Åttonde mars, en ballad om obotlig ensamhet.

En uppfostringsomgång är över. Hårda ord, för hårda, men som vanligt avslut med kramar, för såna är vi. Högt och lågt blandas i vår lilla boyzone på fjärde våningen. Om en stund ska jag tvätta och jag har redan diskat och dukat av lunchen. Det är trist att ha allt ansvar, men skönt att ha makten.
Hade jag bara ansvar, men ingen makt vore jag sjukt frustrerad.
Det är väl en sak feminismen handlar om, kan man säga. Makt och ansvar. Eller enklare sammanfattat; mänskliga rättigheter. Det är ensamt att ställa sig utanför normerna, men det finns inget val. Feminismen är som relationsanarkin, många stöder i teorin, men i praktiken förmår få lämna patriakatets skyddande, kvävande dimma. Jag kräks på valfrihet och prat om att staten inte ska blanda sig i la familias inre liv. Jag tror dig inte om du säger att du av egen fri vilja valde att fördela makt, ansvar och sysslor efter samma talibanstrukturer som så många så ofta.
Jag förstår däremot dom kvinnor som helt avvisar oss män, precis som svarta sydafrikaner inte har några rimliga skäl att lita på någon vit, precis som alkoholistbarnet inte tror på pratet om måttlighetsdrickande.
Jag ska inte heller försöka övertyga någon om att jag är så bra, bara leva min ideologi.
Så jävla fantastisk är jag inte heller.
Vi människor är så ensamma och förställer oss, anpassar oss för att accepteras av dom som mobbar oss, som säger att vi inte duger som vi är. Jag är inget undantag, jag bara försöker.