22 april 2008

Klädkoder är skit.

Hamnar bara sådär oförhappandes i en diskussion om klädkoder med någon jag annars gillar skarpt. Det är för mig ganska obegripligt att folk med vettiga åsikter i övrigt försvarar sånt där. Jag menar: att man har sin egen smak är helt okej, men att man tycker att alla andra ska anpassa sig efter denna ens egna smak är svårt att ta in. Varför skulle jag vilja att någon annan gjorde sig fin på mitt sätt?
När ungarna ska gå på kalas, så frågar jag vad dom vill ha på sig. Är det rent, så blir det så. Jag är liberal i denna fråga, typ. Då får man såklart höra att man går emot strömmen bara för att. Men jag utmärker mig sällan. Jo, på nämndsmiddagarna är jag den enda mannen som inte bär kostym. Jag tar på mig nåt snyggt. Inte en t-shirt där det står "Revolution", utan något jag gillar. Ofta i svart, men iblad rött eller ljusblått. Jag är alltid snyggare än tråkmånsarna i HM-kostymer. I alla fall i mina egna ögon. Ja, den som vill malla in och likrikta stör mig och genusaspekten är inte heller oväsentlig. Kvinnor ska vara färglada och män kan vara gråa. Dom ska locka oss och vi ska välja med omsorg. Och ve den som bryter mot normerna. Jag känner mig ibland som en övervintrad gammal hippie. Jag vill vara färgglad. Eller svart. Men mest av allt vill jag bestämma själv. Är det så jävla kontroversiellt?

3 kommentarer:

Cecilia sa...

Du _är_ en övervintrad gammal hippie knasboll ;)

Håller med dig i stort, men ibland tycker jag att det är sjävlklart att man klär upp sig litegrann. Vad är det som är fel i det?

Kram cec

Anders sa...

Åh, jag älskar att känna mig snygg och gottluktande. Men det ska vara det som jag tycker är snyggt.

Anonym sa...

Diskussionen är ju avslutad för vår del, men detta behöver jag säga: June har alltid på sig det hon vill. Alltid.
Klädkoderna är det jag som följer.