livet; du fixade det med att ljuga för oss alla, men allra mest för dig själv .
Jag var den du pratade tre-fyra timmar om dagen med, om liv om lust om allt det där som är viktigt och nära. Politik, såklart, feminism och radikala idéer.
Jag väntade, som du bad mig, jag lämnade ut mig och förnedrades.
Så ringde du, dårå. Det gjorde du ju alltid.
Du tänkte leva i en lögn, meddelade du och det gör du.
Man väljer.
2 kommentarer:
Det gör ont det du skriver.
Och du om någon vet varför. Fan också.
/SiS
Det är nåt med syrener och gullregn som gör att man bara ska hålla sig undan. Sen kan det lätt hända att andra, vackrare, vuxnare ögon kommer in från ingenstans och tar plats i ens hjärta.
Skicka en kommentar