Solidaritet istället.

Jag peppar och manar på. "Du kan, kämpa på".
Så får han på den ena stöveln, han som alltid varit van vid att bli servad som en liten prins. Ett leende bryter fram. Mina handlingar har betydelse.
Det jag gör innebär en skillnad för mig själv eller hela jävla världen.
Alla behöver utmaningar för att ta steg framåt och öka lycka och livskvalitet.
Stor som liten.
Och så som jag jobbar med ungarna vill jag ha hela samhället och världen.
Stötta, backa upp, men förvänta dig och kräv en egen insats efter förmåga.
I alla relationer måste det vara centralt: mina handlingar gör en skillnad och får konsekvenser. Därför sätter jag solidaritet i motsättning till låt gå-mentalitet och passiv bidragsutbetalning.
Den som nu vill fösa ihop mig med elaka borgare kan släppa direkt. Sanningen är snarare den motsatta. Solidaritet, höga skatter och omfördelning är självklarheter. Ingen ska lämnas i rännstenen. Men så fort jag hör ordet medborgarlön osäkrar jag min revolver. Jag vill ha solidaritet istället. Alla ska känna att dom är önskade och behövs. Att just min insats gör en skillnad i det stora och det lilla.