20 mars 2008

Myten om den manliga förebilden.

Ett tag skulle det bildas ett manligt nätverk inom förskolan i Malmö. En som hette Lars hade fått pengar nånstans ifrån till detta projekt. Så kom en kallelse där det stod att jag var välkommen till en träff där vi skulle ta några pilsner och äta typ biff och pomfritt. Efter det skulle vi snacka om oss som manliga förebilder. Jag visste fan inte om jag skulle skratta eller gråta. Förutom att vara en bra pedagog som följde läroplan och skollag skulle jag nu tydligen också vara allmän kukförebild.
It ain´t me babe. Jag gick aldrig och det ebbade visst ut efter ett tag. Projektpengarna tog väl slut.
Igår deltog jag lite halvhjärtat i en nätdebatt om det där med pojkar och flickor igen. Den gamla tesen om att pojkar inte får vara pojkar eftersom dom fostras av kvinnor dök upp igen. Den påstådda ökningen av våldet i samhället och männens överrepresentation skulle visst bero på att de inte fick lov att slåss i skolan och i förskolan. Hjälp, säger jag, det är ju för fan precis tvärtom. Det är killar som sitter och trär halsband eller klär ut sig till Askungen som ifrågasätts. Mindre än förr, kanske, men ändå. Flickor som är lite pojkiga accepteras mer, eftersom det pojkigt tuffiga är lite bättre.
Jeans på en tjej är bättre än målade naglar på en kille.
Och det är inte de stillasittande killarna som växer upp till våldsmän, det är grottmän som inte lär sig diskutera och konversera, ofta stämplade med ursäktande bokstavskombinationer i pannan (sen kan vi ju snacka en stund om alkohol och våld).

Om jag behövs mer än andra i förskolan, så är det för att säga just dessa saker. Inte för att det specifikt behövs en man (annat än för att dra upp lönerna, dårå).
Jag är ingen manlig förebild, för det behövs inga manliga förebilder, bara medvetna pedagoger. Jag godtar inte mystiken runt könen, för den har inget vetenskapligt stöd och verksamheten ska vila på vetenskaplig grund.
Cut the crap, nittonhundratalet är slut.

7 kommentarer:

Anonym sa...

Hell yeah! Ja, det finns inte mer att säga känner jag än just det. Kanske word också, eller ord då eftersom vi är i Sverige.

Helene sa...

Jo vet du, jag tror den kvinnliga personalen i förskolan behöver manliga förebilder. Det är därför du behövs.

Anonym sa...

Mycket intressant. Tror jag håller med dig. Kanske.

Anonym sa...

Grymt bra skrivet.Huvudet på spiken där.

Maria med pojkarna sa...

Håller med dig, men det är inte lätt att uppfostra vare sig söner eller döttrar. På pappret är det lätt, i verkligheten utomordentligt svårt. Jag har enbart söner och hur goda mina egna föresatser än är så spelar det ingen roll om barnet redan på dagis hånas av sina jämnåriga för att det går på gymnastik istället för hockey. Nej, jag skämtar inte. Jämnåriga. På dagis. Då kan du som mamma sedan säga nästan vad du vill. Det väger aldrig lika tungt och gymnastiken är för alltid bortvald. Nu står och faller inte en människas roll med om du fått gå på gymnastik som liten, men det planteras en tanke som inte fanns där innan: "Vad är ett godkänt beteende?"

AnnaX sa...

Ord, som sagt...

Trollets mamma sa...

Ack ja... Vad jag håller med dig! Och vad ursvårt det är att få folk att fatta detta. Som Maria med pojkarna skriver, när redan dagisbarnen är så indoktrinerade i "rätt och fel" beteende är det inte helt enkelt att hålla sitt eget barn oberörd. Trollet älskar kläder i blått, med bilar och pirater, varvid hennes små dagiskompisar (3-6 år) i början dagligen undrade om hon var en pojke "egentligen". Eller när hon säger "jag har en sån tröja hemma" blir svaret: "Nä, du måste ha rosa för flickor får inte ha blått". Och ändå är det som du säger så mycket lättare att vara "pojkflicka" än "flickpojke" (avskyvärda uttryck!) En liten grabb som i det läget skulle älska rosa och glitter skulle ha det tufft. Mitt Troll är tack och lov ännu rätt oberörd vad det gäller kläder. Får väl se vad som händer när hon blir större. Men bilar lekar hon bar med hemma, aldrig på dagis längre.