Det gör sitt till.

Mellan Rostock och Trelleborg läste jag ut Sigge Eklunds bok Varulvsvalsen. Han är inte bara skitsnygg, han skriver bra. Om anhörigas medberoende, om maktlöshet, om hur kärleken till drogen går före allt. Hoppas inte att hans beskrivning av soc stämmer på en fläck, för då blir jag orolig. Man tror ju liksom att den som söker hjälp får det. Men det måste komma inifrån, det är ju så. Ingen kan förändra ditt liv åt dig, tyvärr. Vi är väl några som trott det emellanåt.
Sen har vi blivit förbannade när någon verkligen velat ändra oss.
Äta kakan och ha den kvar, jao. Forever and ever.
Och svek, hur hanterar man det?
Varför är tilliten så skör, tro?
Jag älskar inte alkoholen, men jag saknar den ibland.
Saknar att all oro bra far sin kos, saknar dimman och den tillfälliga lyckan.
En klok vän frågade vad jag ersatt boozen med. Men jag har ju inte det.
Grejen är att man måste leva med den man är, som man är.
Det är en vårdag, en dag när inte ens ilskan över att ignoreras av någon kan ta udden av glädjen. En underbar röst smeker mitt öra över telefonen. Det gör sitt till.