True love

Reaktionerna på folkpartisternas förslag om att även muslimska flickor bör få lära sig simma och ha samlevnadsundervisning är i varierande grad positiva.
En och annan radikal faller i fällan att gå i sällskap med imamerna, men dom är inte många. När man sen tar frågan ett snäpp vidare inser jag hur stort det egentligen är. När muslimflickorna fått veta basics som att man inte måste gifta sig med nån kusin som familjen valt ut eller att samkönat sex är tillåtet, så återstår det mer finstilta och subtila. Föreställningen om den äkta kärleken kan nog inte undervisas bort och frågan är om man kan ta död på den alls.
Det där med att man bara ska älska en, att man ska bo ihop två och två och avla barn i lagom takt. Även nu när samkönande relationer faktsikt tolereras (för mer än så är det inte) så är det på troget par-vis. Tjejparet på mitt förra jobb som accepterades, därför att de valt hela det traditionella dubbelgaragelivet med tillhörande babysim och veckohandlingar.
True love, ni vet. Det rätta sättet att leva.
När kollegan säger i personalrummet att hon inte vill vara sambo och aldrig velat, vet hon med sig att acceptansen av det, i vida kretsar är villkorat med att hon inte skaffar barn. För barn ska växa upp med true love som förebild - mamma och pappa som lever ihop (eller till nöds två kvinnor).
Så om samlevnadsundervisningen ändå bara för vidare tvåsamhetsnormen kanske den inte är så mycket att ta strid för.