Illamåendet kom först när jag drog på de sista hundra metrarna för att få något som liknade en Tid i alla fall. En ssk kom fram och frågade hur jag mådde, minsann.
Annars var det bara lovely solsken. Vinga syntes i väster från Älvsborgsbron och jag lät mig svepas ner från krönet till kajen. I övrigt sprang jag förståndigt, för förståndigt, för visst kunde det gått åtminstone tio snabbare?
I höjd med Skanstorget sprang jag och pratade med en trevlig man som jag mött redan i startfållan. Vi gav varandra komplimanger och glada tillrop.
Såg massor av dalareferenser, Mockfjärds IF, Leksand och så. Fanklubben ordnade najs middag på Ostindiegatan och livet är vackert.
5 kommentarer:
Rätt bra! Ska bli spännande med blodomloppet minsann.
duktiga du! själv har jag en spirande tanke om att kanske ge mig på tjejmilen i aug i sthlm....hmm....skulle det gå tror du?
Heja, heja, det var väl bra?!
Du, det var bra som fan! Tänk på oss som knappt orkar springa 200 meter utan att få hjärninfarkt. Du är bra. :)
Coolt!
Jag är imponerad. Min löpning är mer av den sorten som cilia beskriver ovan, 200m=hjärtinfarkt.
Du kom runt och du lever - en absolut bedrift!
Skicka en kommentar